Estockholmo

Alla frågar hur det känns att vara hemma. Det känns bra. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga. Dessutom är jag ju inte hemma. Jag är i Stockholm. Men man behöver ju inte alltid vara petig.
Nu ska jag strax knata iväg och träffa Nate. Min granne i Pocatello, vi ska ses på T-centralen och prata om allt som hänt sen vi sågs sist. Eller snarare spekulera, med huvudpersonen i huvuddramat bakom galler är det ju svårt att veta exakt. Men vi är duktiga på att spekulera, så det ska bli kul.
Och ikväll ska jag träffa Anneli.

snart snart

I stort sett färdigpackad. Sitter och ser Extreme Makeover Home Edition trots att jag stör mig som fasen det jäkla programmet. Men nu blir det ju svensk TV i en månad så en sista kväll med amerikanskt känslosvull kan jag väl smälta.

Min granne Mark ska skjutsa mig till flygbussen imorgon. Han och Lindy ska mata katten och ta in posten.

Bobby har en nyckel också ifall de åker bort en helg eller så.
Hyran för nästa månad är betald.
Det var väl det.
Känns konstigt att åka hem och inte packa hela mitt liv, som jag brukar.

Pick och Pack

Har börjat packa lite försiktigt. Så nu är det på riktigt. På måndag smäller det. Eller det hoppas jag ju att det inte gör, för då ställs nog flygen in. Drygt att flyga via Köpenhamn, men på tillbakavägen slipper jag det. Och jag slipper Frankfurt. Tack snälla.
Hatar Frankfurt och alla som jobbar där.
Arkitekten som ritade den flygplatsen måste ha haft en labyrint som mall och personalansvarige måste antingen ha noll känsla för personlighet i sina anställda eller en grym sorts humor.

Har bokat flygbussen och köpt kattmat så det ska räcka medan jag är borta. Ska nog köra en tvätt till imorgon och kanske städa upp lite också.

D är i San Francisco och roar sig. Vi lurade lite på om jag skulle försöka ändra min biljett så att jag skulle hinna dit också. Det hade varit skoj. Men så mindes jag att vi inte är rika och så sket vi i det. Jag får nöja mig med att ha roligt hemma. Det ska nog inte bli nåt problem.

Klänning

Idag hade jag klänning på jobbet. En röd sommarklänning, inget speciellt. Men jag satt inte på kontoret hela dan utan presenterade på ett informationsmöte om höstterminen och satt i sammanträde och sprang på en massa löst folk och bekanta. Ungefär varenda en kommenterade min klädsel.
Tjejen jag köpte kaffe av i morse sa ”fin klänning” sådär i förbifarten som man gör, men hon var också den enda. Resten agerade som om jag hade balklänning på mig eller som om jag i vanliga fall går omkring i mysbrallor och sunk

”Men ÅSA, har du KLÄNNING på dig!!!”
”Nämen är det DU, jag kände inte igen dig i klänning!”
”Oj, vad annorlunda du ser ut!”

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här.

Tennis

Bobby spelar tennis en typ Korpen-variant av nån slags stadsliga. Han har minst en match i veckan, oftast mer. Jag förstår mig inte alls på tennis, men än boll över nät och innanför linjen. Kul för Bobban att han gillar tennis liksom, men alltså, jag bryr mig ju inte personligen. Men han sms:ar mig ändå varenda jävla gång de har match…

”Hey, we’re playing at Raymond Park, corner of Grant and Harrison @6…” eller dylikt. Eh, jaha?
Jag skiter väl i när, var och hur du spelar tennis. Tänker jag alltid när de här sms:en poppar upp i min telefon.
Sen känner mig som en dålig människa… vill Bobby på alvar att jag ska komma och titta på när han spelar? Men herregud, jag kommer ju inte ens och tittar när D spelar fotboll och då gillar ju ändå både killen och sporten! Så jag svarar alltid lite vagt att jag får se om jag hinner och sen hinner jag aldrig. Sitta på soffan, laga middag, kolla facebook… det är alltid nåt som drar ut på tiden.

Men, till och mitt samvete mår lite dåligt av det här. Personligen har jag ju inget direkt behov att folk tittar på när jag sportar. D bryr sig inte heller, skulle han be mig komma till hans matcher (och jag har ju faktiskt ändå sett en hel del) vore det ju en annan sak, men oftast är det bara träningsmatcher och han kunde inte bry sig mindre om jag är där eller inte.
Men det är alltså annars med Bobby. Jag vet ärligt talat inte om det är för min eller hans skull han tycker att jag bör närvara vid hans tennismatcher, men jag kan inte längre blunda för att han vill ha dit mig.

