sånt som står i tidningen

Min chef pratar ofta om sånt som stått i dagens lokaltidning. Och jag lyssnar alltid, men har aldrig nåt att tillföra samtalet för jag läser den aldrig. Idaho State Jourmal får VK (ja till och med VF) att framstå som New York Times i jämförelse. Jag ska inte påstå att det inte händer nåt i Pocatello, nej gudars; i Augusti var ju Extreme Home Makeover här och för bara nån vecka sen fångade de USA’s Most Wanted på en bakgård mitt i stan. En tjej i min klass bor granne med huset han gömde sig i och vaknade av att polisbilar stormade huset. Och förresten, det var så sant, nu i fredags körde polisbilar fram och tillbaka på vår gata och jagade en gubbe som rånat en bensinmack i Chubbuck.

Men jag har inget intresse av att prenumerera på blaskan, dels för att jag inte bryr mig nämnvärt om vad som står i den och dels för att jag hatar amerikanska tidningars format. De är bautastora och inte ihophäftade i ”ryggen” så enorma tidningssidor flyger omkring och faller på golvet när man försöker läsa eländet. Då fördrar jag internet, fast eftersom jag som sagt inte direkt bryr mig så läser jag inte ISJ på nätet heller.

Men jag kanske får lov att börja med det nu. För idag tog hon (chefen) med sig tidningen till kontoret och föreslog att jag skulle läsa den. Inte en speciell artikel, utan liksom i allmänhet. Hm, är det en vink jag borde fatta, tro?

Soloslalom

Imorse vaknade jag av att solen skrek mig i ansiktet. Så jag skrek tillbaka. Nej, det gjorde jag inte. Jag klev upp, skottade snö, fyllde tårtan vi ska ta med till Usman och Sandjips födelsedagsmiddag ikväll och sen for jag till Pebbles och åkte slalom. Själv, D hade en massa prov att rätta och tja… det var ju synd, det är roligare att åka två. Men det var faktiskt inte helt dumt att åka själv heller.

tack för omtanken

D läste för nån dag sen att det inte är bra för äktenskapet att dela hushållsarbetet fifty-fifty. Så nu tar en tupplur i sin skeva fåtölj medan jag diskar, bakar och städar upp spilld kattmat. Så omtänksamt liksom, hade han propsat på att diska hälften, hjälpa till med baket och torka kladd från golvet hade jag garanterat blivit fly förbannad.

Matnyttigt

Dylan slutar klockan 4 alla dagar. Jag slutar 5. Hans kontor är i samma byggnad som mitt (han har ett kontor som han delar med tre andra doktorander, fast han är aldrig där. På alla hjärtans dag lämnade jag ett litet godishjärta med ett kort på hans skrivbord och tre dagar senare fick jag veta att jag råkat lägga det på Adams skrivbord istället) så han tittar i regel förbi på eftermiddagarna innan han far hem. Så även idag. Eftersom han kör och jag går och eftersom vi har torkat oss i ändan med servetter de senaste två dagarna, påminde jag honom om att köpa toapapper på vägen hem. Sen kom min chef in och lämnade av en rapport och jag blev upptagen och D smet ut så sen sms:de jag honom och påminde om toapapperet.

Eftersom han (som jag redan påpekat) gillar att handla i volym, men avskyr att handla, så räknade jag med att han skulle köpa toapapper och inget annat. Vi har inte direkt massor med mat hemma, men jag tänkte när jag knatade över järnvägsbron på väg hem att jag kunde äta sojayoughurt eller göra varma mackor till middag. Men kors i taket, han hade även köpt romansallad och lagat fisk i ugn serverad med en sallad med ost, tomat och bönor. Jag blev så glatt överraskad att jag just nu hjälper honom med sin statistikkurs genom att tålmodigt förklara medelvärde, median, standardavvikelse och sannolikhet utan att knorra det minsta.

Tack för maten. Men nu ska jag försöka ta tag i mitt eget skolarbete. En uppsats om ”Literacy as presented in popular media” är vad som står på menyn.

