Tennis

Bobby spelar tennis en typ Korpen-variant av nån slags stadsliga. Han har minst en match i veckan, oftast mer. Jag förstår mig inte alls på tennis, men än boll över nät och innanför linjen. Kul för Bobban att han gillar tennis liksom, men alltså, jag bryr mig ju inte personligen. Men han sms:ar mig ändå varenda jävla gång de har match…

”Hey, we’re playing at Raymond Park, corner of Grant and Harrison @6…” eller dylikt. Eh, jaha?
Jag skiter väl i när, var och hur du spelar tennis. Tänker jag alltid när de här sms:en poppar upp i min telefon.
Sen känner mig som en dålig människa… vill Bobby på alvar att jag ska komma och titta på när han spelar? Men herregud, jag kommer ju inte ens och tittar när D spelar fotboll och då gillar ju ändå både killen och sporten! Så jag svarar alltid lite vagt att jag får se om jag hinner och sen hinner jag aldrig. Sitta på soffan, laga middag, kolla facebook… det är alltid nåt som drar ut på tiden.

Men, till och mitt samvete mår lite dåligt av det här. Personligen har jag ju inget direkt behov att folk tittar på när jag sportar. D bryr sig inte heller, skulle han be mig komma till hans matcher (och jag har ju faktiskt ändå sett en hel del) vore det ju en annan sak, men oftast är det bara träningsmatcher och han kunde inte bry sig mindre om jag är där eller inte.
Men det är alltså annars med Bobby. Jag vet ärligt talat inte om det är för min eller hans skull han tycker att jag bör närvara vid hans tennismatcher, men jag kan inte längre blunda för att han vill ha dit mig.

Och igår sken solen som besatt och jag tänkte att är det nån gång jag ska plocka pluspoäng i vänskapskolumnen så är det nu. Så jag for och tittade på tennis. I drygt en timme. Fan så tråkigt.
Bobby spelade dubbel, Jake också. Jag vet inte ens om dom vann, glömde fråga.

Jag fokuserade mest på en gammal man som spelade på mittenbanan, han hade en grym serve och var dödligt säker med sitt racket. (Word vill att jag skriver sin racket… men det låter väl inte rätt?) Men när han då och då var tvungen att röra på sig såg det ut som om han skulle ramla framstupa och dö i slaganfall. Han liksom trippade på ett överviktigt och ograciöst vis med stela knän och spasmigt rörelsemönster. Det var spännande. Mycket mer spännande än matchen. Men han vann, så mycket förstod jag i alla fall.