Hem till mamma

Bokade precis min hemresa. Det blev inte fullt så billigt som jag hoppats, eller vad säger jag, det blev inte billigt alls, men det var jag ju beredd på. Det blev bara inte fullt så odyrt som jag hoppats, men jag vågade inte vänta lägre. Flygresor till Sverige är ju inte som körsbär som kan vara tokdyrt ena stunden och potatisbilligt nästa.

Så jag slog till. 27 Juni till 26 Juli blir jag hemma i Svedala. Längtar.

När jag var framme vid sista steget i betalningsprocessen, ni vet när man fyllt i namn och postnummer och födelsedag och tackat nej till alla dyra extraskydd och slutligen får ange kortnummer och ska klicka ”Slutför Betalning” så bad jag D dubbelkolla datum och avreseorter och sånt åt mig.

Vadå? säger han oförstående, vad vill du att jag ska kolla?
Jamen alltså, att datumen och flygplatserna är rätt så att jag inte klickar ”Slutför Betalning” och står med en resa från typ Salzburg till Chicago i november på halsen, förklarar jag.

Men han fattade inte.
Varför skulle jag köpa en resa från Salzburg, liksom? Och jag försökte förklara att det skulle jag ju inte alls det, jag ville bara att han skulle kolla att hans ögon såg precis samma sak som mina ögon såg och han undrade om jag inte litade på mina egna ögon och jag sa att jo, det klart jag gör, men helvete kolla bara att det står på skärmen vad jag säger att det står nu då!

Och precis då får jag en sån häftig flashback att jag nästan dåndimpar, och det är inte ett ord jag använder i onödan.

Jag är typ 8 år och trotsig och jag och mamma har bråttom nånstans och hon vill att jag ska kolla på spisen. Att den är av så att inte huset brinner ner medan vi är borta, alltså. Hon har redan kollat det själv, flera gånger, en knopp i taget. De små piggarna pekar uppåt allihop, jag kan till och med se det från där jag står i hallen. De små piggarna, jag ser att spisen är av. Dessutom vet jag ju att mamma redan kollat tjugoelva gånger. Det är mer troligt att vi ska åka flygande matta till busshållplatsen än att spisen är påslagen. Men hon vill ändå att jag ska gå in i köket och böja på nacken och kolla på varje knopp, en i taget. Jag fattar inte varför, litar hon inte på sina egna ögon? Jomen, kolla nudå så vi kan gå!! Mamma är bråttom-arg och till slut går jag in och kollar på spisen fast jag tycker hon är så löjlig.

Vem är löjlig nu?