Med tanke på vännerna

Man ska vara glad att man har hälsan. Säger man ju ibland. Men är det sällan. Man ska ta vara på sina vänner och hålla kontakten. Säger man ju också ibland. Just nu har jag dåligt samvete så det värker och är plötsligt väldigt glad att jag har hälsan. Jag sitter i soffan med både dator och katt i knät, det är lite fullt och svårt att skriva med ett sovande katthuvud på armen, men när hon är så här gosig och klänging kan jag inte knuffa ner henne.
Hur som helst, hälsan ja. Och vännerna.

Hörde precis av en vän jag inte hört av på länge. Eller hört av mig till på länge. Jag tänkte på henne när jag var hemma. Men brist på tid kombinerat med en idiotisk känsla av att ”det var ju så länge sen och hon är säkert jätteupptagen och kanske inte ens hemma och jag vill inte störa” gjorde att jag aldrig hörde av mig. Det ångrar jag nu, så det värker, som sagt. Hon mår inte bra och även om ett besök från mig naturligtvis inte hade ändrat på den saken, så borde jag ju ha hört av mig. Tagit mig tid. Borde hållit kontakten, för jag tycker väldigt mycket om henne och att hon har det så jobbigt nu gör ont att höra.

Var ute med Bobby, Jake och deras vänner igår. Det var inte jättekul, hade nog inte ens följt med om det inte var för att jag var så uttråkad att alternativet var att gå och sätta mig på First National Bar och prata skit med folk jag inte känner som ett annat miffo.
Men det hade kanske varit bättre ändå.
I fredags berättade jag för Bobby att Adam kommit tillbaka till stan, bara sådär i förbifarten, varpå Bobby säger ”Alltså, jag bryr mig faktiskt inte… jag bryr mig inte om de där människorna” och jag har inte kunnat släppa det. Vet inte riktigt varför. Förmodligen förstorar jag det här nu, men jag tyckte det var så hjärtlöst sagt… och det hängde över mig igår kväll också, om han nu inte bryr sig om mina vänner, varför ska jag bry mig om hans då?

Människor alltså. De inte är inte lätta att umgås med. Annat är det med den här varma, lurviga, sovande katten som vägrar flytta på sig. Jag tycker jättemycket om Bobby och han är en av mina bästa vänner. Men ibland.. ja ibland förstår jag mig inte på honom. Och just nu önskar jag att jag kunde ta bussen in till Umeå och besöka en annan vän.

Det finns inget vatten här

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är den största nackdelen med den här stan, i alla fall från juni till oktober.
Jag vill bada!
Känner ett fysiskt behov av det.

Folk som är uppvuxna i den här delen av landet och vana att köra minst en halvtimme för att svalka sig i en pool, konstgjord sjö eller reservoar förstår inte vad jag menar.
”Jamen det finns ju en utomhuspool på 5th street och en liten pöl i Blackfoot och kör du till American Falls finns det ju vatten där.”
Jotack, jag vet det. Men det är inte plaska runt i en pool med 7-åringar och badbollar jag vill, och även om det vore trevligt har jag inte tid att packa en picknickkorg och göra en hel utflykt av mitt badande i Blackfoot eller AF.

Jag vill kunna knata till en sjö, hoppa i och svalka mig, gå hem och inte behöva spendera mer än en halvtimme på hela proceduren. Ska det vara så himla svårt att förstå det?
Tydligen.

Resa: Kungsholmen - Hayes Avenue

Taxichauffören: Extremt nöjd med sommartrafiken ”Titta va! Inga bilar! Alltså, inga bilar va. Jag älskar Juli, det går så satans fort på vägarna. Jag bara älskar Juli!”
Flyg till Chicago: Försenat och fullbokat.

Plats: Längst bak bredvid toan.

Bredvid: Ett syskonpar som reser ensamma. Tjejen är typ 13 och lugn. Killen sitter bredvid mig, han är yngre och spelar videospel exakt hela resan. Viftar konstant med armbågarna.

Mat: Fisk. Jag kan inte öppna min påse med naturgodis för det råder strikt jordnötsförbud på den här flygningen.

Film: Nyckeln till frihet. Jag grinar lite och torkar tårarna med den röda SAS-filten.

Chicago: 9 timmar på O’Hare. Drygt. Skickar lite sms, läser och glor på folk. Sover lite på en bänk med ett armstöd bekvämt inklämt mellan revbenen.

Flyg till Salt Lake: Försenat. Hamnar bredvid den enda passageraren som envisas med att ha lampan tänd exakt hela resan. Försöker sova, men fryser, är obekväm och har en strålkastare i ansiktet.

Kommer fram: Till slut gör både jag och mitt bagage. Bobby och Jake har väntat på flygplatsen en timme och bär mina megatunga väskor till bilen. Jag tror att jag säger tack men är så trött att jag nog mest mumlar.

