Mellandagar

Vi har beslutat att spara kan vi
syssla med senare ..det blir Schweizer till nyar. Annars lite nyheter..mat, prat och folk. Spel. Filmer. Som det ska va...kravfria mellandagar

Silver mountain

Das Gran mit Klappar

Snart jul ...klar med inslagningen.

Resan upp

På lördag kör vi norrut och sen blir det jul och inga prickar på datorn. Men hörni, jag har ju en sånhära fläshig mobil nu… som inte heller vill sätta prickar på svenska vokaler, visserligen. Men som jag tror jag skulle kunna blogga lite bilder från.
Kanske.
Så det blir lite sporadiskt här framöver. Ville jag säga.
Men God Jul till alla och så håller ni en tumme för att det här blir den första kräksjukfria julen jag firar med familjen Stiegemeier.

Nu börjar nedräkningen

Imorgon ska vi bjuda hem lite folk på glögg, pepparkakor, knäck, fikon och allmänt julmys. Jag hade även tänkt baka saffransscones efter ett busenkelt recept jag hittade på internet. Tänkte att det vore som ett bra substitut för lussekatter som jag ju varken hinner eller ids baka.
Men alltså, att hitta saffran i Pocatello visade sig vara svårare än att köpa heroin. Eller ja, alltså… där gissar jag ju.
Men jag hittade ingen saffran i alla fall, så he blir inga sconsar.
Men aja, det blir väl kalas ändå.
I skrivandes stund sitter D och handlar i stort sett alla våra julklappar på amazon.com. Inklusive hans från mig. Jag njuter av att vara klar med skoldelen av den här terminen, lämnade in min uppsats i eftermiddag.
Nu blire jul igen.

Oviktigt och Viktigt

På en totalt oviktig sida av händelser så har vi precis kommit hem till en omkullvält julgran och 4 krossade pumlor. Så går det när man lämnar katten hemma och far och dansar på bordet.
Eller dansar i snön, snarare.
Säsongens första tripp till Grand Targhee bjöd på massor med snö och väldigt lite sikt. Kallt vare också. Men mina nya skidor fick visa vad dom går för i puder.
Bra går dom, i puder.


Men om man ska fokusera på sånt som faktiskt betyder nåt, så är det ju förihelvete helt sjukt (inte tragiskt, inte olyckligt, inte nån jävla naturkatastrof eller slumpmässig olycka) att ännu en massdödsskjutning ägt rum. Nu med barn, små oskyldiga barn, som främsta offer.
Och vad gör amerikanarna?
Jo dom ojar sig, gråter, tänder ljus, flaggar på halvstång och tycker att det är en sån tragedi.
Och dom ber.
Eller så skriver dom bara på facebook att dom ska be… men det är mycket prat om bön. För offren. För deras familjer. För barnen som överlevde. För alla barn. För allt i värden. Det kan det pratas och bes om i oändlighet.
Men skam den dom ens knystar ett ljud om varför…… varför nåt sånt här ens kan hända.
Skam, skam och omedelbar munkavle åt den som ens antyder att det kanske inte är så himmelens smart att vilken sinnesförvirrad jeppe som helst får köpa och bära vapen.
Så får man inte säga.
För då är man okänslig och opatriotisk och så försöker man göra en politisk händelse av något som ju faktiskt är en traaaagedi.

Vad man däremot får göra, om man nu mot förmodan inte är typen som nöjer sig med att be, det är att föreslå beväpnade vakter på alla skolor, förskolor och dagis i hela landet. För det verkar ju rimligt. Alternativt, så kan man ge barnen vapen så att de kan försvara sig själva. Har sett båda dessa förslag florera, och få gott om support, på facebook senaste dagarna.
På riktigt.
På riktigt så finns det ju faktiskt även vettiga människor i det här landet.
I idaho, till och med.
Dom finns. Men dom får så himla lite support och deras röster drunknar så lätt i ett hav av blind idioti.

