Värpsjuk, men annars så

Vi var hemma hos bekanta igår som nyss köpt nytt hus, med stor tomt och hönshus. Höns har dom också, och två tuppar. 

När vi for gick Jeff ut för att låsa om dom och se till att alla satt på sin plats. En av hönorna var värpsjuk berättade han, irriterat, och menade att det nog för denna hönas egen skull vore bäst om hon började lägga ägg snart.

Stackars höna.

Det är fan inte lätt att vara värpsjuk. 

Jag vet.

Men annars har julen varit vit och fin och alla verkar nöjda med sina klappar. 

En del tycker att det är över nu och plockar ner pynt och gran.

Men till nyår, minst, tycker jag man ska få ha jul. Dessutom älskar jag vår gran.

God Jul

Jag skrev ett mail imorse till en person som är lika lätt att sammarebeta med som en omjölad pizzadeg. Där skrev jag att jag skulle vara på kontoret tills halv 5 idag.
Mailet innehöll även nyheter hon inte kommer tycka om (fast det har ingenting med mig att göra, jag vidarebefodrade bara skiten).
Men jag sa iallafall att hade hon några frågor eller funderingar kring det där så kunde hon ringa/maila... fram till halv 5 alltså.
Och nu är klockan kvart i fyra och jag är klar med allt annat, men veeeet att om jag försöker smita ut så kommer hon säkert som amen i kyrkan att försöka få tag i mig.
Campus är öppet imorgon också eftersom USA firar jul på fel dag.
Men jag har tagit ledigt.
Nån ordning får det ju faktiskt vara.

Vuxenheten strikes again

Det är inte så att jag har nån ålderskris på gång eller så.
(Jag hade en när jag fyllde 30 och kommer säkert ha en till nån gång framövers, inget fel med ålderskriser, det är bara inte aktuellt just nu..)
Jag vet ju att jag är vuxen, jag har huslån och bil och köper toapapper på rea och klipper gräsmattan mest för att grannarna inte ska se snett på oss.
Vuxet.
För det allra mesta är det liksom inget jag reflekterar över. Men så ibland är det som om vuxenheten bara slår mig i huvet och jag blir helt ställd, omtumlad, över hur sjuuuukt vuxen jag känner mig.
Ett exempel var när jag och Dylan skaffade gemensamt bankkonto. Det var efter att vi gift oss och han tyckte det var vettigt. Det tyckte jag också, egentligen. Men hade ändå världens ångest över det där snabla bankkontot. Det var som så definitivt på nåt sätt, ett så stort steg liksom.
”Du vet att vi har gift oss... du tycker inte att det är nog så definitivt?”
minns jag att Dylan pedagogiskt försökte mildra krisen. Men det hade liksom inte med saken att göra, jag hade noll ångest över att gifta mig, nervsammanbrott över gemensamt bankkonto.
När vi köpte huset för knappt ett år sen var också kolugn. Visst, det var ett stort steg att köpa hus, men det kändes liksom ändå aldrig sådär extremt märkvärdigt. Vi har köpt soffor och tvättmaskin och köksbord också.
Praktiskt och bra. Och aldrig har jag känt att det betydde nåt särskillt.
Men så igår köpte vi en frysbox.
Och satan vad det kändes i vuxennerven.

En kö är en kö, i tö och i snö och för alla den gäller som i den sig ställer

Amerikaner är sämst på att stå i kö. Det har jag vetat länge, inget färskt från tryckeriet här. Men det återbevisades när jag var på posten igår, och i fredags.

Det är jultider, det är posten, det är väl klart som fan att det kommer vara en ganska lång kö om du tjavar i på eftermiddan nån halvtimme eller så innan stängning.
Knäpp upp jackan, lossa på halsduken, ställ dig till rätta och bete dig som folk (dvs sköt dig själv, pilla med mobilen, titta i taket, whatever funkar för dig liksom) så ska du se att du kommer fram till kassan och blir hjälpt så småningom.
Det gäller samtliga, icke-rörelsehindrade vuxna utan gnälliga barn. Det klart att om du har en bruten fot eller tre kids under fem bast som lever rövare att hålla efter.... då kan du ju få svettas lite och det vore inte fel av valfri medmänniska att kanske erbjuda dig att gå före i kön.
Visst, jag är inte oresonlig på det viset.

Men vardagsamerikanen (iaf i Idaho) pallar inte kötid där man förväntas bara stå. Ingen drive-through där du kan sitta ensam i bilen och vänta.  Dom måste väsnas och sucka och klaga, dom lämnar kön och lägger en vante eller ett paket för att hålla platsen och blir sen skitarga när folk fem minuter senare har klivit förbi sagda vante och dom tappat sin plats.
En tant bad att få gå före mig i kön för att hon var 62. Som om det vore nåt magiskt nummer. Hon såg frisk och kry ut, tyckte bara att hennes ålder borde berättiga företräde. Fast när jag vänte mig om och tryckte min basketbollstora mage mot henne så veknade hon och sa att hon nog kunde vänta på sin plats ändå.

Dylan är också sämst på stå i kö, vilket ju bara stärker min teori. Det är därför jag får springa alla postärenden. Han kan plocka ur diskmaskinen och laga middag och ta ut återvinningen medan jag är borta, nemas problemas.
Men att gå på posten, såhär i jultider, nähä du. Han börjar svettas bara jag föreslår det.

Lucia

Vi var på luciakalas igår. Glögg, Janssons, sill, pepparkakor, lussekatter... Det var så svenskt det kan bli. 

