Värpsjuk, men annars så

Vi var hemma hos bekanta igår som nyss köpt nytt hus, med stor tomt och hönshus. Höns har dom också, och två tuppar. 

När vi for gick Jeff ut för att låsa om dom och se till att alla satt på sin plats. En av hönorna var värpsjuk berättade han, irriterat, och menade att det nog för denna hönas egen skull vore bäst om hon började lägga ägg snart.

Stackars höna.

Det är fan inte lätt att vara värpsjuk. 

Jag vet.

Men annars har julen varit vit och fin och alla verkar nöjda med sina klappar. 

En del tycker att det är över nu och plockar ner pynt och gran.

Men till nyår, minst, tycker jag man ska få ha jul. Dessutom älskar jag vår gran.

God Jul

Jag skrev ett mail imorse till en person som är lika lätt att sammarebeta med som en omjölad pizzadeg. Där skrev jag att jag skulle vara på kontoret tills halv 5 idag.
Mailet innehöll även nyheter hon inte kommer tycka om (fast det har ingenting med mig att göra, jag vidarebefodrade bara skiten).
Men jag sa iallafall att hade hon några frågor eller funderingar kring det där så kunde hon ringa/maila... fram till halv 5 alltså.
Och nu är klockan kvart i fyra och jag är klar med allt annat, men veeeet att om jag försöker smita ut så kommer hon säkert som amen i kyrkan att försöka få tag i mig.
Campus är öppet imorgon också eftersom USA firar jul på fel dag.
Men jag har tagit ledigt.
Nån ordning får det ju faktiskt vara.

Vuxenheten strikes again

Det är inte så att jag har nån ålderskris på gång eller så.
(Jag hade en när jag fyllde 30 och kommer säkert ha en till nån gång framövers, inget fel med ålderskriser, det är bara inte aktuellt just nu..)
Jag vet ju att jag är vuxen, jag har huslån och bil och köper toapapper på rea och klipper gräsmattan mest för att grannarna inte ska se snett på oss.
Vuxet.
För det allra mesta är det liksom inget jag reflekterar över. Men så ibland är det som om vuxenheten bara slår mig i huvet och jag blir helt ställd, omtumlad, över hur sjuuuukt vuxen jag känner mig.
Ett exempel var när jag och Dylan skaffade gemensamt bankkonto. Det var efter att vi gift oss och han tyckte det var vettigt. Det tyckte jag också, egentligen. Men hade ändå världens ångest över det där snabla bankkontot. Det var som så definitivt på nåt sätt, ett så stort steg liksom.
”Du vet att vi har gift oss... du tycker inte att det är nog så definitivt?”
minns jag att Dylan pedagogiskt försökte mildra krisen. Men det hade liksom inte med saken att göra, jag hade noll ångest över att gifta mig, nervsammanbrott över gemensamt bankkonto.
När vi köpte huset för knappt ett år sen var också kolugn. Visst, det var ett stort steg att köpa hus, men det kändes liksom ändå aldrig sådär extremt märkvärdigt. Vi har köpt soffor och tvättmaskin och köksbord också.
Praktiskt och bra. Och aldrig har jag känt att det betydde nåt särskillt.
Men så igår köpte vi en frysbox.
Och satan vad det kändes i vuxennerven.

En kö är en kö, i tö och i snö och för alla den gäller som i den sig ställer

Amerikaner är sämst på att stå i kö. Det har jag vetat länge, inget färskt från tryckeriet här. Men det återbevisades när jag var på posten igår, och i fredags.

Det är jultider, det är posten, det är väl klart som fan att det kommer vara en ganska lång kö om du tjavar i på eftermiddan nån halvtimme eller så innan stängning.
Knäpp upp jackan, lossa på halsduken, ställ dig till rätta och bete dig som folk (dvs sköt dig själv, pilla med mobilen, titta i taket, whatever funkar för dig liksom) så ska du se att du kommer fram till kassan och blir hjälpt så småningom.
Det gäller samtliga, icke-rörelsehindrade vuxna utan gnälliga barn. Det klart att om du har en bruten fot eller tre kids under fem bast som lever rövare att hålla efter.... då kan du ju få svettas lite och det vore inte fel av valfri medmänniska att kanske erbjuda dig att gå före i kön.
Visst, jag är inte oresonlig på det viset.

Men vardagsamerikanen (iaf i Idaho) pallar inte kötid där man förväntas bara stå. Ingen drive-through där du kan sitta ensam i bilen och vänta.  Dom måste väsnas och sucka och klaga, dom lämnar kön och lägger en vante eller ett paket för att hålla platsen och blir sen skitarga när folk fem minuter senare har klivit förbi sagda vante och dom tappat sin plats.
En tant bad att få gå före mig i kön för att hon var 62. Som om det vore nåt magiskt nummer. Hon såg frisk och kry ut, tyckte bara att hennes ålder borde berättiga företräde. Fast när jag vänte mig om och tryckte min basketbollstora mage mot henne så veknade hon och sa att hon nog kunde vänta på sin plats ändå.

Dylan är också sämst på stå i kö, vilket ju bara stärker min teori. Det är därför jag får springa alla postärenden. Han kan plocka ur diskmaskinen och laga middag och ta ut återvinningen medan jag är borta, nemas problemas.
Men att gå på posten, såhär i jultider, nähä du. Han börjar svettas bara jag föreslår det.

Lucia

Vi var på luciakalas igår. Glögg, Janssons, sill, pepparkakor, lussekatter... Det var så svenskt det kan bli. 

Förutom alla amerikanare då. 

Men vi är ju två nu, jag och Ing-Marie. Två som förstår vad vi firar.

Annars har jag som aldrig riktigt känt att det är värt det, att fira svenskt som ensam representant bland en massa turister. 

Då äter jag hellre min sill ifred och slipper höra folk klaga på att det är för salt, smakar konstigt, vadheterdetviäternuigen...?

Men med en kompanjon blir det en helt annan sak.

Kvällen var toppentrevlig.

Och Sarah visade sig älska glögg. 

-This stuff... I love this stuff! It's my new favorite drink. What is it again?

gratis service

I somras när Oskar och Sandra var och hälsade på hade vi ju lånat en bilbarnstol så att Ronja skulle kunna åka säkert i staterna. Vi var ute i god tid och hade stolen ståendes i garaget säkert tre veckor innan dom kom.
Tjugo minuter innan vi skulle fara och hämta dom från flyget kom vi oss för att försöka installera åbäket. Det var typ 35 grader varmt i luften, gassande sol och säkert 55 grader i bilen. Dylan svor, jag svor och stolen ville inte sitta fast ordentligt. Skitkul.
För att undvika liknande scenario (minus hettan) denna gång så har jag bokat tid för att få den nya bilbarnstolen monterad av proffs. Nu i eftermiddag.
Hur lyxigt är det liksom?
Dessutom är det gratis.
Värsta bra uppfinningen.

Välkommen till Idaho

Sådärja, det var väl egentligen bara en tidsfråga. Innan Trump gick så långt att till och med dom på egna laget skulle dra öronen åt sig och börja fundera på om han egentligen är riktigt riktig.
Lokalpressen här i stan har iofs en läsarundersökning på nätet nu som frågar om folk håller med honom om att man borde hindra alla muslimer från att resa in i landet.
Behöver jag ens säga att 53% tycker Ja.
Välkommen till de rasistiska rednecksens Mecka.

välkommen på fest

Jag tycker inte riktigt om att vara värdinna. Lördagens fest var trevlig och lyckad, men ändrade inte min ställning på den punkten.
Först måste man städa, och för all del, inför-fest städning är den enda sortens städning Dylan aktivt engagerar sig i... typ på skrubba duschen nivå, så det är ju positivt. Men jag har så svårt att riktigt gå in för städningen när men vet att det mesta kommer måsta göras om nästa dag. Speciellt golven, eftersom amerikaner inte tar av sig skorna inomhus (varför, varför, varför???)

Sen måste man förbereda all plockmat, och all dricka... och göra rum i kylen. Och det är väl iofs inte jättejobbigt. Den biten kan jag stå ut med.
Det jag har mest emot är den där sociala pressen att se till att alla har blivit presenterade för varandra.
Komma ihåg ifall Jessica och Ashley träffades på den där brunchen i April och det är Sarah och Jessica som aldrig träffats eller hur det nu var?
Se till att Danielles man pratar med Curt eftersom dom båda är galna i fågelhundar, fast det glömde jag helt bort så dom sa nog inte pip till varandra på hela kvällen.
Försöka hitta nåt lämpligt till dom stackars 12-åringarna som tvingats med att se på tv.
Visa vars skålarna finns.
Vars vinglasen är.
Ta ut den fulla soppåsen.
Och hela tiden säger folk ”nämen res dig inte, jag hittar, säg bara var jag ska leta” men fan det är ju lättare att bara fixa själv än att försöka förklara.

Den biten gillar jag inte. Inte i vanliga fall heller. Men speciellt inte nu när det känns som att ryggen ska gå av efter att ha plockat i diskmaskinen.
Men.
Det var lyckat ändå. Det var det. Alla hade kul, eller betedde sig iallafall som om dom hade kul och sa att dom hade det.
Jag hade också kul. Verkligen.
Fram till halv nio ungefär. Sen var jag less och trött och ville helst gå och och lägga mig.
Men det kan man som inte heller riktigt göra som värdinna.

