Vilken känsla

Asså jag måste ba säga.... öppna (eller iallafall vidgade) luftvägar is da shit!
Igår låg jag på soffan, ställning soffpotatis, helt ihopknycklad liksom, och för en vecka sedan skulle det ha varit stört omöjligt att ens få i mig ett halvt andetag i den positionen. Men nuba... Hej syre.

Varför välja liksom?

För ganska precis ett år sen var jag till läkaren för att jag hade problem att andas. Visste inte alls vad det var, bara att jag hade svårigheter att få i mig luft.
Jag kände mig väldigt skeptisk till att det skulle vara allergier, vi håller ju liksom inte på med sånt i vår familj. Familjen Stiegemeier är en annan historia, dom är typ allergiska mot allt som rör sig. Och står stilla. Jordnötter, kyckling, damm, tvål, pollen, gräs, alger, katter, hamstrar, vallmofrön, bin…. You name it, liksom, och oddsen är goda att nån i klanen har, har haft, eller planerar att utveckla, en allergi mot just det.
Men som sagt, inte vi Norberg-Burlin, inte.
Astma kändes lika orimligt. Herregud, sånt dör man ju av, eller? I alla fall så måste man absolut väsa och hosta och ha riktiga anfall, annars kan det ju inte vara astma. Och, vi har väl naturligtvis ingen astma i vår familj heller? (annat med Stiggisarna såklart, dom har naturligtvis även astma i generna. Härlig arvsmassa där… )

Men i alla fall, så var jag till läkaren förra året, blåste i nån apparat, fick ett stetoskop på lungan och recept på både allergimedicin och inhalator. Valde drogerna till att börja med och sket i inhalatorn.
Sen tappade jag bort receptet.
Knaprade lite medicin och tyckte väl att det egentligen inte hjälpte så mycket, men. Och så blev det höst och vinter och mycket bättre.
Sen blev det vår igen.
Igår fick jag mig fan inte ett ordentligt andetag på hela dan. Så imorse gick jag till läkaren igen.
Klockren säsongsastma, sa han.
Och skrev ut två olika inhalatorer.
Jä bara.
Inte allergier, alltså riktigt. Och inte traditionell astma heller.
Men lite av båda. Tydligen.

Vi var på BBQ hos Sean igår. Memorial Day till ära.
Amerikanska flaggan upp i halsen.
Som vanligt en massa amerikaner och jag. 
Men så kom en ny gäst jag aldrig träffat förr. En britt. En engelskman att blanda ut massan med. Välkommet, verkligen.
  Och så säger en av de andra killarna, tror det var Joe
- So you're from England, huh? So you're like... bilingual then?
En tystnad sprider sig.
Dylan: Yeah, that just happened....

Crazy Saints

Att köra automatlåda med cruise control… det är som att flyga fast farligare. Jag var nervös, det var jag. För att jag i grunden är en hispig bilförare, för att jag skulle köra en hyrbil jag var ovan vid, för att det var nya vägar, ny miljö.
Men det gick ju bra.
Och var stundvis riktigt skoj också.
Igår spenderade vi dagen på Weber State University i Ogden, Utah. Både jag och Stephanie blev ögonblickskära i hela deras campus och var på vippen att stanna kvar och bara strunta i att åka tillbaka till Idaho. Vi blev bjudna på lunch i gammal tågstation, fick träffa massor med smarta, trevliga och hjälpsamma människor och (kanske bäst av allt) fick varsin presentpåse med en massa grejs i. Grymt.
Utah är ju annars, precis som den delen av Idaho där vi bor, knökfullt av mormoner. Och Ogden är inget undantag. Men det är alltid uppfriskande när folk som är öppna, ärliga och självgående faktiskt visar sig vara mormoner. Damen som var vår guide och värd igår till exempel…. När hon böjde sig fram så man kunde se hennes heltäckande, vita underkläder (ett av de mest uppenbara tecken på att du har att göra med en mormon) blev jag faktiskt förvånad, just för att hon var så liberal och frispråkig.
Dessutom drack hon cola till lunch (mormoner ska egentligen inte konsumera koffein), värsta wild and crazy liksom.

Framme

Vi har jobbat och faktiskt varit riktigt produktiva ...lovar.