President's Day

D tittar på film och jag pluggar, inte. Jag pluggar inte, men jag borde verkligen plugga för jag har prov imorgon. Tyvärr har jag lika gott om studiemotivation som miljoner dollar på banken och jag skulle gärna också titta på film, men D väljer alltid så förbaskat seriösa och informativa filmer att jag blir alldelens mosig i huvudet bara av att ens försöka förstå handlingen. Att se på filmer som han väljer är lika intellektuellt krävande som att sitta igenom en komplicerad föreläsning och herregud, ville jag lära mig en massa saker så skulle jag ju inte se på film i första taget, då skulle jag plugga istället.

Tillbaka efter en liten skidutflykt till Grand Targhee. Liftkorten var snuskdyra och vi hade lite otur med vädret, kallt och snålblåst, men annars var det en lyckad resa. Anläggningen är fin, mindre än Hemavan men betydligt vräkigare. Gott om folk med pengar, med andra ord. Men jag gillade verkligen backarna och utsikten, kan absolut tänka mig fler turer dit.
Fast jag saknar min bräda. Skidåkning är okej, jag är glad att jag köpte skidorna och fick en chans att damma av min sannerligen rostiga slalom-moves. Men i sommar ska jag ta med min bräda tillbaka så jag kan köra både och och nästa vinter.

Vi är lediga imorgon för det är President’s Day. Inte helt klar över vad det innebär (annat än ledigt då, vilket ju såklart är det viktigaste) så det är skönt. Gillar skarpt 3-dagarshelger, speciellt när det är måndagen som är ledig, den följande veckan blir så mycket lindrigare då. Tyvärr har jag prov på tisdag så min lediga dag är vikt åt funktionell grammatik, men jag får ju sovmorgon i alla fall.

Onsdagkväll

Snön är tillbaka. Kom i ett stormmoln med vind och rusk. Folk klagar och gnäller och beter sig som Armageddon är över oss och skolor borde stänga och folk ta skydd i sina källare med konserver och nödraketer. Fullt så dramatiskt är det inte. Det är riktigt uschigt väder, det säger jag inget som, vind och rusk och slask. Men det är inte kallt och inga mängder snö som kommit. Vilket är tur eftersom plogbilar är lika vanliga som enhörningar i Pocatello.

Hemma har jag förstått att man skulle kunna hoppa ner i frysbox och njuta av tio graders varmare omgivning än utomhus. Det vore ju lite spännande, som experiment.

Dylan har prov i morgon och pluggar nästan lika hårt som han gungar i sin gungfåtölj. Han köpte den i augusti och den är redan trasig, vänster sida har gett upp så den är liksom sned. Han klagar på dålig kvalla, men som han gungar… de är inte gjorda för det, de här gungsofforna. Som om man skulle försöka köra rally i en lådbil eller sticka en tröja med tandpetare, det är inte meningen. Men han förstår inte det, förstår inte att grannarna hör honom våldsgunga och undrar vad i satiken det är som låter? Jag har såklart berättat för dem men de tror mig inte… får bjuda in dem att kika genom fönstret kanske. Ja i alla fall, ju hårdare han måste koncentrera sig, ju hårdare gungar han. Just nu låter det som en rosslig bandsåg håller på att sprätta upp golvet.

Jag har inte prov förrän nästa vecka. Har en del läxor jag borde göra också, fast inget akut, så jag skjuter lite på det. Lämnade in en uppsats idag som jag slitit med ett tag nu, så ikväll tar jag det lite piano.

Idag skulle jag förövrigt försöka förklara jojk på min lingvistiklektion, för vi håller på med muntlig poesi. Det var kanske världens sämsta förklaring nånsin, jag blir alltid så nervös när jag ska säga nåt i den klassen eftersom alla de övriga studenterna har sina egna kontor på Engelska-institutionen och är typ färdiga med sina doktorsavhandlingar och hela faderullan. Själv kör jag ju en slags baklängesvariant vad gäller min examen. På grund av hur kurserna erbjuds tvingas jag läsa mina valbara kurser först och de enda kurser som går nu i vår som jag kan få räkna är de som anses svårast och de flesta lämnar till sist. Yeah. Så i alla fall, jag tror jag förklarade jojk som sångens motsvarighet till spontandans, eller nåt lika puckat. Jag borde ha munkavle i det klassrummet.

