Ska det vara så svårt...?

Har precis kommit hem från Mystery Dinner, middag och show med Cluedo-tema. Det var inte jättebäst, men helt ok ändå för att kosta 10 dollar, vara på campus och (kors i taket!!) erbjuda vegetariskt alternativ. Tjejen bredvid kollade på min tallrik när maten serverades och bara ”VAD är det DÄR!?!?” med hakan i knät och ögongloberna i min polenta.

”Vegetarisk mat” trodde jag att jag sa, men av hennes ansiktsuttryck att döma så sa jag nog ”vanskapta råttungar på spenatbädd” av misstag istället. Men maten var god. Inte utsökt, smaken var bra, men jag misstänker att den stått på värmning rätt länge för konsistensen var rätt geggig.

Men nu är det inte maten jag ska klaga på, absolut inte. Dels för att det är så ovanligt att ett vegetariskt alternativ ens erbjuds i Idaho att jag varit nöjd med att äta upp min veg.märkta biljett med sås och sallad, och dels för att jag har nåt annat, mycket viktigare, att klaga på.

Ungefär 99% av hela kvällen kändes det som att jag var på en maskeradfest i mellanstadiet. Folk här har fan ingen stil. Och med stil menar jag inte överklassig snobbstil, jag menar allmän insikt i vad som passar och inte.

Om vi snackar kläder; de flesta tjejerna hade ”finklänningar” som de garanterat tyckt var tjusiga på galgen (och de skulle jag säkert hållit med om 1997) men väl påkorvade såg dessa klänningar snarare ut att vilja torka snöslask från golvet än sitta på kroppar som borde ha valt något helt, helt annat. Jag menar inte att alla valt för små plagg och var tjocka, inte alls. Jag menar bara att när man är blek och blå-ådrig i februari så är det kanske inte jättesmickrande att välja barhudat och glitter. Jag menar att när man inte vill ha BH så ska man kanske inte välja en klänning som kräver BH för att inte vara direkt barnförbjuden. Jag menar att när man inte kan gå i högklackat så ska man kanske inte satsa på 10 cm. Typ det menar jag.

Och jag menar att bara för att man sätter en slips på t-shirten och behåller Wrangler-jeanen och gympadojjorna på så är man inte uppklädd. Jag menar att en kostymjacka innebär inte automatiskt att man följer klädkoden ”kostym”. Den ska passa, inte vara smutsig, hålig eller på väg att falla sönder också. Alldelens för många krav, Idaho klarar det inte. Fattar det inte.

Och om vi snackar bordsskick… Kniven har faktiskt en annan funktion än att bre smör på brödet.
”Vilken då??” frågar nu hela Idaho unisont i värsta Under Hökens Alla Vingar Kom! stil. Jag såg inte en, EN, människa under 50 förutom jag Dylan (det var därför jag valde honom en gång för länge sen…) som faktiskt använde både kniv och gaffel och åt som folk. De vid vårt bord, killar som tjejer, skar möjligtvis köttet i bitar med kniven, men sen la de den snabbt åt sidan och åt med gaffeln i knytnävsfattning á la hungrig femåring. Jag hade nästan lust att skriva på min Cluedo-lapp att mordvapnet var en gaffel och offret ett kycklingbröst.

Nu är det ju inte alls så att jag själv fostrats på galamiddagar och är van att navigera bland fem par bestick och fyra tallrikar. Icket. Men jag kan äta med kniv och gaffel, gå som folk i lagom höga klackar och välja en klänning och strumpbyxor som passar mig och som passar i februari. Sådeså.