Först måste man städa, och för all del, inför-fest städning är den enda sortens städning Dylan aktivt engagerar sig i... typ på skrubba duschen nivå, så det är ju positivt. Men jag har så svårt att riktigt gå in för städningen när men vet att det mesta kommer måsta göras om nästa dag. Speciellt golven, eftersom amerikaner inte tar av sig skorna inomhus (varför, varför, varför???)
Sen måste man förbereda all plockmat, och all dricka... och göra rum i kylen. Och det är väl iofs inte jättejobbigt. Den biten kan jag stå ut med.
Det jag har mest emot är den där sociala pressen att se till att alla har blivit presenterade för varandra.
Komma ihåg ifall Jessica och Ashley träffades på den där brunchen i April och det är Sarah och Jessica som aldrig träffats eller hur det nu var?
Se till att Danielles man pratar med Curt eftersom dom båda är galna i fågelhundar, fast det glömde jag helt bort så dom sa nog inte pip till varandra på hela kvällen.
Försöka hitta nåt lämpligt till dom stackars 12-åringarna som tvingats med att se på tv.
Visa vars skålarna finns.
Vars vinglasen är.
Ta ut den fulla soppåsen.
Och hela tiden säger folk ”nämen res dig inte, jag hittar, säg bara var jag ska leta” men fan det är ju lättare att bara fixa själv än att försöka förklara.
Den biten gillar jag inte. Inte i vanliga fall heller. Men speciellt inte nu när det känns som att ryggen ska gå av efter att ha plockat i diskmaskinen.
Men.
Det var lyckat ändå. Det var det. Alla hade kul, eller betedde sig iallafall som om dom hade kul och sa att dom hade det.
Jag hade också kul. Verkligen.
Fram till halv nio ungefär. Sen var jag less och trött och ville helst gå och och lägga mig.
Men det kan man som inte heller riktigt göra som värdinna.
No comments:
Post a Comment