Min bäbis är din bäbis

Alltså helst skulle jag ju vilja vara med henne själv.

Men när det inte är nåt alternativ just nu så känns det så bra att lämna henne med tre små pojkar (och en ljuvlig mamma) som trängs kring henne på morgonen och måste turas om att få hjälpa henne ur bilstolen, frågar mig om deras bäbis ätit frukost ännu och berättar om allt dom har tänkt lära henne just idag.

Charlie har bestämt att om Louisa blir rädd medan han är på skolan så får hon låna hans gossefilt. Inte om han är hemma, asså herregud det är ju ändå hans filt, men om han nu ändå är på skolan.... så kan hon få sova med den.

James är väldigt noga med att skaka flaskan lite extra innan hon får den. För hans bäbis vill ha det så.

Theo öppnar alltid dörren för oss när vi kommer. Louisa är här nu!!! skriker han och jag är osäker på om han ens vet hur jag ser ut, han verkar aldrig bry sig om att lyfta blicken så högt.

Hon har det bra där. Hon ler stort åt Julie och är så fokuserad på dom stora barnen. Det är fint.

TGIF med inslag av VAB

Heter det att man vabbar om det inte finns VAB förresten?
Knappast.
Men barnet var snorig, rosslig och hade glasartig blick. Blir väl så när man varit hos dagmamma hela veckan för första gången.
Så vi tog en vilodag.
Fast hon vilade inte så mycket.
Alltså gjorde inte jag det heller.
Men nu sover hon.
Det ska jag göra också.
Godnatt.

Ibland så

Jag tror att Julie, som är Louisas tillfälliga men förhoppnigsvis varaktiga dagmamma, har smittat mig lite. Julie är barndomsvän till Dylan och hela hans familj, hon är trebarnsmamma, yogainstruktör, och lugnet själv.
Alltså hon dricker solsken till frukost och uppfostrar sina söner i en harmonisk bubbla av kärlek och musik, typ. Hon jobbar inte och hennes man stämmer pioanon så dom har det inte råfett med cash om man säger så. Och eftersom jag har svårt att tro att dom kan betala hyran med blommor och sång så känns det väldigt bra att ha Lo där, att veta att hon har det bra hela dagen samtidigt som man kan hjälpa en underbar familj med ekonomin lite.

Dylan undervisar på heltid nu, samtidigt som han fortfarande är fotbollstränare fem dagar i veckan plus matcher, och har därför det han gör om man säger så.
Så imorse for han hemifrån halv sju för att hinna joxa med nåt administrativt i Spokane före sina lektioner och jag och lodjuret ba ”ahmen det är lugnt, vi fixar väl morgonen hur lätt som helst”. Kanske har Julie smittat henne också.

Hon kollade på Babblarna medan jag dushade, åt flaska medan jag gjorde mig i ordning och satt sen och pillade med en gympasko tills det var dags att fara.
En sån där morgon som gick nästan för lätt för att vara sann.
Men sann var den.  

Sweaty Betty in da basement

Eftersom barn gör att man typ inte har tid att vara människa längre, eller ja...kraftigt måste anpassa sina rutiner efter deras behov iallafall, så har jag skippat gymkort till förmån för träningsvideor på youtube.
BK så föredrog jag alltid gym före träningspass i vardagsrummet där katten klöser på yogamattan och man sparkar lilltån i soffbordet när man försöker sig på nån ny variant av en burpee.

Men nu när ”vad jag föredrar” liksom halkat väldigt långt ner på listan av vad som är realistiskt så består träningen som regel av youtubepass i källaren innan knodden vaknat. Jag har en 5-6 olika pass som jag liksom kör på rutin och bestämde mig imorse för att prova nåt nytt.
Det ska vara effektivt för musklerna säger ju dom som kan, att liksom chocka kroppen med nån ny övning. Ja, så imorse körde jag en halvtimme Sweaty Betty´s Ballet Boot Camp.

Låter störtlöjligt, I know.

Och då har ni inte ens sett damerna i gymnastikdräkter ala 1984 och benvärmare. Men.
Jag är lite kär i träningstrender från 80-talet. Och 90. Aerobics med avancerad koreografi och jazz hands är mycket mer my jam än crossfit om man säger så.

Så alltså, Sweaty Betty skrek på mig med arg brittisk röst att sträcka på armarna och förlänga nacken och jag gjorde så gott jag kunde.

Graciöst? Oh nej.

Jobbigt? Oh ja, fasktiskt skitjobbigt för axlarna.