Inte för att dömma nån eller så men

Under hela det senaste året så har det i huset mittemot oss bott ett gäng (typ tre?) killar från Saudiarabien. Förrutom en eventuellt lite väl överfull soptunna som spillt på gatan ibland så har vi haft absolut ingenting emot dessa grannar. Vi hejade, dom hejade, det var liksom det.
Så flyttade dom ut för typ en måndad sen.
Och våra nya grannar... jag vet inte ens hur många som bor i det där huset nu. Men minst en kvinna, en bebis, två hundar och okännt antal män. På mindre än två veckor har ett inte så litet antal brandbilar, poliser och ambulanser varit här med saftblandare på och nu bar dom precis ut en man på bår, igen. 
Det känns ju sådär.
Och sa jag att min cykel är stulen....
Fast jag vill ju inte vara en sån. Men nu är jag nog det ändå.

Som att komma hem

Imorgon ska jag till Salt Lake City. På jobb och sådär... och det kommer väl säkert ta en del tid antar jag. Tre möten inbokade imorgon. Två på fredag.
Men nu till det viktigate: dom har ett H&M i Salt Lake!
Jag ska på H&M!!
Om jag nu bara kan övertyga Stephanie om att det naturligtvis borde vara prio ett... men hon verkar rätt medgörlig.

Helgen

Oskar är förlovad.
Sverige vann hockeyn.
Min cykel har blivit stulen.
Det var schlager och jag kollade skyldigt upp Sveriges bidrag på youtube, och tyckte det var ungefär lika kasst som jag förväntat mig.
Men cykeln alltså... Jävla skit.

Svensk som i svensk menar du?

Det är som att varje gång jag träffar nån ny människa här och vi börjar lära känna varandra, blir facebookpolers, byter nummer ochsåvidare.... så kommer vi alltid till slut till en punkt då dom liksom måste reda ut min svenskhet.
För dom får det liksom inte att gå ihop riktigt, det där att jag har ett konstigt namn, skriver på utrikiska på nätet, men samtidigt inte lååååter utrikisk, eller är blond och heter Ingrid.
(För visst sa du Sverige, eller var det Schweiz?)
Och så vill dom fråga och reda ut. Dena kom till den punkten igårkväll. Och så fick vi gå igenom alla standardfrågorna.

Har du fortfarande familj i Sverige?
(eftersom den här frågan gör mig vansinnig vänder jag alltid på den… om du, kära Amerikan, skulle flytta till Frankrike, skulle du fortfarande ha familj i USA då, eller skulle hela din släkt automatiskt flytta efter? Nä, just det.)

Trivs du här eller längtar du hem?
(alltid eller, som om man inte kan göra båda samtidigt)

Kan du alltså verklligen prata svenska helt flytande?
(japp, skulle faktiskt säga att jag pratar mitt modersmål lika flytande som du pratar ditt..)

Hur är det egentligen i Sverige?
(Hur är det i USA…? Det är ett land, liksom… du får väl resa dit och kolla själv. Men okej, kort svar, det är bättre)

Frågor på det?

En liten portion motion

Dom har börjat promenera tillsammans på luncherna. Kay och Stephanie. Två medelålders damer här på jobbet.
Det är faktiskt riktigt gulligt.
Dom sparkar av sig de nätta sandaler dom annars trippar runt i, tar på gympaskor och så går dom iväg och motionerar. Kommer tillbaka med röda kinder och stolta steg.
Idag följde jag med. Det var inget dåligt tidsfördriv, inte egentligen.
Men jag har svårt att gå så gudförbannat långsamt.
Då står jag nog nästan hellre stilla.

Auf Wiedersehn?

Nu har jag och Tiffany sagt hej då. Kanske för alltid. Förhoppningsvis inte. Men garanterat för obestämd, lång framtid.
För att vi kommer att ses igen talar det faktum att hon kommer från Minnesota, och där har jag ju andra anledningar att vilja hälsa på.
Och att Brian kommer från Idaho så håller dom ihop lär hon ju ta sig tillbaka till den här sidan landet för eller senare.
Mot talar väl egentligen bara att man vet aldrig... livet och såntdär brukar ju ibland komma emellan även de bästa intentioner.

Jag hatar avsked. Både såna som är sorgliga på riktigt och såna som mest är obekväma för att man inte riktigt bryr sig men ändå känner att man borde verka ledsen. Just det här var nånstans mittimellan.

