Ytterligare en skolskjutning

Jaha.
Typ så känns det.
Nu undrar vi inte om det skulle kunna hända här längre. Nu vet vi ju det. Det kan hända närsomhelst, varsomhelst. Och händer det, så blir folk ledsna och arga och ber och beklagar sig. Tänder ljus. Gråter och kramas inför kamerorna.
Och går sen vidare.
Några tappra få försöker ta upp det här med vapenlagar och om det kanske inte ändå vore värt att se över vem som borde få bära vapen egentligen.

Men då blir majoriteten upprörd och rädd att just deras vapen ska tas bort.
”Varför ska inte jag få ha vapen hemma bara för att nåt miffo fick för sig att meja ner en massa folk på campus? Har ju absolut ingenting med mig att göra ju!”
Och just det arumentet gör att vi aldrig kommer nånstans.
”Varför ska jag straffas för nåt som han gjorde?”
En logik som verkar löljig i andra sammanhang.
Som om alla borde få köra rattfulla tills bevisat att just dom kanske inte är så himla bra på det och råkar i en olycka.
Som om heroin borde vara lagligt och lättillgängligt för alla som kan ta bara lagom.  

Men när det gäller vapen är dom som små barn, amerikanarna. Som kramar sina hagelgevär och pistoler med knubbiga armar och blir livrädda av tanken på att nån skulle vilja ta vad som är deras. Deras fina, fina, blanka (dödliga och livsfarliga) leksaker.
Nej, hellre då lite skolskjutningar och massakrar här och där.
Det får vi väl leva med.