Ska det vara så svårt...?

Har precis kommit hem från Mystery Dinner, middag och show med Cluedo-tema. Det var inte jättebäst, men helt ok ändå för att kosta 10 dollar, vara på campus och (kors i taket!!) erbjuda vegetariskt alternativ. Tjejen bredvid kollade på min tallrik när maten serverades och bara ”VAD är det DÄR!?!?” med hakan i knät och ögongloberna i min polenta.

”Vegetarisk mat” trodde jag att jag sa, men av hennes ansiktsuttryck att döma så sa jag nog ”vanskapta råttungar på spenatbädd” av misstag istället. Men maten var god. Inte utsökt, smaken var bra, men jag misstänker att den stått på värmning rätt länge för konsistensen var rätt geggig.

Men nu är det inte maten jag ska klaga på, absolut inte. Dels för att det är så ovanligt att ett vegetariskt alternativ ens erbjuds i Idaho att jag varit nöjd med att äta upp min veg.märkta biljett med sås och sallad, och dels för att jag har nåt annat, mycket viktigare, att klaga på.

Ungefär 99% av hela kvällen kändes det som att jag var på en maskeradfest i mellanstadiet. Folk här har fan ingen stil. Och med stil menar jag inte överklassig snobbstil, jag menar allmän insikt i vad som passar och inte.

Om vi snackar kläder; de flesta tjejerna hade ”finklänningar” som de garanterat tyckt var tjusiga på galgen (och de skulle jag säkert hållit med om 1997) men väl påkorvade såg dessa klänningar snarare ut att vilja torka snöslask från golvet än sitta på kroppar som borde ha valt något helt, helt annat. Jag menar inte att alla valt för små plagg och var tjocka, inte alls. Jag menar bara att när man är blek och blå-ådrig i februari så är det kanske inte jättesmickrande att välja barhudat och glitter. Jag menar att när man inte vill ha BH så ska man kanske inte välja en klänning som kräver BH för att inte vara direkt barnförbjuden. Jag menar att när man inte kan gå i högklackat så ska man kanske inte satsa på 10 cm. Typ det menar jag.

Och jag menar att bara för att man sätter en slips på t-shirten och behåller Wrangler-jeanen och gympadojjorna på så är man inte uppklädd. Jag menar att en kostymjacka innebär inte automatiskt att man följer klädkoden ”kostym”. Den ska passa, inte vara smutsig, hålig eller på väg att falla sönder också. Alldelens för många krav, Idaho klarar det inte. Fattar det inte.

Och om vi snackar bordsskick… Kniven har faktiskt en annan funktion än att bre smör på brödet.
”Vilken då??” frågar nu hela Idaho unisont i värsta Under Hökens Alla Vingar Kom! stil. Jag såg inte en, EN, människa under 50 förutom jag Dylan (det var därför jag valde honom en gång för länge sen…) som faktiskt använde både kniv och gaffel och åt som folk. De vid vårt bord, killar som tjejer, skar möjligtvis köttet i bitar med kniven, men sen la de den snabbt åt sidan och åt med gaffeln i knytnävsfattning á la hungrig femåring. Jag hade nästan lust att skriva på min Cluedo-lapp att mordvapnet var en gaffel och offret ett kycklingbröst.

Nu är det ju inte alls så att jag själv fostrats på galamiddagar och är van att navigera bland fem par bestick och fyra tallrikar. Icket. Men jag kan äta med kniv och gaffel, gå som folk i lagom höga klackar och välja en klänning och strumpbyxor som passar mig och som passar i februari. Sådeså.

snö, vind, skit och katt

En väldigt blåsig dag i backen, vi gjorde halvdag och det räckte gott och väl. Har haft sånt där väder som är så fint att titta på inifrån men när man kommer ut är det snålblåst och rätt kallt.