Och igår sken solen som besatt och jag tänkte att är det nån gång jag ska plocka pluspoäng i vänskapskolumnen så är det nu. Så jag for och tittade på tennis. I drygt en timme. Fan så tråkigt.
Bobby spelade dubbel, Jake också. Jag vet inte ens om dom vann, glömde fråga.

Jag fokuserade mest på en gammal man som spelade på mittenbanan, han hade en grym serve och var dödligt säker med sitt racket. (Word vill att jag skriver sin racket… men det låter väl inte rätt?) Men när han då och då var tvungen att röra på sig såg det ut som om han skulle ramla framstupa och dö i slaganfall. Han liksom trippade på ett överviktigt och ograciöst vis med stela knän och spasmigt rörelsemönster. Det var spännande. Mycket mer spännande än matchen. Men han vann, så mycket förstod jag i alla fall.

söndagkväll

Tillbaka från Nevada. Elko var fullproppad av motorcykelknuttar och vi hade tur som hittade en campingplats så pass centralt. Regn igår kväll, men på det stora hela så var det en bra helg. Nu får jag inte träffa D förrän i augusti och det känns ju lite långt bort. Men det är å andra sidan bara en vecka tills jag far hem nu.
Galet.

Bobby frågade idag om jag längtade hem ofta. Jag fick fundera på det ett tag. Men nej, det gör jag inte. Framför allt för att det inte skulle funka att bo här då. Om jag gick runt och tänkte på att längta hem hela tiden… det skulle ju inte hålla. Men jag ser verkligen galet mycket fram emot hemresan, det gör jag.

Det har inte blivit jättemycket sömn i helgen. Så ska jag lyckas ta mig upp imorgon är det kanske lämpligt att jag går och lägger mig nu. Natti natti.

Idag firar vi Oskar

Hipp hurra för lillebror Oskar som fyller år idag. Oskar som har fått ett elpiano i present. Varför vill man ha ett elpiano? Det har jag ingen aning om. Han blev glad i alla fall, och det är ju huvudsaken. Misstänker att han kan spela mer än Till Paris och Köp Varmkorv. Han lyckades ju på nåt sätt lägga vantarna på all musikalisk talang i hela genpolen. Han kanske till och med kan lära mig en trudelutt i sommar…fast det kanske är att ta i? Jag ska ju trots att inte vara hemma såååå länge.

Själv ska jag tillbringa helgen i Nevada igen. Den här gången verkar det som att Elko kommer vara fullproppat med folk, både motorcyckel-Jamboree (vad nu exakt det är för nåt?) och en rodeo. Kan nog bli skoj. Foten känns bättre, men inte helt bra. Jag bangade på loppet. Kände mig lite rutten, men så visade det sig att en annan lagmedlem också backat ur, så det var ju bra. Så att det inte bara var mitt fel, liksom.

Imorse föll en spindel ur mina byxor när jag satte på mig dom. Jag skrek inte. Jag hoppade inte ens till. Jag blev så ytterst förvånad över denna (brist på) reaktion att jag rent undrar om jag växte upp under natten eller vad det är frågan om?

Sabla typiskt

Det verkar inte som att det är meningen riktigt. Jag lovade mina grannar att vara med i deras lag för ett stafettlopp nästa helg. 40 miles på 8 personer. 5 miles var alltså och även om jag varit hostig och jävlig och inte sprungit på länge så tänkte jag ändå att det var lugnt.
Speciellt som lite suspekta kusiner och fastrar av varierande fitnessform ska vara med och alltihop bara var för skojs skull.
Men så sprang jag lite försiktigt idag för första gången på ett tag. Uppe i mountainbike-spåren. Det är svårt att springa långsamt nerför. Och så trampade jag snett på en sten och stukade foten. Ja, alltså det är ju min egen diagnos. Men stukning är väl lite som huvudvärk, en slaskdiagnos som kan innefatta lite allt möjligt. Ont gör det i alla fall och trots att jag isar fotleden av bara tusan så vette fasen…
Å ena sidan är det ju drygt en vecka kvar. Å andra sidan måste jag betala avgiften och anmäla mig senast imorgon. Hm.