Bilresa till Pocatello: 2,5 timmar högsång med radiokanalsbyte var tionde sekund. Bobby sjunger alltid med och byter kanal när han inte kan texten i låten längre. Jake kör och blir arg när han fatiskt kan texten och Bobby byter hela tiden.

Anländer i Pocatello: 03:20 Daisy blir glad att se mig. Jag öppnar lite post men är så trött att jag knappt kan läsa den. Går och lägger mig och tänker att jag ska sova 12 timmar, minst.

Vaknar: Första gången 06:35. Blir arg, somnar om och vaknar igen 8:30. Försöker sova mera men det går inte.

Kommer till kontoret: Efter lunch, chefen har ställt en bukett blommor och ett välkommen tillbaka-kort på mitt skrivbord.

Väder: 32 grader. Ska bli betydligt varmare senare i veckan tydligen.

Svettas: Ja.

slut på det roliga

Så var det slut på semestern och dags att fara tillbaka. En mellanlandning i Stockholm som vanligt, måste komma ihåg att boka taxi till Arlanda. Det är nånting jag alltid unnar mig; taxi till Arlanda när jag far. Inte när jag kommer hem, eller från Arlanda in till city. Då kånkar jag väskor och otympliga skidpaket och fnyser åt priserna på Arlanda Express, åker flygbussen som tar längre tid än flyget från Umeå och stannar i Järva Krog fastän ingen nånsin verkar gå av där. Men när jag ska till att lämna Stockholm och Sverige, då tar jag taxi minsann.
Tisdag morgon, taxi alltså. Sen långflyg, 8 timmars väntan i Chicago som kommer bli drygt nånting, sen Salt Lake. Bobby har lovat att komma och hämta mig på flygplatsen. Det är väldigt snällt av honom för annars hade jag varit tvungen att ta in på hotell eller nåt eftersom sista bussen till Pocatello går en kvart innan jag landar.

Har lovat att titta in på kontoret på onsdag. Men inga tider spikade. Ska få sova ut. Är det sagt. Berätta om semestern, har köpt en mugg med älgar på till chefen och en magnet med en viking på till Sammy.

konsistenskräsen

Har precis ätit gravad abborre. Det var inte gott. Fast smaken spelade liten roll, det var konsistensen det föll på. Jag är ingen allätare, det ska jag inte påstå. Men jag är mycket kräsnare vad gäller konsistens än smak. Jag äter ogärna allt som dallrar, typ gelé, pudding, aladåber och såna läskigheter. Jag tycket inte om gelégodis.

Gravad lax tycker jag om så länge den är i väldigt tunna skivor. Idag åt vi gravrökt lax, det var en höjdare faktiskt. Skagenröran med handskalade räkor var inte heller dum. Ingen alaska polock där inte. Har passat på att äta mycket skaldjur och sånt medan jag varit hemma. Det är så himla mycket godare här. Räkorna i USA är som så svullna och liksom vattniga. Det är inte det att de smakar illa… men dels är de inte lika goda som hemma, och dels är konsistensen fel.

en bild hade sagt mer, men det blir ord

Jag borde ha tagit med kameran igår. Så fint att se Umeå från kyrkbron i sommarkvällens ljus. Det är svårt att inte bli mjuk i hjärtat och nostalgisk i tanken när solen skiner på ens hemstad och man får umgås med vänner man känt sen man hade fruktstund och för- och eftermiddagsgrupper. Fint att vara hemma. Men inte så att jag blir sugen på att bo här. Bara njuter av semestern.

Telefoni

Igår ringde jag min faster och hon svarade med telefonnumret. Tänk att det fortfarande finns folk som gör det. Jag trodde det var en liten klubb med kanske fem medlemmar som svarade i luren genom att rabbla sitt hemnummer, men att de upplöstes och la ner verksamheten nångång på 90-talet. Men det memot kom väl inte fram till Burträsk.

Det kom även ett sms till mobilen jag använder nu tillfälligt ”Kolla mailen, jag har skickat!” Så jag svarade med att fråga vem det var och vem som skulle kolla mailen. ”Lillebror” blev svaret. Och eftersom det inte var min lillebror och mamma inte har nån så blev ju slutsatsen att det var farbror Nisse. Varför han inte sms:ade direkt till bror sin kan man ju fråga sig. Pappas syskon och teknologin.