Mycket av snön har blåst/smält bort från vår gräsmatta och därunder fanns en massa skit visade det sig. Hundskit. Shooter skiter tydligen uteslutande utanför vår dörr. Underbart. Det ska banne mig Nate få skotta bort för fy fan för bajskorvar på gräsmattan.

Igår frågade jag Jessica om Daisy kunde få bo i hennes källare i sommar tillsammans med hennes två enorma hankatter. Det kunde hon. Så nu är det problemet ur världen. Jessicas man Jordan är allergiskt mot alla pälsdjur (utom kameler, men konstigt nog har de inte skaffat nån sån) så Jessicas kissemissar (jag kommer aldrig ihåg vad de heter men nåt i stil med Arthiritis och Hypothesis) bor i ett rum i källaren där de har en liten ingång så de kan springa ut och in som de vill. Så det blir nog bra, vi får väl ta över henne på försök några gånger innan på inskolning. Och kanske ta med brödkorgen så hon känner sig som hemma.

Det är väl inte helt konventionellt kanske, jag vet det, men alltså… Vi fick en väldigt fin brödkorg i bröllopspresent av Bebas föräldrar i Guatemala. Den är som en mjuk, vävd korg i typ hammockmodell och vi har låtit den stå framme på bordet som prydnad. Men Daisy tyckte väl det var onödigt att den stod tom och gjorde den till sin absoluta favoritsovplats. Så det blir nog inga mer bullar och frallor i den brödkorden, folk brukar ju inte gilla hår i maten och den är duktigt lurvig nu.

Idag blir det en lista

Det var väldigt länge sen jag gjorde en lista. Evigheter, minst. Så här kommer en.

Saker jag stör mig på

1.Lärare som inte lägger upp övningar, instruktioner, kapitel och annat material på webportalen förrän kvällen innan (eller samma morgon) man förväntas vara påläst på skiten.

2.Folk som går extremt snigelsakta framför en och blockerar hela trottoaren, trappen, korridoren eller vad det nu är man går på. Det får mig att vilja spotta dem i nacken eller trampa dem i hälarna, flytta på er så att folk som vill hinna fram före vårdagsjämningen kan passera!

3.Facebookare som byter status en gång i kvarten samt utnyttjar exakt alla appar som finnes tillgängliga på jorden. Jag kunde inte bry mig mindre om var du är exakt just nu eller hur ostmackan du åt imorse såt ut.

4.Föräldrar som försöker uppfostra sina osnutna ungar genom att skälla ut dem inför folk och använda dessa medmänniskor som hjälpredor genom att säga saker som ”titta nu vad ledsen den stackars flickan blev för att du klev på hennes sko, det gjorde säkert jätte, jätteont! Be om ursäkt nu! Be om ursäkt, säger jag!!” och så tvingas man stå kvar tills ungrackarn har klämt fram ett tjurigt ”sorry…”

5.Och slutligen, det här blev som en baklängeslista, 5 är värst. Självbetjäningsstationerna i mataffärerna. De är helt värdelösa. Helt. Värdelösa. Har inte varit med om att det funkat smidigt en enda gång, men Albertsons envisas med att bara ha en kassa öppen oavsett hur långa köerna är så folk (jag med) som lovat sig själv att aldrig mer använda de där förbannade apparaterna hamnar alltid ändå där till slut. Man tänker liksom att ”okej att den strejkade och hängde sig sist jag var här, men då köpte jag ju både tonfisk och mjölk och ost och kaffe…det kan man ju förstå kan verka förvirrande. Nu har jag ju bara tvål och äpplen, så det borde ju gå bra.” Men icket. Det går aldrig bra. Jag hatar de där manickerna.

Sådärja. Jag sa inte att det var världsproblem. Bara sånt jag stör mig på, sådär i allmänhet liksom.

