Ibland så

Jag tror att Julie, som är Louisas tillfälliga men förhoppnigsvis varaktiga dagmamma, har smittat mig lite. Julie är barndomsvän till Dylan och hela hans familj, hon är trebarnsmamma, yogainstruktör, och lugnet själv.
Alltså hon dricker solsken till frukost och uppfostrar sina söner i en harmonisk bubbla av kärlek och musik, typ. Hon jobbar inte och hennes man stämmer pioanon så dom har det inte råfett med cash om man säger så. Och eftersom jag har svårt att tro att dom kan betala hyran med blommor och sång så känns det väldigt bra att ha Lo där, att veta att hon har det bra hela dagen samtidigt som man kan hjälpa en underbar familj med ekonomin lite.

Dylan undervisar på heltid nu, samtidigt som han fortfarande är fotbollstränare fem dagar i veckan plus matcher, och har därför det han gör om man säger så.
Så imorse for han hemifrån halv sju för att hinna joxa med nåt administrativt i Spokane före sina lektioner och jag och lodjuret ba ”ahmen det är lugnt, vi fixar väl morgonen hur lätt som helst”. Kanske har Julie smittat henne också.

Hon kollade på Babblarna medan jag dushade, åt flaska medan jag gjorde mig i ordning och satt sen och pillade med en gympasko tills det var dags att fara.
En sån där morgon som gick nästan för lätt för att vara sann.
Men sann var den.