Hon tittar på TV

Jag och Jamie, vi är så olika att vi egentligen inte borde kunna umgås. Och umgås gör vi väl inte direkt heller. Men när man sitter och river tapeter bredvid varandra timme efter timme så blir det ju som trevligare för båda om man kan konversera lite grann.
Vi pratar inte om vapenlagar eftersom vi befinner på var sin pol i den frågan. Vi pratar inte om aborter eller homosexuella. Ingen politik. Vi pratar inte om hennes kyskhetsbälte eller förhållanden. Ingen religion.
Men vi pratar om the Bachelorette. Tur att det finns TV-program som kan bygga broar över kulturkontinenterna.

Ida fyller år idag

Idag fyller storasyster år och jag tappade precis en macka med räksallad på heltäckningsmattan. Upp och ner naturligtvis. Gegg, men jag tror inte den fläcken ska bli så farlig. Inte som när jag spillde balsamvinäger på mattan i vindshaket vi hyrde förra sommaren. Som tur var var det golvet så äckligt och fläckigt sen tidigare att det inte gjorde så stor skillnad. Jag har svårt att tro att vår nuvarande hyresvärd ska hitta nåt att klaga på när vi flyttar härifrån.

Jag vet inte om jag vill hyra ett fristående hus eller bo mer som vi gör nu, typ radhus eller lägenhet, till hösten. D är mycket mer peppad på hus än vad jag är, han vill ha trädgård och garage och alla möjliga vuxenattiraljer. Jag är mindre brydd, stort vardagsrum och mycket förrådsutrymme är viktigare för mig. Dessutom har jag nån slags ide om att värme och avlopp och ledningar och sånt strular mer i små hus än i större bostadskomplex. Det baserar jag på ingenting logiskt och en allt annat än pålitlig magkänsla, men det är ändå en väldigt betydande faktor i min anti-hus attityd.
Men i slutändan får ju plånboken styra i alla fall.

Lugn Afton

Sov 10 timmar natten till idag och vaknade dödstrött med gegg i ögonen. Imorgon har vi ett sånt där serviceprojekt igen, jag tror vi ska riva tapeter på nån vårdcentral eller dylikt, samling klockan 8. Så det blir en extremt lugn fredagskväll. Kanske en film, kanske lite korsord. Men halsen känns faktiskt lite bättre, så förhoppningsvis går det i rätt riktning.

På jobbfronten har den här veckan varit väldigt transfokuserad. Himmel vad mycket jag inte visste om transgender-personer och allt som rör dem. Vi planerar för Transgender Day of Remembrance i november och bollar olika idéer. Jag har hittat en kvinna som bytte kön 1991 när han/hon jobbade som brandman i Los Angeles och stannade kvar i samma kår 12 år efter könsbytet.
Coolt.
Jag vill boka henne. Men tyvärr får jag inte bestämma helt själv. Så vi får se hur det blir.

Geburstag

Jag har inte närvarat vid en enda av mina syskonbarns födelsedagar hittills. Men, det kan bli en första i år. I så fall blir det en 1-årsdag och det vet vi ju alla hur betydelsefulla de är. Vi pratade om födelsedagar idag och jag tänkte lite på mina. De som varit.

När jag fyllde 9 år hade min storasyster gjort en plansch till mig, eller affisch, kallade vi det ju. En affisch som det stod Grattis Åsa 9 år! på i såna där tjocka, bubbliga bokstäver som var så svåra att få till snygga. Jag var så glad över den, den hängde på min dörr ända tills jag fyllde 10, då jag hängde den på insidan av garderoben istället.

När jag fyllde 12 dog mitt marsvin. Han hade varit dassig länge och det var väl ingen direkt skräll att han kilade vidare, men ändå olyckligt att han kolavippade natten till födelsedagen och låg där alldelens slapp och livlös när jag vaknade. Pappa tog upp honom och la honom i en skokartong och sen blev det födelsedag ändå, fast en ledsam sådan.