Hem till mamma

Bokade precis min hemresa. Det blev inte fullt så billigt som jag hoppats, eller vad säger jag, det blev inte billigt alls, men det var jag ju beredd på. Det blev bara inte fullt så odyrt som jag hoppats, men jag vågade inte vänta lägre. Flygresor till Sverige är ju inte som körsbär som kan vara tokdyrt ena stunden och potatisbilligt nästa.

Så jag slog till. 27 Juni till 26 Juli blir jag hemma i Svedala. Längtar.

När jag var framme vid sista steget i betalningsprocessen, ni vet när man fyllt i namn och postnummer och födelsedag och tackat nej till alla dyra extraskydd och slutligen får ange kortnummer och ska klicka ”Slutför Betalning” så bad jag D dubbelkolla datum och avreseorter och sånt åt mig.

Vadå? säger han oförstående, vad vill du att jag ska kolla?
Jamen alltså, att datumen och flygplatserna är rätt så att jag inte klickar ”Slutför Betalning” och står med en resa från typ Salzburg till Chicago i november på halsen, förklarar jag.

Men han fattade inte.
Varför skulle jag köpa en resa från Salzburg, liksom? Och jag försökte förklara att det skulle jag ju inte alls det, jag ville bara att han skulle kolla att hans ögon såg precis samma sak som mina ögon såg och han undrade om jag inte litade på mina egna ögon och jag sa att jo, det klart jag gör, men helvete kolla bara att det står på skärmen vad jag säger att det står nu då!

Och precis då får jag en sån häftig flashback att jag nästan dåndimpar, och det är inte ett ord jag använder i onödan.

Jag är typ 8 år och trotsig och jag och mamma har bråttom nånstans och hon vill att jag ska kolla på spisen. Att den är av så att inte huset brinner ner medan vi är borta, alltså. Hon har redan kollat det själv, flera gånger, en knopp i taget. De små piggarna pekar uppåt allihop, jag kan till och med se det från där jag står i hallen. De små piggarna, jag ser att spisen är av. Dessutom vet jag ju att mamma redan kollat tjugoelva gånger. Det är mer troligt att vi ska åka flygande matta till busshållplatsen än att spisen är påslagen. Men hon vill ändå att jag ska gå in i köket och böja på nacken och kolla på varje knopp, en i taget. Jag fattar inte varför, litar hon inte på sina egna ögon? Jomen, kolla nudå så vi kan gå!! Mamma är bråttom-arg och till slut går jag in och kollar på spisen fast jag tycker hon är så löjlig.

Vem är löjlig nu?

En bra dag på kontoret

Imorse kom jag inspurtandes på universitetsområdet, som vanligt lite halvsen, några minuter efter nio. Jag ökade hastigheten och stövlade genom campus på under två minuter medan jag tänkte ”kanske Rebecca sitter i möte, eller telefon, eller kanske inte ens är på kontoret… hon kanske är sjuk…?” för isåfall hade jag ju ingen brådska alls liksom. Hela vitsen med att komma i tid är ju att chefen ska se det. Det är inte alls lika kallt nu som det var förra veckan och jag var duktigt varm under jackan när jag stegade uppför trapporna i Gravely Hall, där vårt kontor ligger.

Rebeccas dörr var stängd och låst. Men hon låser dörren när hon går på toa eller för att köpa kaffe så jag tackade bara odefinierad högre makt att hon inte märkt att jag var lite sen och satte igång min dator och startade dagen. Men minsann, mail från chefen med ”sick” i statusraden.

Jag har inte gjort många jobbknop idag, det ska erkännas. Ska också erkänna att jag inte kan låta bli att undra om hon är sjuk på riktigt eller bara bakis efter Super Bowl. Fast det tror jag inte, hon verkar varken vara speciellt intresserad av amerikansk fotboll eller alkohol men det ÄR ändå den dag på året då flest amerikaner fusksjukskriver sig, så man måste ju få undra i alla fall…

Vi kollade matchen hos Dylans professor igår, han hade bjudit hem alla sina doktorander med respektive så vi var typ 8 pers. Det var trevligt och mycket god mat, men alltså, Amerikansk fotboll är inte kul att se på. När till och med de som förstår reglerna tycker att reklamen och halvtidsshowen är mer underhållande än matchen i sig, så är det ju ganska talande. Och vilken tid det tar, vi var inte hemma förrän efter nio på kvällen och då hade jag två lååånga kapitel att läsa inför dagens seminarium. Jag läste inte ens hälften innan jag slocknade framför TV:n.

