Det är jultider, det är posten, det är väl klart som fan att det kommer vara en ganska lång kö om du tjavar i på eftermiddan nån halvtimme eller så innan stängning.
Knäpp upp jackan, lossa på halsduken, ställ dig till rätta och bete dig som folk (dvs sköt dig själv, pilla med mobilen, titta i taket, whatever funkar för dig liksom) så ska du se att du kommer fram till kassan och blir hjälpt så småningom.
Det gäller samtliga, icke-rörelsehindrade vuxna utan gnälliga barn. Det klart att om du har en bruten fot eller tre kids under fem bast som lever rövare att hålla efter.... då kan du ju få svettas lite och det vore inte fel av valfri medmänniska att kanske erbjuda dig att gå före i kön.
Visst, jag är inte oresonlig på det viset.
Men vardagsamerikanen (iaf i Idaho) pallar inte kötid där man förväntas bara stå. Ingen drive-through där du kan sitta ensam i bilen och vänta. Dom måste väsnas och sucka och klaga, dom lämnar kön och lägger en vante eller ett paket för att hålla platsen och blir sen skitarga när folk fem minuter senare har klivit förbi sagda vante och dom tappat sin plats.
En tant bad att få gå före mig i kön för att hon var 62. Som om det vore nåt magiskt nummer. Hon såg frisk och kry ut, tyckte bara att hennes ålder borde berättiga företräde. Fast när jag vänte mig om och tryckte min basketbollstora mage mot henne så veknade hon och sa att hon nog kunde vänta på sin plats ändå.
Dylan är också sämst på stå i kö, vilket ju bara stärker min teori. Det är därför jag får springa alla postärenden. Han kan plocka ur diskmaskinen och laga middag och ta ut återvinningen medan jag är borta, nemas problemas.
Men att gå på posten, såhär i jultider, nähä du. Han börjar svettas bara jag föreslår det.
No comments:
Post a Comment