P.S

Kej, bara så att det inte blir nå missuppfattningar nu....naturligtvis menade jag inte att han borde försörja mig.
Naturligtvis inte.
Men det var en dryg och fattig period av Green Card-brist och arbetsbrist och 2 inkomster hade suttit fint.
Det var bara det jag menade.
D.S

Maggropen strikes again

För länge sen. Typ 3 år som känns om 13. Så sa jag upp mig från en rätt så bra tjänst med potential att bli riktigt bra, för att flytta till tjottahejti (det är där jag bor nu) och gifta bort mig och min karriär till en krulltott med ambitioner att förmodligen doktorera men garanterat studera och knappast försörja mig.
Det fanns dom, då, som tyckte att jag valde knasigt och hade mina prioriteringar baklänges.

Nu. Så befinner jag mig i en sits där folk fått för sig att jag gör ett bra jobb och jag ombetts välja mellan ett kontrakt på antingen 11 eller 12 månader.
11 betyder mindre pengar och mer ledigt.
12 betyder mer pengar och mindre ledigt.
Lite förenklat, men i stort sett.
Min överordande är väldigt tydlig med att hon vill ha mig på ett 12-månads kontrakt. Så tydlig att jag var tvungen att be om betänketid för att få slippa ut från hennes kontor.
Men egentligen är det inget att fundera på.
Det var det inte för 3 år sen heller. Jag valde med maggropen då och jag väljer med maggropen nu. Jag skiter väl i om jag får lite mer pengar, när jag kommer hem i sommar har det gått två år sen sist jag var hemma. Det är faktiskt hutlöst. Och skulle jag ta 12-måndaders erbjudandet skulle jag inte få mer än två veckors semester i år…
Nein Danke, ich will mein Lebenskvalität haben, bitte.

Man kan ta flickan ur Sverige, men inte Sverige ur flickan.
Lönen kan ta sig i brasan.
Och så ses vi i sommar.

På önskelistan

Strikt karriärsmässigt finns det en liten risk att D kommer vilja flytta till Sverige för ett års forskande till hösten och jag kommer vilja stanna här.
Hur kul vore det?
Svar: inte alls.
Observera karriärsmässigt där, vi snackar inte liv och allmänmässigt alltså.
Men ändå.
Sabla jobbiga beslut. Jag hoppas jag slipper ta några. Det ska jag be tomten om, att nån annan får bestämma.
För å ena sidan känns det ju helt grymt att folk tycker jag är bra och säger saker som
”Det här har du ju klarat alldelens lysande”
och ”Det har jag inga som helst tvivel om att Åsa klarar”
och ”Vad tjänar du sa du? Det lät lite lite… det ska nog ta och diskutera”
Egot kurrar och myser samtidigt som jag får en energikick och jobbar lite hårdare. Vilket dom ju naturligtvis vis räknar med när dom säger sådär.

Men sen å andra sidan så värker det i själen varje gång jag tänker på att det finns en familj därhemma som är som jag, och att där finns en plats som borde fyllas av mig. Som jag lämnat, helt på eget bevåg. Och att människor där inte alltid kommer att finnas kvar.
Dom väntar inte på mig.
Längtar, ja.
Men väntar, nej.
När jag börjar tänka så måste jag sluta för annars går jag sönder litegrann inombords.

Jaha. Det var dagens dilemma, det.

Sjukt viktig info, yo

Kom precis att tänka på en sak... Om ingen i familjen Stiegemeier får magsjuka och kräks den här julen, då blir det den första julen jag har varit med som det har hänt.
Eller inte hänt, alltså.
Och jag har för övrigt fortfarande bihålorna fulla med nåt som ser ut som nåt Hulken skulle kunna tänkas svettas ut efter ett hårt gympass.
Varsågoda för information.

En dos av vitt

Har spenderat helgen ute i bushen.
Eftersom vi bangade hela släktgrejen över Thanksgiving så kände vi att vi borde köra ut och spendera lite tid med farmor, farbror och kusiner innan vi drar norrut över julhelgen.
Kallt, blåsigt och snöfritt vare.
Vi spenderade merparten av helgen inomhus.
Men imorse klev vi upp tidigt, drog på underställ och fleece, åt farmor Melbas pannkakor och sa Tack och God Jul innan klockan slagit 9. Så körde vi upp till Pomerelle, typ större än Bräntis men mindre än Vännas, och fick faktiskt lite puder att åka på. Men det var kallt som stryk och vi gav upp strax före 3.
Nästa helg ska vi till Grand Targhee, längtar så det värker i tårna (det eller att värmen håller på att komma tillbaks) där har det snöat så det knakar, och mer har det utlovats….