Så det var det jag ägnade dagen åt på jobbet, plugg. Men jag var ju där och höll ställningarna i alla fall.

tanken som räknas

Andra fredan i rad jag spenderar med läxor i soffan. Okej att det förra fredan berodde på att jag hade födelsedag dagen innan. Ändå, liksom. Jag känner mig enormt duktig och ansvarsfull, så duktig att jag inte ens börjat göra skolarbete än. Anteckningarna ligger här bredvid mig i soffan, otittade på. Istället kollar jag Schulman show och bloggar strunt. Duktig student.

BFF - Billig Frisör Fixad

Man ska välja sina vänner strategiskt. Nu är Jessica nästan färdig frisör och på lördag ska hon klippa och färga mitt hår hemma, gratis. Jag har såklart erbjudit att betala, och ska väl ge henne nåt symboliskt för besväret eftersom hon vägrar ta emot pengar, men hon vill ju öva och jag ska låta henne bestämma färg så länge hon håller sig inom den mörka färgskalan. Så det ska bli spännande.

Att klippa sig är inte något jag vanligtvis planerar. Det slår snarare oftast ner som en blixt från klar himmel och jag får en panikartad känsla av att mitt hår är bautarisigt och måste klippas pronto. Det hände igår. Nog visste jag att mitt hår blivit rätt långt, inte minst eftersom hela familjen påpekade det förra helgen när vi chattade med web kamera, men jag tyckte ändå det var okej. Det tycker jag inte längre och sms:ade alltså ett SOS till Jessica där jag sa nåt i stil med ’gör vad du vill, bara det blir kortare’. Och hon lovade att komma till min räddning. 09:30 lördag morgon.

Det lutar även åt att vi ska försöka dumpa Daisy på henne och Jordan i sommar. Fast det vet hon inte än. Ett steg i taget liksom.

mat för 75 pers, fast i ett annat sammanhang

Vi har så olika sätt att handla matvaror, min käre och jag. Jag gillar att handla lite och ofta. Så vet man vad man vill ha, vad man redan har och hur länge det behöver stå sig. Inte så att jag har nåt emot att storhandla lite då och då och bunkra upp med toapapper, diskmedel, flingor, tonfisk och sånt som man vet att man kommer använda så småningom och dessutom aldrig blir dåligt. Men med måtta.

D hatar att vara i affärer. Så därför försöker han köpa så mycket som möjligt varje gång han befinner sig i en. Han vet inte vad måtta är. När vi handlar stoppar han saker i vagnen och jag tar upp dem igen. Ibland märker han det inte ens. Då känner jag ett litet segerpirr i magen. Men sen kommer vi ändå hem med ett berg av varor som jag hatar att packa upp och hatar att se ruttna. Okej de ruttnar inte alltid, men ibland.

I helgen måste vi i alla fall göra en megaladdning guacamole till söndagens Super Bowl match. Annars kommer vi garanterat ha typ 8 ruttna avokados.

så fel det kan bli...

Det var ju naturligtvis jag som röstade nej. Jag raderar folk lite titt som tätt. Försöker hålla antalet vänner under 250, eller inte så långt över iallafall.

Jag tycker inte det är elakt att radera folk som man inte hört av på flera år och som man bara blev vän med för att man hade gemensamma vänner, sågs en gång på ett hostel i Peru, delade bord med på en konferens... det betyder inte att att jag ogillar personen i fråga, bara att jag inte har nåt behov av att se deras statusuppdateringar (speciellt inte när de är på spanska/ryska/franska...) eller veta var de är.

Som att rensa garderoben. Typ. Fast det tyckte inte Derrick. Nåja, elak har jag blivit kallad förr, det är inget nytt.