När jag fyllde 20 tog familjen jag var au-pair hos på Long Island, NY med mig på en tjusig italiensk restaurang. Jag åt en jättegod pasta och fick ett guldarmband i present, men det spelade mindre roll för mittemot satt en liten knappt 4-årig djävul och doppade pommes frites i ketchup och kastade på mig. Tvärsöver bordet. De ketchupdränkta potatismissilerna landade på min tröja, i min mat, på duken. Och allt mamman sa var ”men vännen, inte ska du väl slösa bort maten med att kasta den på Åsa…?”
Efter huvudrätten kom 4 servitörer insjungandes med en tårtbit med ett ljus i och satte framför mig. Innan jag hann dra in nog med luft hade skitungen slängt sig på mage på bordet och spottat ut ljuset, ”I’m having some of that!” skrek han, varpå mamman säger ”well, of course buddy, why don’t you guys share it?”

När jag fyllde 26 fick jag en ananas och ett frieri. Jag blev nog gladast över frieriet, men ananasen var god också. Det var i Thailand.

Jag har alltid varit duktig på att komma ihåg folks födelsedagar, duktigare än de flesta tror jag. Jag är ganska dålig på att komma ihåg allt annat, typ namn och ansikten… men födelsedagar fastnar oftast rätt bra. Därför är det lite pinsamt att jag skrev att D skulle vara i New Hampshire på sin kommande födelsedag. Jag tänkte att han fyllde den 3:e, men det gör han ju inte. Oops.
Nåja, det är ju bra då kan vi fira honom.

ibland går det i moll

Känner mig arg och frustrerad över sjukvården här och fast jag försöker låta bli (eftersom det inte tjänar något till) så har jag svårt att låta bli att stressa upp mig inför morgondagens telefonsamtal till försäkringsbolaget, sjukhuset, radiologen och vette fasen vart mer jag kommer få sitta i telefonkö.

Har fått prata med D som fick en ledig dag pga av regnväder och regnar gör det här också. Det är skönt att vara tillbaka och uppackad ur resväskan, men långtråkigt också.

Inget nationaldagsfirande för mig. Midsommar missar jag också i år, som vanligt, och 4:e Juli. D kommer inte vara tillbaka till Pocatello till vår bröllopsdag och sen borta på Nicks bröllop i New Hampshire på sin egen födelsedag.
Det var ingen munter tanketråd, men ibland är det så.

Muppar och Muffins

Det var en tjej på konferensen som frågade mig vad Sverige var känt för. Jag försökte med Ericson, Volvo, Abba, Ace of Base, Ikea och Astrid Lindgren. Gick inte hem. Hon försökte med choklad, alperna och joddling. Fel land, sa jag. Det gick inte heller hem.

Idag körde jag ut till WalMart för att byta olja i bilen. När jag skulle betala frågade mekanikern om han stavat mitt namn rätt på kvittot. Jag gjorde som jag brukade, tittade inte ens efter utan sa bara ”det spelar ingen roll, du kan stava det hur du vill.” Folk tycker alltid att det är konstigt, men vafasen, jag bryr mig verkligen inte om de stavar det med A eller O, eller Aa… det blir ju liksom inte rätt ändå. Det är bara viktigt om det gäller en biljett eller i officiella sammanhang.
Men mekanikern var en pratglad typ som absolut ville veta varför jag inte brydde mig om hur han skrev mitt namn och vad jag egentligen hette. Så jag sa det.
”Det var ett väldigt märkligt namn” sa han.
”Nja, det är ett svenskt namn. Jag är svensk.” sa jag.
”Jag har minsann varit i Schweiz” sa han. ”Amsterdam också, och Prag.”
”Det var värst” sa jag ”så trevligt.”
Ibland ids man inte.

Sen strosade jag runt på WalMart en stund och handlade lite jox jag behövde. Och bland bakgrejerna fick jag syn på muffinsformar, väldigt dyra (för att vara muffinsformar alltså) och färgglada muffinsformar och vad som fångade min uppmärksamhet var en svensk flagga på förpackningen. Made and packaged in Sweden. Minsann. Vi exporterar alltså muffinsformar modell lyxiga, det hade jag ingen aning om.
Det kanske jag borde nämna nästa gång någon frågar vad Sverige är känt för.

Slut på konferens, slut på energi

Sitter på Ronald Reagan International Airport i Washington DC. Trött som en klubbad säl och ser verkligen inte fram emot en del dags flygande. Mellanlandar i både Minneapolis och Salt Lake innan jag är tillbaka i Pocatello. Mitt plan går inte förrän 11:40 men flygtaxin hämtade mig 06:50 imorse.
Vafasen dåför? undrar jag såklart.