God lunch med bitter eftersmak

Idag var det ännu halare än igår. Men, eftersom jag lärt mig min läxa så körde jag snabbt som en blind snigel och kom oskadd och oskakad till jobbet.
Till lunch fick jag en mycket god pasta med räkor i pestoröra, serverad tillsammans med insikten att en av mina kollegor är både rasist och vapenrättsaktivist.
Det tog som lite udden av en annars väldigt trevlig lunch.
Det går ju inte att undvika vapendiskussioner såhär dagen efter ytterligare en masskjutning. Och man ska naturligtvis inte försöka undvika dom heller. Om man inte råkar vara svensk i Idaho... då känns det lite som att man bör undvika iallafall en del ifall man vill ha sinnet i behåll.
Jag deletade tre vänner från facebook imorse, pga puckade uttalanden om presidenten och vapenlagar. Orkar inte se skiten, och tycker dom verkligen så som dom skriver, så är vi fasen inte vänner heller.    

Tack - jag hade tur

Det var snorhalt imorse när jag körde till jobbet. Men det såg inte ut att vara halt och kändes inte halt alls så jag gasade på som vanligt.
Det var inte förrän jag såg den första (av två) krashen som jag bromsade in. Och tack gode gud att jag bromsade in i tid för det tog fan inte alls och jag slirade rätt rejält innan jag kom till nån slags rätta igen.
Nu känns det lite som om jag haft en nära döden upplevelse och borde uppskatta mitt liv och alla mina obrutna ben extra mycket.  

Soffsöndag

Vi har ätit rökt, grillad och ugnsbakad kalkon. Äppel, pumpa, björnbär och pekanpaj. Potatis i en massa olika former.   Grytor, röror, salader och tranbär.

Hälsat på och firat i fyra olika hushåll.

Bäst av allt har varit fem hela dagars ledigt från jobbet. 

Sista dagen av Thanksgiving är första advent. 

Men jag ska pynta nästa helg. Idag ska jag bara sitta på soffan. Äta rester. Och njuta av att inte ha andra planer än att läsa ut min bok.

Infall pga snöfall

Det snöade inatt och var vitt och fint när jag vaknade.
(Nu är det grått och blött och jag har våta strumpor och kalla tår)
Och medan Dylan var i duschen var jag så uppåt av vintervädret att jag packade en frukost åt honom. Inget märkvärdigt, bara en macka.
Men ändå.
Han äter typ aldrig frukost annars. Och jag äter frukost på kontoret.
Iallafall, han blev ungefär lika glatt förvånad som folk på jobbet blir när jag har klänning på mig.
Jag har typ aldrig klänning.
Och packar frulle till min man lika ofta.

En dry Martinic

Jag sitter och försöker få ihop en budget till ett projekt som jag hjälper till med, men inte riktigt har koll på. Dessutom har jag inte koll på hur man skriver budgetar till att börja med, så förutsättningarna för att det här ska sluta väl är ju inte råbra direkt.

Och hela tiden har jag den där Yrrolscenen i huvet. Ni vet den då tjejerna ska ut och festa och killarna ska koppla ihop stereon....
Är det verkligen så man räknar?
Tydligen.

kändis

Imorse på gymmet kom det fram en snubbe och frågade vad jag gjorde, alltså inte exakt i den sekunden, utan mer sådär typ jobbar/pluggar/arbestlös/popstjärna?
Och eftersom 99% av alla främlingar som pratar med mig på gymmet kommenterar det faktum att jag tränar med tjock mage (kvinnor säger åt mig att ta det lugnt, män tycker det är råcoolt och tippar att ungen kommer bli olympier) så antog jag att den här nissen syftade på samma sak... att han typ undrade ifall jag skulle bli hemmafru eller en börda för välfärden eller vad.
Så jag svarade lite lagom kort att jag jobbar heltid, tack så mycket, och trodde att det var bra så. Men han gav sig inte, utan ville veta när jag tagit examen och vart jag jobbade och hade han inte varit så snäll och uppenbart väldigt intresserad hade jag nog gått därifrån, men jag svarade på alltihop, om än väldigt konfunderat.
Det var inte förrän han frågade om min syster fortfarande spelade för samma lag som jag insåg att han trodde jag var nån annan.
Och det trodde han. Han trodde jag var en basketkändis.
Hahahaha.
Ett basketsproffs!
På 160cm.
Stackare. Han vart så besviken när han insåg att han tagit fel att jag nästan önskade att jag bara nickat och sagt Jo, syrran spelar fortfarande för samma lag....

typ så är det väl

Bryr man sig så ska man bry sig om alla... inte bara fransoser. Inte bara dom man ser eller som skriker högst.

Warsan Shire skriver såhär....


Senare samma kväll

höll jag en kartbok i handen

lät fingrarna vandra över världen

och viskade

var gör det ont?

den svarade

överallt

överallt

överallt.

Och så är det ju.

Otippat trevlig lördagkväll

Vi var i Wallace igår kväll och hembjudna till Dylans "kompis" John och hans fru för att se demokraternas debatt på TV. Dom republikanska clownerna körde ju sin för nån vecka sen, fast jag såg den inte, och nu var det Hillary & cos tur.

Jag var väl sådär peppad. Och jag satte Johns kompisstatus inom parentes för dom är väl snarare bekanta... John är drygt 60 och har typ opererat bort hela käken och halva tungan (pga cancer) och Dylan och han kommer jättebra överens och älskar att prata politik. John är hemskt trevlig, antar jag, men jag förstår fan inte ett ord han säger. Eller, okej jag förstår kanske vart femte ord, men det hjälper ju inte nämnvärt. Det låter som danska på engelska genom ett filter av slem. Typ.

Fast Dylan fattar. Och var peppad på både debatt och sällskapet. Så vi tackade ja.

Och det var faktiskt råtrevligt. Johns fru bjöd på pizza och tolkade allt han sa och debatten var intressant och ja... Det blev en hemskt trevlig kväll. 

Otippat.

FYI

Så vaknar jag typ varenda natt med extrem kramp i vaderna. Ibland båda, ibland bara en.
Typ såhär..

Veteran’s Day – och jag vill gnälla

Jag inte varför jag blir så provocerad av Veteranernas Dag. Det är ju egentligen inte dagen i sig som stör mig, och inte heller att man firar soldater och andra människor som frivilligt gett sig in i krig.
Jag stör mig inte på soldaterna.
Visst förtjänar dom ära och beröm. Absolut.
Jag stör mig på alla vanliga nissar som lägger upp en massa patriotiskt tjafs på fejjan om att frihet inte är gratis (freedom isn´t free) och gud välsigne världens bästa land och vore det inte för alla modiga gossar som gett sig ut i den farliga världen som inte vill annat än att förstöra USAs underbarhet, så skulle vi inte kunna njuta av vår fantastiska frihet... som går ut på att kunna bära vapen på campus och rösta (fast vem fan ids rösta?) eftersom vi är en demokrati och jag älskar mitt land men hatar regeringen, som vi ju själva väljer i en demokrati fast jag röstar ju inte så det är inte mitt fel och rör inte mitt gevär, hörru!
Typ.
Det är så konstigt på nåt sätt, hur USA kan vara så patriotoskt, och stolt över att vara en demokrati, samtidigt som färre och färre röstar i valen och folk (inte alla, men många) misstror sin president och regering till den grad att man blir mörkrädd.
Nästan lika mörkrädd som dom måste vara.
Kanske är det för att vi svenskar inte växer upp med traditionen att springa runt och skrika att Sverige är bäst i världen (annat än vid eventuell OS eller VM vinst) som det sticker i mina ögon när amerikaner så oegenerat gör det.  Tror dom verkligen att små svenska och filipinska barn också lär sig att USA är nummer ett och deras eget land kanske eventuellt kan kvala in som tvåa i bästa fall?
Dom har nog aldrig tänkt så långt. Tänkt längre än landets gränser.
Annat än om det handlar om krig då.
Eller eventuellt en semester till Mexico.

Så besviken

Vi blev stoppade av polisen igår kväll på väg hem från ett 6-års kalas/föräldrakalas. Det var mörkt och stormigt ute och regnet på vindrutan speglade blåljuset så effekten blev nästan som på film.

Anledningen till att vi blev haffade var att registreringen gått ut och vi inte fått dom nya klisterlapparna man fäster på registreringsskylten i posten än. Men vi hade ju papper på att vi betalt och bara väntar på beviset, så polisen sa bara okej då och se till att ni har dom där papperna lättillgängliga tills klistermärkena kommer, och sen var han väl less på att stå i regnet och bli blöt och körde iväg.

Så det hela var (trots storm och sirener) egentligen väldigt odramatiskt. 

Och jag fick inte ens blåsa!

Så besviken. 

Jag har aldrig blåst i en alkomätare.

Hade trott att polisen (eftersom det ju kändes som på film) skulle fråga om jag druckit och inte tro mig när jag sa nej och tvinga mig att blåsa och sen få stå där med lång och blöt näsa när jag visade mig vara spiknykter. 

Men han frågade inte ens.