Skolarbete då, saru?
Mjae… vi tar det sen.

Då & Nu

Jag kommer ihåg ett år, en advent, när jag var….tja, det var innan vi flyttade till Holmsund i alla fall, så 5-6 nånting. Och förutom den vanliga uppsättningen julkalendrar (Bamse, Ica, chokladkalendern från Hemglass, etc.) så fick jag varje morgon en litet paket.
Varje morgon.
Inslaget i julpapper och med dagens datum på. Storasyster fick bara paket på helgen, fast då vill jag minnas att hennes var snäppet mer tilltagna än mina, i överlag.
Ganska många dagar innehöll mitt paket tillexempel 2-3 tuschpennor (på julaftons morgon fick jag det tomma plastfodralet som de kom i…), ibland var det ett sudd, ett hårband, eller nåt annat litet och billigt. Men det är inte det som är poängen.
Som 5-taggare är man ju liksom glad åt vadsomhelst som är inslaget och en överraskning.
Poängen, är att mam-paps tog sig tid att slå in 24 pyttesmå paket.
Det ni.
Jag minns även att smaken av chokladen i adventskalendern, den var speciell, smakade inte som nån annan choklad. Kanske var det för att jag åt den det första jag gjorde när jag vaknade. Kanske för att man bara åt en bit.
Ja, i alla fall…. Nu har jag ju ingen julkalender. Men jag har en liten snögubbe i trä (en trägubbe) som står bredvid TV:n och håller i två tärningar med siffror på, som man vrider på varje dag så att den räknar ner dagarna till jul.
D tycker att jag räknar fel. Men det är bara för att han tror att jul är den 25:e.
Jag låter honom hållas, men räknar ändå på mitt sätt.

Suddigt fokus

Det är en vecka. Okej två. Två veckor kvar av terminen.
Jag har inte anmält mig till vårens kurser ännu.
Fan vad jag drar ut på allt.
Måste. Ta. Mig. I. Kragen.
Men alltså. Jobbet alltså, det liksom äter upp all kraft och tankeverksamhet jag har.
En dag i taget. Varför säger man så? Nu är det precis så jag jobbar, en dag i taget. Men det funkar faktiskt väldigt dåligt i praktiken, när man tillexempel sitter i planeringsmöte, att kläcka ur sig
”vadå nästa vecka? när är det? efter imorgon, nån gång, menar du…?”
Kvar i mitt huvud är bara nån slags geggig substans som gör att jag helst bara vill ligga på soffan, alternativt åka skidor.
Mnåh… skidor.
Mina fina.

Advent

Skitväder ute.
Skolarbete som inte vill bli gjort inne.
Katten sover under julgranen, hon nosade länge och skeptiskt på julbockarna, men bestämde sig till slut för att dom väl kunde få stå där.
Och ja, jag har redan granen uppe. Har erkänt mitt brott för mamma och står för mitt plastträd. För att kompensera lite och liksom fylla på med svenskhet har jag ätit mackor med hushållsosten som D beställde från nätet.
Funderar nu på att köra ut till Chubuck och kolla julklappar.
Och roligare än så blir det nog inte den här söndagen.
Första advent.  

Föratte... det här handlar ju först och främst om mig

Kandidaten som intervjuades för chefspositionen ovanför mig igår började grina två gånger under dagen. Inga krokodiltårar eller så, men ändå. Bägge gångerna var det dessutom resultat av samma fråga,
”vilka svårigheter ser du med att lämna ditt nuvarande jobb?”
Hm, jag gillar den här kandidaten skarpt. Känner henne redan litegrann och har en bestämd känsla av att hon skulle vara underbar att jobba för.
Men, det jag nu är lite livrädd för är att hon inte kommer ta jobbet om hon erbjuds det.
Det scenariot skulle betyda att hela anställningsprocessen sinkades ner med flera veckor och min stressbarometer skulle ta ett bamseskutt och ligga kvar på skyhöga höjder.
Typiskt obra.