(Jag hade en när jag fyllde 30 och kommer säkert ha en till nån gång framövers, inget fel med ålderskriser, det är bara inte aktuellt just nu..)
Jag vet ju att jag är vuxen, jag har huslån och bil och köper toapapper på rea och klipper gräsmattan mest för att grannarna inte ska se snett på oss.
Vuxet.
För det allra mesta är det liksom inget jag reflekterar över. Men så ibland är det som om vuxenheten bara slår mig i huvet och jag blir helt ställd, omtumlad, över hur sjuuuukt vuxen jag känner mig.
Ett exempel var när jag och Dylan skaffade gemensamt bankkonto. Det var efter att vi gift oss och han tyckte det var vettigt. Det tyckte jag också, egentligen. Men hade ändå världens ångest över det där snabla bankkontot. Det var som så definitivt på nåt sätt, ett så stort steg liksom.
”Du vet att vi har gift oss... du tycker inte att det är nog så definitivt?”
minns jag att Dylan pedagogiskt försökte mildra krisen. Men det hade liksom inte med saken att göra, jag hade noll ångest över att gifta mig, nervsammanbrott över gemensamt bankkonto.
När vi köpte huset för knappt ett år sen var också kolugn. Visst, det var ett stort steg att köpa hus, men det kändes liksom ändå aldrig sådär extremt märkvärdigt. Vi har köpt soffor och tvättmaskin och köksbord också.
Praktiskt och bra. Och aldrig har jag känt att det betydde nåt särskillt.
Men så igår köpte vi en frysbox.
Och satan vad det kändes i vuxennerven.
No comments:
Post a Comment