Hög tid att planera högtider

Jag har redan börjat planera julklapparna. Inte för det kanske egentligen är så tidigt, vissa säger sig ju ha handlat klart redan i Oktober. Men för mig är det tidigt att planera (och nu har jag ju inte köpt en enda present än) och för första gången gjort en lista. Inte en önskelista till mig själv heller, utan en lista på vad eventuella vänner och släktingar kan tänkas uppskatta.
Dessutom har jag tänkt fira Thanksgiving som satan i år. Annars har jag alltid sett Thanksgiving som den perfekta bonushögtiden. Inga presenter eller krav på speciella traditioner, men ledigt från jobbet och massa god mat. Och eftersom jag ju inte växte upp med Thanksgiving och inte har en massa ”jomen vi måste ha det här på bordet och vi måste göra det här på morgonen för så gjorde vi alltid hemma” så kan jag alltid liksom bara flyta i bakgrunden och njuta av det som blir utan att känna att jag nånsin missar eller saknar nåt.

För två år sen när vi flyttade upp hit från Pocatello hade Dylan redan flyttat i November och firade Thanksgiving med familjen medan jag var kvar själv i Pocatello. Jag var inbjuden till hans farmor och farbrors familjemiddag, min chefs familjemidag, tre olika vänners släktbalunser och säkert nåt annat kalas också.
Hade det varit jul hade jag naturligtvis valt det bästa kalaset och tackat varmast för att de förbarmade sig över mig, man (jag) kan ju inte sitta själv på julafton! Men Thanksgiving hade jag inga problem alls med att fira ensam med en film och en påse godis. Det svåraste var att övertyga alla runtom mig att det var precis det jag ville göra.
Det slutade med att kompisarna trodde jag var hos min chef, min chef trodde jag var hos en kompis och även Dylans farmor vart till slut motvilligt övertygad om att jag nog var omhändertagen. Julen som följde anlände jag upp till norra Idaho dan före julafton och även om det var en fin och trevlig jul, så var vi i lådor, hade inte pyntat nåt i vårt eget hem eftersom vi inte hade nåt och alltihop kändes bara väldigt snabbt och stressat.

Förra året flyttade vi ut från vår lägenhet 10:e december, fick nycklarna till nya huset 19:e januari och däremellan (julen) var vi husvakter till två olika kompispar. Det var också en fin och trevlig jul, men vi var i lådor och hade inte pyntat nåt i vårt eget hem eftersom vi inte hade nåt.

Så jag lovade mig själv att jävlar alltså, julen 2015 ska jag pynta och pyssla och ha råmysigt hemma i mitt eget hem.  Jorå, såatte... när tror ni ungen har tänkt komma ut?
Just det, julafton.
Så jag har fortfarande tänkt pynta (om än måttligt) och ha en gran i mitt eget hem. Men jag har ju också insett att julen, även i år, kommer bli lite ovanlig. Det är därför jag plötsligt känner att Thanksgiving kanske måste omprioriteras lite.

 

Skryt

Jag var hos tandläkarn imorse.
Inga hål! Wiii.
Tandhygienisten ba ”ja jag ser verkligen att du är duktig på att använda tandtråd” och eftersom det inte går prata med en massa skrapor och speglar i munnen så sa jag ingenting, utan bara mös inombords.
För jag är faktiskt en djävel på att använda tandtråd. Sådeså.  

Blöjigt

Igår hade vi vår baby shower. Den första iallafall. Vi bestämde oss för att skilja på vänner och familj och hade den för vänner igår. Det var kul, den roligaste baby showern jag nånsin varit på iallafall, fast det säger väl inte så mycket egentligen... jag har bara varit på två förrut och dom var fulla av antingen pinsam tystnad (jobbigt) eller pinsamma baby-lekar för vuxna (lagom kul) och minst en dryg timmes titta-påande av blivande mamman som öppnar presenter (långtråkigt).
Dessutom var inga presenter till mig...

Iallafall, vi passade på att ha vår under en amerikansk fotbollsmatch, så att det liksom skulle finnas nåt annat att fokusera på än högen av blöjpaket och presenter i olika pastellnyanser. Kalaset var hemma hos Sarah och Paul som har ett tv-rum i källaren där de som verkligen ville fokusera på matchen kunde hänga, och ett allrum uppe där matachen var i bakrunden och maten, drickan och presenterna lite mer i fokus. Vi grillade, umgicks och jag och Dylan sa tack och bock och tusen tack för alla blöjor och presenter, men vi öppnade inga paket. Det tänkte vi att vi kan göra hemma och skicka tackkort, så slipper alla sitta och se på och låtsas tycka att nappflaskor och spyfiltar är det mest fantastiska de nånsin sett.

Fast när vi har den för familjen så måste vi nog göra det iallafall, dom förväntar sig det, den äldre generationen. Men jag ska ju såklart inte klaga. Nu har jag inte räknat antalet blöjor vi fick och jag har ingen aning om hur många det går åt heller, men jag skulle ändå tro att vi kommer klara oss nån månad iallafall, minst, innan vi måste köpa mer.

Asså puckon...

En av de stora skillnaderna mellan Sverige och USA är ju som bekannt sjukvården. Och nu pratar jag inte kvallite eller kötider eller eventualla skillnader i behandlingsmetoder, även om det såklart säkert skiljer där också. Den största skillnaden är att USA fortfarande inte bestämt sig för huruvida tillgång till sjukvård är en männsklig rättighet, eller ett privilegium som endast de som har råd ska kunna unna sig.

Det var ett enormt steg framåt att Obama fick igenom The Affordable Care Act för fem år sen, visst. Och tack vare det har antalet oförsäkrade amerikaner minskat rejält. Men i många stater (Idaho är såklart en av dom) har den republinkanska guvernören med bihang motsatt sig sjukvårdsreformen till den grad att den lilla, obligatoriska, biten som blir kvar bara hjälper några få och resten får stå utan.
(Och det ironiska är ju då såklart att de som blir utan blir skitarga fastän dom röstade emot ”Obamacare” som lagen kallas, och skyller det faktum att dom nu inte har rätt till billig försäkring på Obama, trots att det ju är deras republikanska ledning som står bakom)

Och nu när det vankas val är frågan såklart på tapeten igen. I alla debatter jag sett handlar det alltid i slutändan om pengar. Och det klart, på ett sätt handlar väl all politik om pengar. Men när vården drivs av privata företag som ser patienterna som kunder, då är inte vård en rättighet längre, utan en vara man kan köpa om man har råd.

Det som förbryllar mig allra mest, det jag helt enkelt inte kan förstå, är hur vanligt folk... alltså medelamerikaner som lever utan lyx men inte heller är fattiga, kan vara så anti allmän tillgång till sjukvård. Det visar verkligen hur högern lyckats hjärntvätta massan, för ingen annan tjänar ju på det än läkemedelsindustrin, privata sjukhus och dom som sitter på toppen av pyramiderna. De rika blir rikare, och det är ju det dom vill, det fattar man ju.
Men folket, det vanliga folket.... dom bara fortsätter att förlora medan dom aktivt strävar emot sitt eget bästa. (Och skyller allt på Obama....)

Asså, ja... det va ba det jag hade på hjärtat.

Vi kan kalla henne Reese (för hon heter det)

Dylan jobbar med en tjej som borde få priset Sämst i Världen när det gäller antställda.
Jag tycker lite synd om honom som måste stå ut med henne dagligen, men tycker om att höra historierna när han kommer hem och berättar om hennes senaste bravader. Hon har vid upprepade tillfällen
Glömt bussen (hur glömmer man en buss...?)
Glömt vaccinet så att den mobila vårdcentralen inte kan fungera som tänkt
Glömt ta med dagens blodprov till centralen så att blodet förstörts och alla prov måste tas om
Glömt ringa föräldrar och meddela att deras barn har öroninflamation/vattkoppor/kikhosta

Och nu nämner jag inte ens att hon kommer försent exakt varenda dag och efter varje lunchrast. Igår hade hon kommit ihåg influensasprutorna (kors i taket) men använde sedan förpackningen (typ en kylväska) dom kom i till att städa ur sin egen bil, och slängde bort den sen.
Så resterande vaccin fick åka rumstempererad soppåse tillbaka till centralen.

Hur har hon inte fått sparken?
Tja, snubben som är hennes chef är en liten oerfaren mormon med fler änställda att se över än hårstrån på hakan. Och hittills har hon ju inte dödat nån.

Har jag sagt att Dylan söker nytt jobb?

Nostalgiträning

Precis efter att jag skrivit föregående inlägg gick jag på en morgonpromenad mot campus.

Precis när jag passerade gymmet (mitt gamla hangout, hur många timmar har jag inte spenderat där kanske..?) så kom Bill körandes. Min gamla kollega och chef över idrottsinstutionen. 

"Men Åsa!?! Är det du Åsa? Hur är det, vad gör du, var bor du nu?"

Och i nästa andetag

"Vill du gymma? Jag släpper in dig? Jo, kom igen nu, klart du ska gymma!"

Så fastän jag var alldeles för varmt klädd och hade olämpliga skor så körde jag en halvtimme i gymmet.

För Bill och gamla tiders skull.

Två år senare

Känns att det var ett tag sen.