Och eftersom jag antar att det måste sett helt hysteriskt roligt ut, och jag inte filmade för herregud nån måtta för det ju vara, så får ni föreställa er scenen själva. 

Och nyheter helt utan nyhetsvärde

Jag gick en promenad för nån kväll sen, bara runt kvarteret sådär. Och gick förbi ett hus där dom höll på att lägga nytt tak. Det här var i området som ligger mellan oss och älven, där det är fint att bo.
Där folk har båtar och manikyrerade trädgårdar utanför hus som rymmer fler sovrum än innevånare. Där man ser Trump-skyltar i fönster och Make America Great Again-dekaler på bilarna.
Fast sån skit kan man för övrigt se lite överallt, det är ju bland outbildade, vita män som Trumpen har majoriteten av sina brölande supporters och Idaho kan stoltsera med att ligga näst sist på listan av stater där ungdommar söker vidare efter high school.
Lägg till det att mångfalden är lika med noll så har man en rätt bra grogrund för rasism och politik baserad på lögner, rädsla och blind patriotism.

Fast det var inte det jag skulle säga.

Det jag skulle säga var att när jag fick förbi det här huset där ett gäng snubbar som såg ut att vara av nån slags sydamerikansk härkomst (alltså självklart illegala imigranter om man nu tillhör tidigare beskrivna skara) så upplevde jag helt plötsligt, vädligt intensivt, att jag befann mig i Sällskapsresan. Alltså den första. Nuevo Estockholmo. Sun Trip, heter den kanske.
Det visade sig att takläggargänget spelade soundtracket på en liten bergsprängare som stod vid vägen. Eller soundtrack och soundtrack, men till och med jag och mina musiköron kunde omöjligt ta fel på att det var musik från filmen. Eftersom det bara var jag och bebben (och hon sov) så kunde jag inte göra så mycket mer av situationen än att bara fnissa för mig själv och gå förbi.
Men nu är jag råsugen på att se Sällskapsresan.

Såatte. 

nyheter

Lokala nyheterna på TV står i regel på i bakgrunden när jag gör mig i ordning på morgonen. Men dagar som idag när Lodjuret är uppe och härjar innan katten ens hunnit ut så spelar nyheterna liksom andrafiol och jag har tur om jag ens snappar upp mer än nåt om vädret och att Trump motsagt sig själv igen.

Om jag sen lämnar huset i tid får jag en kort nyhetssänding i radion medan jag kör. Och sen är det ju nätbilagorna när jag (som nu) precis kommit till kontoret och ägnar nån kvart åt att äta yogurt, dricka klart kaffet, kolla mail och dagens schema. 

Nu läser jag om kvinnan som hittades död i bakluckan på sin bil vid Spokanes flygplats. På aftonbladet. Det är "vår" flygplats. Tar typ 40 minuter att köra dit. Dom nämnde det som hastigast på radionyheterna, men annars hittar jag ingenting i lokalpressen. Sjukt.

Kräftskiva

Vi skulle ha kräftskiva imorgon. Vi, är alltså jag och de svenska bekanta jag lyckats hitta här stejtsajd. Ingo beställde 15 pounds levande kräftor som skulle levereras nu i eftermiddag och så skulle vi koka ikväll och ha skiva imorgon.

Men så kom orkanen Hermine och ställde till. Så kräftorna fastnade nånstans halvvägs mellan Louisiana och Idaho och UPS kunde inte lova att dom säkert skulle levereras före söndag.
Och även om jag aldrig riktigt ställt till och ordnat kräftskiva förrut och har svårt att förstå att det ska vara så himla noga att dillen är krondill, så fattar jag ju att dels är det viktigt att ha kräftor på kräftskiva och dels kan det kännas lite jobbigt att få en leverans levande skaldjur på trappen sådär morgonen efter.

Så efter många turer fram och tillbaka (hoppas dom kommer bara lite för sent och koka tidig lördagmorgon? flytta skivan till söndag? låta bli att marinera över natten? etc.) så har vi nu bestämt oss för att ha räkfrossa istället för kräftskiva.

Alla andra svenskar i den här gruppen är från Stockholmsområdet. Det vill säga söder om Gävle. Eller inte Peter förresten. Han är göteborgare så skräller. Och för dom är det viktigt det här med skaldjur, har jag ju förstått.
För mig är det inte lika noga. Jag har en det-är-ju-ändå-såsen-som-är-godast inställning till hela evenemanget.
Och jag var även tvungen att påpeka att hade vi bestämt oss för surströmming istället så hade det här aldrig hänt.