Och en promenad i solen

För det är jag värd?

Svårt att inte känna sig lite ensam. Det är morsdag i staterna. D är hemma med sin mamma. Kompisar är på lunch och brunch och över hela facebook med sina.
Igår spatserade studenterna över podium och scener i sina kappor och mössor och det är stolta föräldrar och mostrar och farfäder fulla stan.
Så mycket familj, så mycket tradition, så mycket gemenskap… som jag inte är med i.
Tror jag ska trösta mig med att shoppa löparskor.

Men alltså....

Jag har en elev som, efter slutprovet och redovisningarna igår, mailade in en uppgift som skulle ha varit inlämnad för fyra veckor sen. Och inte nog med det, uppgiften var att skriva en reflektion över en artikel dom skulle ha läst. Istället lämnade den här eleven in en reflektion över, håll i er nu, ett läxförhör vi hade…. (och det blir ännu bättre) efter att uppgiften skulle ha varit inlämnad.
Jag blev så paff att jag inte ens kom mig för att sätta ett betyg.
Känns som att college kan bli tufft för dig, lilla vän….

Skakigt hot

Natten till igår var det jordbävning här. Säger dom på nyheterna alltså, och jag litar väl på att dom har rätt. Vad Richter säger om saken vet jag inte. Men dom på jobbet som har djur säger att hästarna och hundarna vart lite galna och höll på och tokade sig så det verkar ju kunna stämma.
Men som sagt, vi märkte ingenting.

Sist jag var hemma minns jag att jag klickade runt på Aftonbladet.se och att en av rubrikerna var nåt i stil med "Här de lever de under ständigt hot från massiv jordbävning", klickade på länken och såg min egen brevlåda.
Typ.
Yellowstone är ju som ett hetlevrat område, så det verkar ju rimligt och så, men om vi lever under konstantare hot än andra vet jag inte... Och massiviteten av just det här skalvet var då ingenting att hetsa upp sig över. Om man nu inte är en häst förstås.

Taskig tajming

Jag har en smula dåligt samvete just nu för att jag skolkar från en möhippa. Den blivande brudgummen bjöd/bad mig komma förra helgen, alltså han sa bara att det skulle bli möhippa nån gång i framtiden och eftersom hans tjej är hyfsat ny i stan och inte känner så många så vore det schysst om jag kunde komma, typ.
Så jag sa såklart att jaja, det klart jag kan komma så länge jag är hemma och sådär. Tog liksom förgivet att vi snackade nån lördag i slutet på maj/juni nångång. Men icket. Möhippan är idag. En söndag. Förstår inte riktigt hur dom tänkte där...

Nya tights

Jag fick min julklapp från Angie i tisdags. Samtidigt som jag lämnade tillbaka kavajen jag lånade av henne i Oktober. Vi ses inte sådär jätteofta, tyvärr, Men nu i tisdags bestämde vi faktiskt att vi skulle ändra på den saken och börja ses och höras oftare. Det kan iofs mycket väl hända att vi bestämde samma sak sist vi sågs, och gången dessförinnan... åssåvidare, men ja, iallafall.
Julklappen jag fick var träningstights.
Trekvartslånga med massa spexiga sömmar och finesser. Jag hade inte tänkt träna imorse, men så vaknade jag tidigt ändå för D skulle iväg och flugfiska var naturligtvis tvungen att leva om en jälva massa innan han tog sig iväg (lite av levaomet kanske berodde på att han trampade på en bit glas... men asså, herregud.. sluta skrik liksom)
Så då var jag ju ändå vaken och dom nya tightsen ba "vi vill gå och gymma."
Så jag lydde och gick till gymmet. Väl där sa tightsen "vi vill gå på body pump" det ville inte jag, gillar varken pump eller instruktören speciellt mycket. Men tightsen gav sig inte "pump säger jag ju, in i salen med dig!"
Så jag gjorde som tightsen sa.
Och nu darrar armarna till den grad att jag knappt kan skriva det här.
Kanske borde pumpa lite oftare.

Tack koffein

Jag har spring i benen och flyg i magen och vet inte om det ska kallas stress eller pepp eller vad... men man blir himla effektiv att ha mycket att absolut borda hinna.
12 timmars jobbdag torsdag och fredag och sen tar vi helg tycker jag.