Känns också som om tiden i vissa fall stått stilla.

Många vänner har, som vi, flyttat och gått vidare.

Dom som är kvar har hållit vänskapslågan varm och när vi ses nu blossar den bekvämt upp och vi tar vid precis där vi lämnade varann.

Jag är glad att vi är här.

Det är bara 10 timmar i bilen (enkel väg) jag inte ser fram emot

Vi är tillbaka i stan och det är en vanlig måndag på jobbet. Fast precis som förra veckan så drar vi igen på onsdagkväll. Den här gången till Pocatello.
Det är nog första gången i mitt liv jag verkligen ser fram emot att fara till Pocatello.
Pokey.
P-town.
När vi bodde där trivdes vi ju inte som fisken direkt, och varje gång vi skulle köra tillbaka var det för att en alldelens för kort semester var till ända.
Men nu ska vi dit på semester.
En ren nöjesresa.
Eller tja, lite nytta ska det väl vara också. Dylan ska träffa sin handläggare på instutionen och disskutera hur han kan och får och borde lägga upp sin avhandling.
Men jag ska bara hälsa på gamla kollegor och vänner och ha kul.
Känns lite overkligt att det faktiskt gått nästan två år sen vi flyttade.
Och vi har inte varit tillbaka en enda gång.
På tiden alltså.  

Sololunch

Jag sitter på ett fik i Missoula och äter en kycklingwrap. Ensam med datorn.
Vi har lunchrast från kursen och ingen föreslog gemensam lunch utan alla bara pep iväg själva... så jag gjorde det med. Hotellet vi bor på är rent sunkigt, långt ifrån det värsta jag varit med om (jag menar, det är ju inte plastlakan med brännskador eller kackerlackor i badkaret ala Filipinerna) men lätt det snuskigaste hotell jag nånsin fått betalt för att bo på.
Iallafall, man ska inte klaga i onödan.
Dushen funkade och ingen har väl dött av av lite damm eller att måste spola toaletten tre gånger.
Hittills är utbildningen väldigt bra.
Gubben som leder kursen har en snustorr humor, stickad väst och comeover. Han är störtskön och jätterolig, fast jag tror inte han försöker vara det.
Solen skiner och det märks att Missolua är en universitetsstad. Många cyklar, axelremsväskor och tajta byxor.

Alla ska blogga

Jag har sett till att hålla magen borta från facebook. Med flit. För att det är för oprivat, för att man får så mycket reklam och skit, för att.... tja, jag har mina skäl.

Men nu bloggar ju Dylan också. Och det är ju kul för honom. Han skriver om sitt Teddy-projekt (https://thetheodoresdotorg.wordpress.com/) och eftersom det upptar stor del av hans tid och liv så skriver han såklart om sitt liv också... och i hans liv ska han bli pappa och jag har väl kanske inte rätt att bestämma om han ska få skriva om det eller inte. Såatte...  Ja, nu skrev han det iallafall och länkade på facebook.

Nåja, det var väl bara en tidsfråga.

En annan gång ska jag berätta mer om The Theodores. Men nu ska jag hetsskriva några mail och sen skynda hem och packa. Vi far till Missoula i eftermiddag. Dylan ska träffa miljömuppar på University of Montana och jag ska på fortbildning.

Höres.

Mors lilla lathund

Man (jag iallafall) skjuter ju så gärna på det här med att städa och kratta löv och göra sånahärna tråkiga vuxen-som-äger-hus-grejer.

Under veckan är det ju som inget man vill ta tag i när man kommer hem runt halv sex och det ändå blir mörkt om nån timme och då slipper man ju iallafall se gräsmattan. 

Släcker man lagom många lampor syns knappt dammet heller.

Men på helgen finns det ju å andra sidan så mycket som lockar så mycket mer än husarbete. 

Men jag har nu precis städat. Och sopat altan. Och krattat barr och löv.

Det tog lång tid och var skittråkigt.

Duktiga jag.

Här och där

Jag måste påminna mig själv om att jag bor i Idaho. Så att jag inte drar hela USA över en kam baserat på vad alla tokskallar omkring mig tycker. Det är ju orättvist.
Som om man skulle dömma alla svenskar efter Gällivare. (Förlåt Gällivare)
Men ni fattar.
Hur skulle det se ut?
Dessutom försöker jag se det positiva i att iallafall några vettiga personer luftar sina åsikter i pressens kommentarfält. Av 80 kommentarer är kanske 25 förståndiga.
Det är ju iallafall något, tänker jag.
Idaho är lite av en tillflyktsort för rednecks och konservativa, rasistiska republikaner. Och det ju synd, för vi trivs bra annars. Ibland känner jag lite att Men låt puckona bo här då, så kan vi flytta nån annanstans! Men Dylan växte upp här, hans familj och släkt bor här, och skulle vi bo nån annanstans i USA eller världen skulle vi ha långt till precis allt och alla.
Om vi inte bodde i Sverige då förstås.
Varför bor vi inte i Sverige?
Alla frågar.
Tja... att vi inte flyttar precis nu är ju för att det känns lagom lockande att säga upp sig från ett jobb jag kämpade hårt för att få och verkligen trivs med för att starta om, båda två arbetslösa, i ett dyrt (underbart, men dyrt) land.
Flyttar vi så måste åtminstonde en av oss ha ett jobb som väntar. Helst Dylan. Och anledningen till det är ju att jag lovade mig själv sist vi bodde i Sverige att vi aldrig mer skulle göra det om inte Dylan hade nåt att göra. För att ha honom arbetslös, rådlös, språklös och mer eller mindre hopplös, det klarar jag inte av.
Att vara tolk, hejarklack, försörjare och fru samtidigt. Nej tack. Inte igen.  Det betyder inte att vi stängt dörren och aldrig pratar om att flytta tillbaka till Sverige, för det gör vi visst.
Men det är inte så enkelt längre som det var när vi var när vi var studenter med hela livet i en ryggsäck.  

Ytterligare en skolskjutning

Jaha.
Typ så känns det.
Nu undrar vi inte om det skulle kunna hända här längre. Nu vet vi ju det. Det kan hända närsomhelst, varsomhelst. Och händer det, så blir folk ledsna och arga och ber och beklagar sig. Tänder ljus. Gråter och kramas inför kamerorna.
Och går sen vidare.
Några tappra få försöker ta upp det här med vapenlagar och om det kanske inte ändå vore värt att se över vem som borde få bära vapen egentligen.

Men då blir majoriteten upprörd och rädd att just deras vapen ska tas bort.
”Varför ska inte jag få ha vapen hemma bara för att nåt miffo fick för sig att meja ner en massa folk på campus? Har ju absolut ingenting med mig att göra ju!”
Och just det arumentet gör att vi aldrig kommer nånstans.
”Varför ska jag straffas för nåt som han gjorde?”
En logik som verkar löljig i andra sammanhang.
Som om alla borde få köra rattfulla tills bevisat att just dom kanske inte är så himla bra på det och råkar i en olycka.
Som om heroin borde vara lagligt och lättillgängligt för alla som kan ta bara lagom.  

Men när det gäller vapen är dom som små barn, amerikanarna. Som kramar sina hagelgevär och pistoler med knubbiga armar och blir livrädda av tanken på att nån skulle vilja ta vad som är deras. Deras fina, fina, blanka (dödliga och livsfarliga) leksaker.
Nej, hellre då lite skolskjutningar och massakrar här och där.
Det får vi väl leva med.

Gamla som glömmer

Min nya chefs pappa är dement.
Det är Dylans mormor också.
Så från att inte ha haft typ nån demens alls i mitt liv så har det nu plötsligt tagit upp en ganska stor bit. Chefen är endabarn och hennes pappa ska (motvilligt) flytta till ett äldreboende om nån månad men han vill inte och bråkar och är bångstyrig ena dagen och snäll och medgörlig nästa. Bristen på syskom och övrig släkt gör såklart att hon måste dra hela lasset själv, och lasset är tungt. Men det gör också att hon får bestämma själv, och slipper ta hänsyn till vad nån annan tycker vore lämpligast.

I min svärfamilj är det tvärtom. Fyra syskon som vägrar ha ett ärligt och allvarligt samtal och vad som har hänt, kommer hända och borde hända, och istället bara ger varandra dåligt samvete och mormor mat några gånger i veckan.
Hon bor ensam.
Hon är ensam.
Men ingen verkar vilja ta tag i det oundvikliga.

Jag känner att jag inte borde lägga mig i. Det är inte min mormor och inte min släkt och det är inte jag som måste laga mat åt henne flera gånger i veckan. Men det är ändå frustrerande att se, och höra, hur dom hela tiden svansar runt elden och verkar hoppas att om dom bara låtsas som ingenting så blir det snart som vanligt igen.
Men det blir ju inte det.