Förutom alla amerikanare då. 

Men vi är ju två nu, jag och Ing-Marie. Två som förstår vad vi firar.

Annars har jag som aldrig riktigt känt att det är värt det, att fira svenskt som ensam representant bland en massa turister. 

Då äter jag hellre min sill ifred och slipper höra folk klaga på att det är för salt, smakar konstigt, vadheterdetviäternuigen...?

Men med en kompanjon blir det en helt annan sak.

Kvällen var toppentrevlig.

Och Sarah visade sig älska glögg. 

-This stuff... I love this stuff! It's my new favorite drink. What is it again?

gratis service

I somras när Oskar och Sandra var och hälsade på hade vi ju lånat en bilbarnstol så att Ronja skulle kunna åka säkert i staterna. Vi var ute i god tid och hade stolen ståendes i garaget säkert tre veckor innan dom kom.
Tjugo minuter innan vi skulle fara och hämta dom från flyget kom vi oss för att försöka installera åbäket. Det var typ 35 grader varmt i luften, gassande sol och säkert 55 grader i bilen. Dylan svor, jag svor och stolen ville inte sitta fast ordentligt. Skitkul.
För att undvika liknande scenario (minus hettan) denna gång så har jag bokat tid för att få den nya bilbarnstolen monterad av proffs. Nu i eftermiddag.
Hur lyxigt är det liksom?
Dessutom är det gratis.
Värsta bra uppfinningen.

Välkommen till Idaho

Sådärja, det var väl egentligen bara en tidsfråga. Innan Trump gick så långt att till och med dom på egna laget skulle dra öronen åt sig och börja fundera på om han egentligen är riktigt riktig.
Lokalpressen här i stan har iofs en läsarundersökning på nätet nu som frågar om folk håller med honom om att man borde hindra alla muslimer från att resa in i landet.
Behöver jag ens säga att 53% tycker Ja.
Välkommen till de rasistiska rednecksens Mecka.

välkommen på fest

Jag tycker inte riktigt om att vara värdinna. Lördagens fest var trevlig och lyckad, men ändrade inte min ställning på den punkten.
Först måste man städa, och för all del, inför-fest städning är den enda sortens städning Dylan aktivt engagerar sig i... typ på skrubba duschen nivå, så det är ju positivt. Men jag har så svårt att riktigt gå in för städningen när men vet att det mesta kommer måsta göras om nästa dag. Speciellt golven, eftersom amerikaner inte tar av sig skorna inomhus (varför, varför, varför???)

Sen måste man förbereda all plockmat, och all dricka... och göra rum i kylen. Och det är väl iofs inte jättejobbigt. Den biten kan jag stå ut med.
Det jag har mest emot är den där sociala pressen att se till att alla har blivit presenterade för varandra.
Komma ihåg ifall Jessica och Ashley träffades på den där brunchen i April och det är Sarah och Jessica som aldrig träffats eller hur det nu var?
Se till att Danielles man pratar med Curt eftersom dom båda är galna i fågelhundar, fast det glömde jag helt bort så dom sa nog inte pip till varandra på hela kvällen.
Försöka hitta nåt lämpligt till dom stackars 12-åringarna som tvingats med att se på tv.
Visa vars skålarna finns.
Vars vinglasen är.
Ta ut den fulla soppåsen.
Och hela tiden säger folk ”nämen res dig inte, jag hittar, säg bara var jag ska leta” men fan det är ju lättare att bara fixa själv än att försöka förklara.

Den biten gillar jag inte. Inte i vanliga fall heller. Men speciellt inte nu när det känns som att ryggen ska gå av efter att ha plockat i diskmaskinen.
Men.
Det var lyckat ändå. Det var det. Alla hade kul, eller betedde sig iallafall som om dom hade kul och sa att dom hade det.
Jag hade också kul. Verkligen.
Fram till halv nio ungefär. Sen var jag less och trött och ville helst gå och och lägga mig.
Men det kan man som inte heller riktigt göra som värdinna.

God lunch med bitter eftersmak

Idag var det ännu halare än igår. Men, eftersom jag lärt mig min läxa så körde jag snabbt som en blind snigel och kom oskadd och oskakad till jobbet.
Till lunch fick jag en mycket god pasta med räkor i pestoröra, serverad tillsammans med insikten att en av mina kollegor är både rasist och vapenrättsaktivist.
Det tog som lite udden av en annars väldigt trevlig lunch.
Det går ju inte att undvika vapendiskussioner såhär dagen efter ytterligare en masskjutning. Och man ska naturligtvis inte försöka undvika dom heller. Om man inte råkar vara svensk i Idaho... då känns det lite som att man bör undvika iallafall en del ifall man vill ha sinnet i behåll.
Jag deletade tre vänner från facebook imorse, pga puckade uttalanden om presidenten och vapenlagar. Orkar inte se skiten, och tycker dom verkligen så som dom skriver, så är vi fasen inte vänner heller.    

Tack - jag hade tur

Det var snorhalt imorse när jag körde till jobbet. Men det såg inte ut att vara halt och kändes inte halt alls så jag gasade på som vanligt.
Det var inte förrän jag såg den första (av två) krashen som jag bromsade in. Och tack gode gud att jag bromsade in i tid för det tog fan inte alls och jag slirade rätt rejält innan jag kom till nån slags rätta igen.
Nu känns det lite som om jag haft en nära döden upplevelse och borde uppskatta mitt liv och alla mina obrutna ben extra mycket.