Och själv fick jag mail från svärföräldrarna som ville meddela att D ville att jag ringde honom. Han skulle ha mobilen påslagen klockan 9 på kvällen.
Jaha tack tack… det är 6 på morgonen i Sverige, precis då jag tycker det är kul att stiga upp och prata i telefon. Speciellt när man är i stugan och har att välja på Skype på knagglig uppkoppling eller mobil till mobil för en miljon i sekunden.
Men jag är ju en så förbannat god hustru så jag ställde väckarn och klev upp. Nu sover jag och Ida med lilla Sandra och hon tyckte 4 var en lämplig tid att stiga upp imorse så jag sov inte så hårt ändå, men klockan 6 drog jag på mig en morgonrock och gick ner och ringde. Det gick inte så bra, mottagningen var värdelös. Jag klev i pappas stövlar och stampade runt på gårdsplan för att få bättre täckning, men fick ge upp efter 20 fruktlösa minuter. Lämnade ett röstmeddelande som väl var halverst kärleksfullt och halverst gnälligt.

Värt.

Men noga..

Han är så himla otacksam ibland. Han bad mig ringa mellan 7 och 9 på kvällen, så skulle han se till att ha mobilen påslagen och i fickan. Så jag räknade på tidsskillnaden, helt åt helvete fel, och ringde 4 på morgonen. Och fast han hade mobilen både på och nära, så ville han inte prata. Tjurskalle.

Luleå

Jennie hittade precis en fyrklöver på gräsmattan. Jag har aldrig hittat en fyrklöver. Jag minns att jag letade mycket ett sommarlov där för längesen. Men utan lycka.

Nu lever vi sommarlovsliv. Bad och studsmatta och jordgubbar som mognar alldelens för långsamt för barns tålamod. Imorgon fyller Sandra år. Det har hon garanterat ingen aning om och kunde förmodligen inte bry sig mindre. Men vi som vet kan ju fira lite iallafall.

Kvartersfesten var rolig förresten. Barnen var uppe sent. Vi var uppe mycket, mycket senare. Efterfesten var hos grannarna mittemot. Att kliva in i deras hur är som att sätta på sig 3D-glasögon och hoppa rakt in i en inredningskatalog. Helt sjukt fint och stylat. Liksom overkligt att människor faktiskt kan bo så. Jag ville fråga vad de gör av alla halvskitiga träningskläder och returpapper och skräppost man inte hunnit slänga ännu. Men allt var så perfekt att de förmodligen står över såna saker. De får nog aldrig skräppost.

Jag tappade en ostkrok på golvet och kände som att jag ställt till värsta oredan. Deras hus är en vuxenoas på det här kvarteret. Som en liten exklusiv cocktailbar mitt i Leos Lekland.

Återseenden

Idag har det varit riktigt varmt. Inte bara för att vara Holmsund. Jag gick en turistpromenad, hade till och med kameran med mig, och svettades som en otränad finne.
Gick till Ljumviken. Sen träffade jag Jonta, det var roligt. Vi gick till Lövösundet. Det ser inte riktigt ut som förr. Holmsund.

Imorgon ska jag ta bussen till Luleå och hälsa på syster yster och axla mosterrollen som jag inte är så himla duktig på att ta på mig så ofta. Jennie ringde igår och frågade om jag inte skulle ta och komma upp snart.

-Moster Åsa… jo det är som en fest här på fredag och jag tänkte om du..jag tyckte att du skulle kanske komma hit då?

Jamen såklart. Kvartersgrillning på Kronan. Check.

Holmsund

Jaha, så var man hemma. Jag är i och för sig väldigt lösaktigt när det gäller begreppet hemma, det kan vara lite varsomhelst i vardagligt tal. Men nu är jag hemma där man äter glöhöppor och korntunnbröd och studentskylten sitter på väggen ovanför sängen.

Det känns bra.
Jag hade nog redan varit på väg till sjön för att bada om det inte varit typ 17 grader varmt och mulet. Men det är lugnt, det hinns det också. Får väl ta en promenad till Statiol istället.

Mamma och pappa ser ut som vanligt. Lite gråare, lite gladare. När man inte kommer hem så ofta blir dom lätt så glada av att se en. Det jobbar en glad ung man på ICA Mariehem som ser ut som min lillebror. Honom blev jag glad av att se. Nu ska jag starta en tvätt och sen ska jag ringa storasyster och försöka styra upp den här semestern.

Memory Lane

Utan snus i 14 dar försmäktar jag på denna ö. Fast det är inte snus utan mobil. Och det är inte 14 dar utan 6. Och jag försmäktar väl egentligen inte heller... Men det är iallafall en ö.

Igår var pendeln försenad och jag skulle sms:a Anneli och berätta det. Men jag han bara stoppa ner i handen i väskan innan jag kom ihåg att det inte fanns nån telefunk i den. Så jag åkte pendel i stenåldern medan Anneli surfade SL i mobilen (framtiden) och såg att jag var försenad. Sen möttes vi nånstans för 5 år sen.

Det var ju jag, Anneli och Josse som flyttade hit till Stockholm för hundra år sen. Jädrarns vad stora vi tyckte vi var då. Men vi var så små, så små. Det är nästan så att jag vill ta en liten nostalgitripp till Årsta. Men det får bli nån annan gång.