Ny sambo

Vi har ny inneboende nu, har jag sagt det? Nähä, men det har vi iallafall. Michael heter han och är brandman och verkar schysst och betalade en och en halv månads hyra innan han ens flyttade in så mycket som ett skohorn.
(Tvärtemot Karen som flyttade in och inte betalade hyra förrän två veckor senare)
För nuvarande så jobbar han ute i skogen (med alla dom här skogsbränderna) och far söndagkväll och kommer tillbaka fredag eftermiddag.
Han är typ aldrig hemma, men andra ord.
Dessutom har han en flickvän som bor i Spokane, så vi undrade ju liksom varför han ens brydde sig om att skaffa eget boende istället för att bara slänga in ryggsäcken i ett hörn av hennes lägenghet (eller tja... hur hon nu bor har jag ju såklart ingen aning om).
Men igår när vi satt och pratade lite löst om fotboll och helgen som varit och sådär så nämnde han i förbifarten att dom varit i kyrkan som vanligt.
Aha....
Dom kanske är sånadära kristna som väntar med att bo tillsammans tills dom gift sig...?
Jag frågade inte.
Men skulle det vara så verkar det ju väldigt oekonomiskt, i just det här fallet.
För dom alltså, inte för oss.

På jobbet

Idag har jag varit på mitt nya jobb exakt en månad.
Jag börjar lära mig vem som är vem och vem som är viktig och vem som är lite väl pratsam på toan (bara för att vi kan se varandras fötter och du förstår att det är jag kan vi väl vänta med att småprata tills vi kissat klart. Inte? Nä okej)

Jag har lärt mig att receptionisten är så svårt pratsjuk att har man lite bråttom måste man gå ut bakvägen.
På fredagar får vi ha jeans och då bjuds det även på snacks och diverse godsaker till elva-mötet.

Kommer man till jobbet före kvart i åtta kan man parkera på personalparkeringen. Är man senare än så får man parkera vid biblioteket och gå (med amerikanska mått mätt) hiskeligt långt. Det är naturligtvis inte långt alls, typ 150 meter.
Det är officiellt höst nu och det börjar bli gult och orange på campus.
Jag trivs.

The Pope is un-American! (eh...ja, han är väl typ argentinare)

Påven är i USA. Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker personligen att påven verkar störtskön. Han har (enligt mig) en modern och vetting syn på religion, miljö, krig och invandringspolitik. Han tycker typ att man ska vara snäll mot varandra och dela med sig av det man har och inte dömma andra och absolut inte vara girig.

Typ som den hära.... va hette han? Jesus.

Vad tror ni den konservativa och djupt religösa högern i USA tycker om det?
Exakt.
Påven är ond. Påven är kommunist. Påven är hot mot världen. Påven är en hippie som borde gå runt i batikskorta och dreads. Påven är ett direkt hot mot kapitalismen.
Påven är (min personliga favorit) oamerikansk.

Här har dom jobbat så hårt med att få folk att köpa religion som ett medel emot medmänsklighet, sympati och förlåtelse. Religion som berättigar hårt dragna linger mellan rätt och fel, vi och dom, gott och och ont. Religion som går ut på att Jesus nog var en vit amerikan ändå, och det är dom han älskar över allt annat och alla andra göre sig icke besvär men vi kan ju skicka lite böner till dom svältande barnen i Afrika ibland.

Och så kommer kyrkans absolut högst uppsatte man, han med det största korset av alla och som enligt all tradition och logik ska vara mer tjenis med Gud än alla andra, och säger att Nej, ni borde vara snälla istället och ta in flyktingar från Syrien och dela med er och förlåta era grannar trots att dom inte sitter bredvid er i kyrkan varje söndag och istället hävdar att dom hänger med Gud i skogen och när dom far och fiskar (för påven säger att det går lika bra att umgås att umgås med Gud på en stubbe vid en bäck på en onsdag som i en oskön kyrkbänk på söndag).

Det klart att det blir himla jobbigt för dom då, dom stackars vita, religösa amerikanarna.

Meh! Det är ju Björn ju

Ser på Spy, den måttligt underhållande actionkomedin med Melissa McCarthy. Hade nog inte idats se klart den ens om det inte vore för att min nya chef lånade den till mig med löfte om att det var nåt av det bästa hon sett på länge.

Men hon kanske inte ser så mycket film...?

Ja iallafall så har jag den på och äter ostkrokar, spelar Word Feud och bloggar medan karaktärena skjuter lite, slåss lite och gör sig lustiga.

Men så helt plötsligt dyker Björn Gustavsson upp i rutan!

Och även om hans roll är liten så är han ju klart bäst.

Coolt.

Samlar (ödmjukt) poäng

Dylan ba ”du kommer bli beroende av den där appen”
Jag ba ”meh, kommer jag inte alls!”

Bara för att jag kanske kom hem från en 3.7 miles lång powerwalk som jag fick fick hela 15 poäng för (räknades som en intentsiv workout, ha!) och kanske eventuellt utropade det lite glatt sådär. Typ ”Ha! 15 poäng! Jag kommer äga det här programmet!”

Jag kommer ju äga, det vet jag redan. Behöver väl inte betyda att jag är beroende heller.

Flyttlass

Karen, vår inneboende, flyttar ut idag. Hon håller som bäst på att packa och sortera. 

Hon har lovat att vara ute ikväll.

Jag tvivlar.

Hon har lovat att städa ordentligt efter sig.

Jag tvivlar på det också.

Men det är då inte hela världen heller, i överlag har hon varit en skötsam och trevlig sambo. Det är egentligen kattjäveln hennes (och alla förbannade kattspyor) som varit värst.

Men vi har lärt oss en del av den här tiden, och skaffar vi ny inneboende ska vi styra upp det lite annorlunda. Det är liksom en sak att vara rumskompisar, en annan att vara den som dessutom är hyresvärd.

Dylan tyckte det verkade onödigt strikt att skriva kontrakt och begära depositionsavgift, då när Karen flyttade in.

Nu vet vi att det nog varit bäst så.

Men man lär.

Nästa gång.

App var det här

Jag har fram tills nu stenvägrat att ha nån som helst app på mobilen som mäter hur långt jag går/springer/cyklar och har koll på hur fort, ofta och mycket jag motionerar.
Gillar inte att ha mobilen i handen eller fickan, och känner mig måttligt intresserad av att lägga upp min rutt på fejjan.
Men.
Nya jobbet har ett initiativsystem där man får poäng för att träna, ha lågt blodtryck, väga lagom, gå till tandläkaren regelbundet, etc. Och poängen görs till slut om till pengar man kan använda till sjukvårdsrelaterade utgifter.
Så.... okej då.
Jag laddade ner appen.

Grillat och morotstårta

Gott, eller hur?

Kanske inte tre dar i rad, dock.

Får försöka hitta på nåt annat imorgon.

Men det kan ju bli sådär när det är födelsedagsghelg och långhelg.

vad är det för mening?

Jag ska klippa mig efter jobbet idag. Varenda gång jag går till en ny frisör, vilket är typ varenda gång jag klipper mig eftersom jag antingen alltid provar nåt nytt ställe, eller som nu, frisören jag hade sist har slutat eller är ledig just idag, så tar jag med mig en bild på hur jag vill att resultatet ska se ut.

Jag kan aldrig stå ut med att vänta mer än nån dag med att få klippa mig när jag väl bestämt mig heller. Oftast går det 4-5 månader mellan mina frisörbesök, men när jag plötsligt känner att Nej fan, det här är för långt, det bara går inte längre, klippning per omgående!
Då är det fan per omgående också.
Kan jag vänta till nästa fredag?
Aldrig, är du tokig?

Iallafall, då googlar jag bilder på mellanlångt hår med uppklipp i olika längder. Hälften av bilderna jag får upp är av nån anledning alltid på Jessica Biel.
Jag har haft med henne till frissan säkert 15 gånger.
Har jag nånsin sett ut som Jessica Biel när jag rest mig från stolen?
Näpp.
Men vi provar väl igen.... hon har ju så fina längder.
Dessutom har jag hittat en bild där hon har likadana örhängen som jag har idag.
Så det här ska nog bli bra.

Bara kvällssvammel

Det regnade. Inte mycket men nog för att klara upp luften och lätta på det värsta dammet och röken.

Och annars.

Vi käkade middag med vår mäklare ikväll, som dessutom är min förra kollegas ex. Hon är galen och flydde till Alaska efter uppbrottet. Han är cool och fick vårdnaden om hunden.

Nu måste jag verkligen försöka sova om det ska gå jobba imorgon....

Lördag

Dom säger att det ska regna imorgon, men vi tror det väl när vi ser det.

Idag kan man varken se Rathdrum mountain eller Canfield, vilket betyder värre rök än vi haft på länge.

Ungar får inte spela fotbollsmatcher ute. Det blåser kraftigt, så helikoptrarna med extra insatsstyrkor kan inte lyfta.

Vi sitter inne och chillar. 

Lugn lördag här, men det härjar därute.

Första dan på jobbet

Var väl inte så händelserik egentligen. Det var det vanliga och väntade, papper som skulle skrivas på, emaillonto och användarnamn och nycklar och parkeringstillstånd.

Min nya chef verkar bra.

Efter jobbet cyklade jag och D ut till en plats vid älven och badade i solnedgången. 

Det var fint.

Sista dan på jobbet

Jobbade inte jättehårt direkt. Hade "exit interview" med personalansvariga och städade ut kontoret.

Chefen bjöd på lunch.

Skickade några mejl och kramade lite folk hejdå.

Nu är jag arbetslös tills måndag morgon klockan 8 då allvaret börjar på nya jobbet.