Men när det är gratis och förbeställt så är det inte så mycket att göra åt saken annat än att masa sig upp och snällt sätta sig i bilen. Igår kväll hade vi ledigt från seriösa konferens-work-shoppar och annat alvarligt jox och åkte in till centrala DC. De flesta deltagare hetsade runt med kameran dragen och laddad, besatta av att inte missa ett enda monument, staty eller sevärdhet. Jag har dels varit i DC och sett allt det där förut och dels har jag ingen kamera, så jag försökte hitta ett gäng som ville ta det lite mer piano.

Så det slutade med en tur till Chinatown för min del tillsammans med Yolanda (en 40-taggare från New Mexico som har genomgått gastric bypass och saknar volymkontroll, det är max hela tiden), Mara (kan hela texten till Ushers Oh my Gosh i teckenspråk och skulle vinna titeln Ms White Trash Princess utan konkurens) och Randi (väldigt tyst, väldigt pojkaktigt, men väldigt rolig sista halvtimmen).

Vi åt middag på en onödigt dyr restaurang, sen skulle vi strosa runt i Chinatown hade vi tänkt. Men Chinatown i DC visade sig vara mindre än ett kvarter långt så det gick fort. T-banan tillbaka till bussen gick inte fort. Den gick inte alls i 45 minuter. Så när vi tillslut kom tillbaka till busshållplatsen var kvällen slut. Väl tillbaka på campus packade jag mina pinaler, sov i knappt 5 timmar, steg upp och nu sitter jag alltså på flygplatsen.

Tur att jag har datorn och kan surfa i alla fall.

Röd i nacken, men glad ändå

Det blev en rumskompis ändå, hon kom igår kväll. Och bara för att jag skrev sådär så sover hon lika högljutt som en mumie- vilket får mig att känna mig som en brölande hårdrockstonåring så fort jag vrider och vänder lite på mig. Men jag ska inte klaga. Hon är trevlig, Megan från Wyoming.

Imorse hade jag valt en tur till the Newseum i centrala DC som inför-konferensaktivitet. Mest för att jag inte var så peppad på de andra alternativen. Men alltså, det stället… hade varit värt resan bara det. Fasen att vi bara hade tre timmar på oss, kändes jättestressat. Sex våningar med nyhetsarkiv, foton, bild och ljudklipp och perspektiv från alla möjliga (engelskspråkiga hörn) av världen. Eftersom vi var tvungna att sålla stenhårt så valde jag Pulitzervinnare sen 50-talet, Foton av Presidenten och 11:e september. Allihop jätteintressanta. Men Pulitzer fotoutställningen var bäst, jag hade en gråtklump i halsen exakt hela tiden.

Jag har bränt mig i nacken, solkräm hade inte varit dumt, får snylta av nån imorgon om det ska bli soligt igen. Nu ska jag iväg på en ceremoni för ”Women of Great Achievements” eller nåt sånt. Blir nog bra det också.

Mr President - it is svettigt here

Jag sitter i mitt rum i Dorchester Hall på University of Marylands campus. Två sängar, två skrivbord, två garderober, två byråer – men bara en människa. Ska jag ha så tur att jag slipper rumskamrat? Klockan är ändå efter 22 så jag har svårt att tro att nån ska komma ikväll, om det inte blivit strul i resplanerna förstås, försenade flyg eller trafikstockning. Risken finns förstås även att det kommer nån imorgon, men det är i så fall ändå en natt ensam.

Nu vill jag ju inte låta så osocial som jag låter. Jag är bara inte överdrivet förtjust i att sova i samma rum som folk jag inte känner som snarkar, andas som visselpipor, somnar extremt tidigt, somnar extremt sent… i stort sett inte följer mitt sovschema.

Det skulle inte sitta fel med eget rum helt enkelt, men det återstår alltså att se om jag har så tur. Det är ett massivt campus och konferensen i sig verkar inte så blygsam heller, såg kvinnor med röda namnlappar och lila väskor (som vi fick när vi checkade in) lite överallt när jag strosade runt tidigare. Får väl se till att ställa väckarn på tidigt imorgon så jag hittar vart jag ska ta vägen.

Skulle föresten kanske ta och gå igenom den där lila väskan…

Annars är det kvavt som bara fasen här, precis som jag anade och mindes sen förra gången. Och det har redan hunnit spöregna två varv sen jag kom för fyra timmar sen. Får nog införskaffa ett paraply imorgon.