Gruvar mig för de där klassiska första veckorna då man inte känner nån och måste va råtrevlig mot alla och lära sig namn och rutiner och kämpa för att göra ett bra intryck exakt hela tiden.

Men, jag slipper jobba för en hög mormoner nå mer! 

Ba en sån sak kan ju va värt lite obekväm inskolning.

Det brinner

Inte i knutarna direkt. Men runt hörnet, kan man lugnt säga.

Det brinner i skogar runt hela Idaho, Washington och tja... runtomkring helt enkelt.

Det är rökigt i luften, aska blåser in dagligen och det vägrar regna.

Barn, gamla, personer med astma och annat allmänt skröpligt folk, beordras stanna inne så mycket de kan och inte anstränga sig utomhus i onödan.

På kvällen när solen går ner genom röken är den alldeles eldröd.

Hur var det regndansen gick nu igen? 

Vi behöver vatten, vatten, vatten...

Hahahaha .... Nej

Vi har pratat lite löst om att eventuellt nån gång i framtiden kanske sälja det här huset och istället köpa ett duplex. Så kan man bo i ena halvan och själv välja vilka som får hyra den andra sidan (och hjälpa till att betala av bygget). Istället för att som nu, ha inneboende i ett stort hus och dela kök.

Men iallafall så nämnde Dylan det för sin pappa och i nästa stund hade svärfar börjat smida planer på att köpa radhus tillsammans och bo vägg i vägg.

Bo grannar med mina svärföräldrar?

Dela internetabonnemang, soptunna och baksida....?

Haha.

Kul. Kul skämt.

Aldrig. I. Livet.

Mera sambo

Karen, vår inneboende hyresgäst som skulle stanna till mitten på Augusti och sen fick förlängt en extra månad men sen absolut skulle vidare till Arizona, har nu fått fast jobb här i Coeur d Alene.
Hon har tänkt stanna hos oss tills mitten på nästa månad som planerat, meddelade hon igår, och sen ska hon leta egen lägenhet.

Lugge för oss ju, vi sa att hon kan stanna hur länge hon vill.
Att ha sambo i källaren vi knappt aldrig använder sparar oss nästan halva månadskostnaden på huset och nu slipper vi leta nån ny.

Karen är kanon på många sätt.
Hon:
- Jobbar långa dagar och när hon är hemma är hon mest bara tyst på sitt rum och läser/ser på film (planerar massmord, vad vet jag)
- Betalar hyran, aldrig i tid, men ändå
- Använder köket såklart, men håller sig på sin hylla i kylen, diskar efter sig och stökar aldrig till nämnvärt

Dock, och det är ett stort dock, har hon ett katt som jag faktiskt hatar på riktigt. Den spyr överallt och jämt och ständigt. Den är avkload och får inte gå ut, vilket betyder att vi måste ha altandörren stängd eller under ständig uppsikt, vilket är sjukt drygt nu på sommaren. Och den är gnällig och jävlig och inte kelen alls.

Det är sån katt som gör att jag kan förstå folk som säger att de hatar katter. Hade jag aldrig träffat en annan katt än den här lilla jäveln skulle jag nog ha känt likadant.

Så att, ja. Vi får se hur länge dom blir kvar. Karen och katten.

Slut på semestern

Vi körde främmandet till flyget så tidigt att det bara var att gå och lägga sig igen när vi kom tillbaka till hotellet.

Sen vaknade vi och åt samma stela, men gratis, frukost för tredje dagen i rad innan vi bestämde oss för att köra ut till kusten och äta skaldjur och titta på havet.

Imorgon kör vi tillbaka till Idaho.

Sex år

Är det papper, läder, trä eller nåt sånt? Garn kanske.

Vi var ganska duktiga på att göra en grej av vår bröllopsdag de första 3-4 åren. I år är första gången vi glömt bort det totalt.

Eller, inte totalt, jag tänkte på det för några dar sen. Men sen skulle vi ju planera resan till Tacoma/Seattle och köra hit och så... tja. 

Att båda glömmer gör ju att det liksom tar ut sig själv och blir jämt.

Dessutom åt vi jättegod middag i hamnen ikväll med Oskar, Sandra och Ronja.

Så det känns firat.

Tjolahopp

Jag fick jobbet!

Jag vet inte om jag är gladast för att jag fått nytt jobb eller för att jag äntligen ska få säga upp mig.

Vad som gör det hela ännu bättre är att jag och min direkt överordnade (som är den enda personen jag gillar på hela stället) ska lämna in våra avskedsansökningar tillsammans på fredag.

Eller ja, jag ska ju till Tacoma och skicka hem brorsan så hon får göra det själv. Men ändå, så jävla gött.

sömn och sömnbrist

Ronja sov sketadåligt i natt. Alltså sov hennes föräldrar sketadåligt också, och faster som ligger i sovrummet mittemot sov minsann inte så sött heller.
Farbror Dylan däremot, han skulle kunna sova genom en jordbävning medan nån slamrade med kastruller och körde röjsåg.
Jag låg med barnskrik en ena örat och hans snarkningar i andra och var inte bara lite arg och avundsjuk.
Det är väl en sak att vara lättväckt, det anser jag mig väl inte direkt vara.
Men en annan att vara rent orimligt svårväckt.... skulle han ens vakna av brandlarmet liksom?

Bernie Sanders

Vi ser på politik på TV.

En snubbe som försöker slå Hillary Clinton i slaget om platsen som demokratisk kandidat i nästa års presidentval.

Han är..... vettig.

På rikt.

Kolla in Bernie Sanders.

Är det bara jag eller...

Kan  man tycka att en vigselförrättare borde prata mer om, typ... jamenintevetjag men kanske brudparet, eller äktenskap i allmänhet, eller kanske slänga in lite goda råd för framtiden...
Och kanske dra ner lite på snacket om sin egen cancer, sitt eget rålyckade äktenskap (träffade frugan i sexan och har varit gifta 49 år) och sin personliga syn på homoäktenskap och kvinnans plats i hemmet.

Det var nog kanske bara jag, och Oskar och Sandra då, dom enda svenskarna på plats, som tyckte det. Eller så var det några fler som höjde på ögonbrynen och i alla fall tänkte att det där var väl ändå kanske lite väl.... Men sa ingenting.

I överlag gick bröllopet bra och allt flöt på. Regnet också. Ceremonin skulle starta klockan fem. Tjugo i öppnade sig himlen och det tokregnade i kanske en kvart. Allt blev dyngsurt, utom bruden, vi brudtärnor och de gäster som hann söka skydd. Men sen dom torkat av stolar och bord så gott det gick, och blåst högtalarna torra med hårtork, så startade vi bara tjugo minuter sent och sen regnade det inget mer.

Bäst: Brudgummens 16-åriga lillebrors tal. Det handlade om kemi och liering av metaller och var helt hysteriskt opassande och kul.
Sämst: Jamen wanna-be prästen som jag inte förstår varför han fick det jobbet.

Tärna vs Brud

Vi har fyllt dagarna med sol, bad och sommarlugn.

Typ vakna, koka kaffe och fundera på vilken strand vi vill hänga på just idag.

Men bröllopet är på lördag så nu börjar det dra ihop sig.

Imorgon ska jag och Sandra, brorsans tjej, fara och fixa naglarna på morgonen och sen på eftermiddagen är det "rehersal dinner".

Då man övar på att gå och stå och göra rätt under själva ceremonin och sen äter middag på brudgummens föräldrars bekostnad.

Det här är det enda bröllop jag varit med i, alltså liksom haft en roll i, förutom mitt eget då. 

Tycker nästan det här verkar bättre.

Man blir sminkad och får håret fixat och allt är uppstyrt och kul och man får känna sig viktig utan varken stressen eller notan.

Kung.

Vi tröttade ut henne!

Klockan är 8:05 och Ronja sover fortfarande!

Vilken guldunge.

Dryg timmes bilresa till Washington, bad, strandlek och amerikanska barn tröttade tydligen ut henne totalt.

Oss också.

Sömnen var ljuv.

Äre söndag eller?

Spelar ingen roll för vi är lediga imorgon, hela hopen.

Ronja steg upp halv 7 imorse, vi hoppas hon ska sova lite längre imorgon. Vi la ju ändå grunden med typ åtta timmar i parken, faster är då trött.

Lillebror springer runt på Manhattan

Och här sitter jag och väntar på att det ska bli lördag och dags att byta skyskrapor och knökfulla trottoarer mot sjöar och rednecks.

Har fixat en bilbarnstol jag hoppas passar en ettåring, en grind jag hoppas håller, en resesäng jag hoppas duger och en barnstol som det väl ändå inte borde kunna vara nåt fel på.

Har även bunkrat upp med yoghurt och olika bäbis-snacks som jag hoppas ska passa små svenska smaklökar.

Nu är det bara att komma och hälsa på moster.

Egen skörd

Vi har sallad, spenat, vaxbönor och en herrans massa basilika redo att ätas i vår trädgård nu.

Snart kommer förhoppningsvis tomaterna, zucchinin, ärterna, rädisorna, morötterna och paprikan också.

Det gror och växer som bara fan, faktiskt. Dylan kan fortfarande inte se skillnad på spenat och rädisblast, men han vattnar ihärdigt och fixade en mumsig wok med bönor, nudlar och räkor till middag så jag klagar inte.

Som hund och katt

Vi har haft hund hela veckan. Lämnade igen henne idag, till husse och matte som varit och forsrännt.

Vi älskar att passa Tahoe, hon är en jättefin hund, lydig och gosig och nästan så att man blir sugen på att skaffa hund själv. 

Men bara nästan.

Att ha henne en vecka här och där är precis lagom.

Dora är inte råimponerad över att ha hund i huset, men verkar inte störas nämnvärt heller.

Visste ni förresten att det inte finns nån engelsk översättning på "husse" och "matte"?

Dom säger "mom" och "dad" även till husdjur.

Nöjd ändå

Körde in till Spokane Valley efter jobbet och köpcentat där för att försöka hitta en bh som passar under klänningen jag ska ha som brudtärna om tre veckor.

En bikini, ett par shorts, en jättesöt kjol och sommarklänning senare var jag färdigshoppad och toknöjd.

bh:n? 

Mm, det var ju det också.

Fri att vara bög eller fri att vara homofob

Igår var det ju som bekant den där enda dagen på året då jag kan tycka att det i alla fall är lite okej att amerikaner springer runt i kläder och huvudbonader med sin flagga på.

Fourth of July.
Independence Day.
Patriotismens högtidsdag.

Vi firade precis som förra året med att först svettas sönder och samman i stadens parad. Jag har aldrig sett paraden, men gått i den två år i rad nu. Hade inte alls tänkt vara med i år, men så blev HBT föreningen jag är stödmedlem i erbjuden att vara med och behövde folk som inte vara rädda att faktiskt visa att de stödjer HBT-rättigheter, vilket ju känns självklart men det här är inskränkta Idaho vi pratar om och att staden faktiskt bjöd in dom är rätt stort och så vidare och ja.... jag och Dylan bestämde oss för att vara med och gå. Dom flesta åskådarna applåderade när vi gick förbi, vissa mer entusiastiskt än andra, vissa var helt lyriska. Och sen var det några få som snörpte på munnen och visade tummen ner. Vilket vi bemötte med ett leende och två tummar upp.
The Supreme Court bestämde ju förra veckan att homosexuella nu har rätt att gifta sig i alla delstater och att alla delstater måste betrakta deras äktenskap som giltiga, oavsett var de gift sig. Men, i Idaho kan man fortfarande få sparken, bli vräkt från sin bostad, nekad jobb, etc. bara för att man är, eller ens att nån misstänker att man kanske eventuellt kunde vara, gay.

Sjukt. Så igår firade amerikaner i Idaho sin frihet, medan många samtidigt inte tycker att den friheten betyder samma frihet för alla.

Ba så ni vet

Jorden kommer gå under om ca 4 år. Fick jag veta imorse av en man som var väldigt säker på sin sak. Inte med ett stort brak ala Armageddon eller så, utan lite mer steg för steg.... sådär. Tåg kommer sluta gå, vägar spärras av, internet kommer stängas ner (så samla på böcker för dom kommer bli värdefulla!) osv.
"Det är inte många som förstår det här" sa han. "Men jag vet det jag vet."
Nu vet ni också.

This just in...

Såg på nyheterna imorse att en kedja i USA ska börja sälja......*trumvirvel*.... en pizza som kommer ihoprullad så att man kan äta den "on the go".
Så himla smart!
Sa även den som började kränga rullpizza i Umeå för, tja vadå... 20 år sen?
Redan liksom.

Vänner och vatten

Alltså att bo vid vatten.

Att kunna gå ner och bada när man vill.

Att sitta på bryggan med vänner och se solen gå ner.

Det är fint.

Det är typ hundra grader....

På riktigt. Det ska lovas 103 till helgen. Farenheit såklart, men ändå.
Snuskigt varmt är det.
Nu är det inte alls ovanligt med såna här temperaturer på somrarna, men i vanliga fall ser vi inte 40-gradig värme förrän slutet på juli och in i augusti.
Efter en extremt snöfattig vinter och torr vår så är en såhär tidigt het sommar allt annat än idealt för skogsbränder, skördar, vattenstånd, fisk och allt sånt.
Men glassen säljer bra.
Vi har haft en glassbil på kvarteret varje dag sen förra måndan. 

Små vardagsvinster

Gick runt på affären och funderade på vad vi kunde tänkas äta ikväll. Hade bestämda planer på att först klippa gräset och sen gå och bada när jag kom hem, så absolut inga planer på långvarig matlagning.

Färdiggrillad kyckling  kostar $3.75 för fyra bitar, $7.99 för nio bitar.

Ett paket niobitars var felmärkt.

Tjäna.

Mera shower

Ifall nån nu var nyfiken på exakt hur spännande Kaylas wedding shower var så kan jag ju bara meddela att den var precis lika tam och trevlig som förväntat.
Det var fint väder och uppdukat i trädgården.
Min svärmor sprang runt och var stolt värdinna, skar upp blåbärskaka och serverade mimosas. Majoriteten av gästerna var också hennes väninnor, men 60-åringar har oftast råd att köpa dyrare presenter än 25-åringar så det tror jag inte störde bruden nämnvärt.
Vi åt, hon öppnade presenter. Sen gick alla hem.
Slut. 

Midsommar

Vi var ett litet gäng. Bara fyra till sillen och sen kom två till och grillade. De erbjöds såklart också sill men nekade, amerikaner förstår sig inte riktigt på inlagd fisk och hårdbröd.

Däremot gillade de både Små Grodorna och Prästens Lilla Kråka.

Imorgon bitti och imorgon kväll

Vi var tre i vårt team på jobbet. En har som sagt sagt upp sig och skulle göra sin sista dag imorgon men bestämde sig för att skita i det och slutade idag istället.

Den andra är i Seattle på konferens.

Imorgon är hela teamet kallat på möte.

Det blir typ jag det, alltså.

Men hursomhelst, imorgon är det även midsommar och jag ska äta sill och sjunga helan går. Vi fokuserar på det tycker jag.

Tjolahopp.

Showers

Har precis varit på mitt livs tredje baby shower. Amerikaner är ju som bekant lika blygsamma som allmänbildade och älskar att ordna kalas med fokus på sig själva.

Baby showers är för blivande mammor och går ut på att få en massa bäbispresenter. Den här var för Dylans kusins fru och lyckades vara ännu tråkigare än de två jag varit med om tidigare. Fast det klart, det går ju inte ut på att ha roligt, det går ut på att få grejer. Och grejer fick hon. 

Exakt allt var rosa.

Wedding showers är för blivande brudar och går ut på att få presenter inför bröllopet. Men, tänker ni kanske nu, ger man inte bröllopspresenter på själva bröllopet? Jorå, det också.

Så är man bjuden på både showern och bröllopet får man punga ut dubbelt. Dylans lillasyster har sin wedding shower nästa helg. 

Det blir min allra första. 

Själv fick jag ingen för Dylans moster som skulle annordna min hamnade i bråk med min svärmor över salladsdressing och ställde in den.

Så kan det gå.

Att bada

Jobbet är skit just nu. Ska inte tråka ut er med detaljer, det är bara väldigt svårt att stå ut.

Men.

Varje dag efter jobbet kan jag gå ner till älven och bada.

Skölja bort dagen och rensa tanke och själ.

Det gör det lättare att stå ut.

Svensk och sommar

Inte svensk sommar, men nära nog. Vi har haft en jättevarm helg, dryga 30 grader, vilket jag njuter av när jag är ledig och kan sola och bada hela dagarna. Tyvärr är det måndag imorgon och ska fortsätta vara lika hett hela veckan.
Jag kan inte uppskatta varmt väder när jag måste sitta inne hela dan. Det går inte. Det är ju som att sitta och se på när nån annan äter glass, det blir väl inte jag gladare av?

Men i alla fall. Idag träffade jag Ingo (min nyfunna svenska vän, hon heter Ing-Marie egentligen) på stan och vi gick en promenad, badade och gick och fikade.
Vi ska fira midsommar tillsammans i år.
Jag har inte firat midsommar på riktigt på flera miljoner år. Känns det som.
Hon, jag, våra amerikanska bihang och så en svensk kille hon känner som bor i Spokane.
Tre riktiga svennar.
Och det ska bli sill och potatis och jordgubbstårta och riktig svensk mat med riktiga svenskar.
Jag längtar redan.

Det onda med det goda

Min kollega har fått nytt jobb och ska således sluta.

Positivt: jag slipper höra allt hennes drama, skvaller och pojkvänstjafs.

Negativt: jag kommer måsta ta över en hel del av hennes uppgifter.

Imponerad

Vi är i Wallace och jag sitter på soffan och väntar på att Dylan ska bli klar så vi kan gå ner på stan och äta.

Mittemot stugan på andra sidan vägen har grannarna vad som ser ut som en släktträff, alternativt bara en massiv grillkväll, ute på gräsmattan.

Dom verkar ha trevligt och har hållit igång flera timmar.

Det har även regnat flera timmar.

Varken regnet eller grillgästerna visar några tecken på att ge upp.

Påminner mig på nåt sätt om Valborg hemma.

Fördelarna med yoga

Yoga är jättebra för en massa saker.

Rygg och balans och armstyrka till exempel.

Men det är också ett praktiskt sätt att hålla koll på hur dammigt det är under soffan.

Skurade precis.

Tack för maten

Dylans pappa har hjälpt oss med trädgården hela dan idag igen.

(Det är Memorial Day och långhelg)

Och det är ju hemskt snällt av honom, verkligen, alltså gubben trivs ju visserligen som en mask i blomjorden och nästan spinner när han pratar hönsgödsel och hallonbuskar. 

Men det är ändå väldigt mycket av hans tid och helg han gett åt våra rabatter, vattningssystem och gräsmatta, och det är vi tacksamma över.

Men.

Ikväll kom hans fru över också, för att "hjälpa till". Det innebar att hon skulle laga och bjuda på middag i vårt kök.

Låter snällt, visst? 

Så att vi kunde fortsätta jobba medans hon fixade maten.

Problemet är att hon är lika självständig som en 5-åring; vill men kan inte.

- var har du saltet?

- vilken kniv ska jag skära löken med?

- vilken olja funkar i den här pannan?

- eller ska jag ta en annan panna...?

- vars har du skålar?

Så jag måste gå in och guida henne. Men hon vill inte ha hjälp,

- Nähähädå, jag ska fixa det här ni har ju jobbat hela dan! Tror du såsen behöver tunnas ut?

Men jag kan inte gå ut och jobba heller, hinner inte ens andas mellan hennes frågor.

Sen bjuder hon över lite extra gäster till maten också, 

-visst är det ok?

Dom parkerade precis på uppfarten.

Nu, först nu har alla äntligen farit hem.

Tack och lov.

Gröna fingrar

Har jobbat i trädgården hela dan. Inget konstigt med det, har ju jobbat i trädgård varje helg senaste 3-4 veckorna.

Men.

Den här gången var det min egen trädgård!

Nu ska här bli tomater.

Vi fick hjälp av Dylans pappa, som tur är. För även om vi har tid, ork, lust och energi... Så kan vi inte speciellt mycket om sånahärna plantor och gödsel och frön och grejs.

Vann Måns, förresten?

Alltså det är ju ingen tävling

Utan bara gruppspring i trevlig lagkamratsanda. 

Men jag vill ändå påpeka att jag vann.

Med marginal.

Trail Running

Jag har anmält mig till en trail running kurs. Börjar imorgon och hålls 6 onsdagskvällar framöver.

Som orientering utan karta, vilket är perfekt eftersom jag är världssämst på att läsa kartor.

Så det ska bli kul tror jag. Skrev under anmälan idag. Där stod att trail running är en intensiv aktivitet so kan orsaka skador och död.

Kul. Tack för peppen.

Åh men ba fatta att jag är värd att anställa.... hatar att smöra

Skriver jobbansökningar och det är ju så drygt. Speciellt eftersom amerikaner och blygsamhet är som katter och vatten, går inte ihop. Man måste överdriva och man måste ta i rejält. Från tårna.
Jag hatar det.
Kan jag inte bara få en intervju och så kan jag få visa att jag är opuckad och orädd att jobba hårt och så kan dom anställa mig och så lovar jag att alla blir glada.
Ska vi säga så?

Annars då?
Helgen var för kort som vanligt. Men det mest spännande jag har att meddela är att jag fikade med en Ing-Marie idag. Jepp, minsann. En svenska!
Hon är som jag: svensk och vettig och gift med en amerikan och boende i USA utan att helt riktigt förstå varför.
Vi ska nog bli goda vänner ska ni se.

Spirit Lake, ID

Här bor det nästan bara rednecks och trångsynta träskallar. 

Men fint är det.

Nytt jobb

Har jag inte. Men vill ha.

Jag trivs hemskt bra med min chef, men det är också allt.

Ledningen ovanför oss är katastrofal. Kommunikationen obefintlig.

Vårt nya projekt lika lockande som en burk spindlar.

Så typiskt

I början av veckan sköts en lokal polis. Han dog av skadorna någon dag senare.
Jättetragiskt. Såklart.
Han var gift och tvåbarnsfar och det är väl helt självklart att man lider med familjen och att alltihop är väldigt, väldigt sorgligt.
Samhällets reaktion är väldigt rörande, väldigt dramatisk och väldigt.... amerikansk. Tyvärr.
Lokala restauranger och företag donerar en del av deras vinst till familjen. Flaggor på halvstång. Böner och mera böner och tysta minuter.
Alla pratar om hur hemskt det är.
Alla pratar om hur kriminella borde låsas in och aldrig, under några som helst omständigheter, släppas ut.
Alla pratar om hur han var en hjälte, polisen.
Men ingen, ingen pratar om vapenlagar och hur ofantligt lätt det är för både kriminella och vanliga jeppar att skaffa vapen.
Ingen pratar om varför denna förrymda brottsling hade ett vapen och hur han fått tag i det.
Ingen vill prata om vapen för det är känsligt och obekvämt och kan kanske leda till att man måste ifrågasätta sig själv...och hur man egentligen resonerar kring saker och ting.
Det är så jobbigt att tänka. Folk vill inte.
Folk vill be böner och köpa kaffe och sandwich på cafet som skänker 50% av dagskassan till den nyblivna änkan.
Så att man kan vara bekväm med sig själv och säker på att man är en bra människa trots allt.
 

Hur långsamt är sekigt?

Jahapp så då var jag i Boise med jobbet, jag och två kollegor.

Vi sprang tillsammans imorse alla tre.

Dom andra två ska springa en halvmara om bara nån vecka, och som dom pratar och går på om sin träning och uppläggning så trodde jag att dom, inte skulle vara snabba direkt kanske... Men inte råsekiga heller.

Men det var dom.

Det är rent plågsamt att måsta springa så mycket långsammare än man vill.

Jag är måttligt imponerad av deras träningsupplägg får man väl säga.

Och nej, jag är inte så snabb. Ingen halvmara för mig inom någon snar framtid.

Dom var bara så sekiga.

Slut.

Far och flyg

Då var nya passet beställt och vi är tillbaka i Post Falls.

Imorgon flyger jag till Boise på konferens.

Kommer spendera kanske hela fyra timmar på kontoret den här veckan. Önskar alla veckor var så. 

En förtrollad sjö i storstan

Vi är i Seattle några dar för att förnya mitt pass. Körde hit imorse och bor hos en barndomskompis till D.

Bara nåt kvarter från deras radhus ligger en liten konstgjord sjö som vi bestämde oss för att ta en promenad runt. Skulle tippa att den var typ 3km i diameter. 

Inget konstigt med det.

Det sjuka var att vi såg en massa olika motionärer, två tanter med matchande röda jackor och hantlar i nävarna, en skäggig man i joggingshorts modell 1973, en tjej i knallrosa klänning och högklackat, och ett par till. Som vi mötte två gånger på ett varv!

Jag fattar det fortfarande inte.

Dom måste antingen rört sig mycket snabbare än oss, men det kan fan inte stämma.

 Eller gått över vattnet. 

Så grymt är livet

Det är mörker just nu. För vår älskade katt som vi släpat från lägenhet till hus till radhus till hotellrum, som hängt med och varit en del av oss och vårt liv... hon slets ifrån oss i måndagskväll av en idiot som körde alldeles för fort genom kvarteret. 

Det är tyst och tomt och blodfläcken på gatan lyser röd. 

Hon fattas oss.

våga bada

Jag premiärbadade förra helgen...19e april, kan vara det tidigaste jag hoppat i plurret nånsin. Kall var älven, men luften varm och jag var svettig igen innan jag gått hem.

Dessutom imponerade jag stort på ett gäng finniga tonårsgrabbar som stod i badbrallor på stranden med tårna i vattnet och diskuterade huruvida det ens kunde räknas som säkert att bada i så kallt vatten, alltså man kan ju få kramp och dö.
Jo... fast inte när det är grunt och 20 grader i luften väl...?
Två av dom hoppade i efter att jag gjort det.

Vi har gångavstånd till tre olika badplatser, eller platser där man kan bada i alla fall, och det är fasen det allra bästa med den här kvarteret.

Kej, det va ba det idag. Men... hej bloggen. Ajm bäk.

Regifting

En av dom första sakerna jag införde i nya huset var en hylla längst ner i garderoben där jag samlar saker jag fått i present eller som gåva och som jag inte vill ha/vet att jag aldrig kommer använda. Där ligger virkade tantschalar, tvålar som luktar lavendel, läppsyl och annat krafs. Det är görpraktiskt, för så fort man blir bjuden nånstans dit man förväntas komma med nån slags liten present, så kan man se vad som finns på hyllan.

Nästan allt kommer från Dylans mamma.
Hon är inte världsmästare i presentgivning direkt.
Däremot är hon nyfyllda 50plus nånting. Dylan vet inte hur gamla hans päron är så det känns inte som att jag måste ha koll då heller... Och vi ska på kalas imorgon.
Vi behöver inte ha med present men det känns som att man borde ändå.
Fast man kan ju som inte gärna gå till hyllan och gräva fram nåt hon eventuellt (fast jag tvivlar) skulle känna igen.
Tur att jag har två biobiljetter vi fick i julklapp av en kollega och inte använt.
Grattis