För länge sen. Typ 3 år som känns om 13. Så sa jag upp mig från en rätt så bra tjänst med potential att bli riktigt bra, för att flytta till tjottahejti (det är där jag bor nu) och gifta bort mig och min karriär till en krulltott med ambitioner att förmodligen doktorera men garanterat studera och knappast försörja mig.
Det fanns dom, då, som tyckte att jag valde knasigt och hade mina prioriteringar baklänges.
Nu. Så befinner jag mig i en sits där folk fått för sig att jag gör ett bra jobb och jag ombetts välja mellan ett kontrakt på antingen 11 eller 12 månader.
11 betyder mindre pengar och mer ledigt.
12 betyder mer pengar och mindre ledigt.
Lite förenklat, men i stort sett.
Min överordande är väldigt tydlig med att hon vill ha mig på ett 12-månads kontrakt. Så tydlig att jag var tvungen att be om betänketid för att få slippa ut från hennes kontor.
Men egentligen är det inget att fundera på.
Det var det inte för 3 år sen heller. Jag valde med maggropen då och jag väljer med maggropen nu. Jag skiter väl i om jag får lite mer pengar, när jag kommer hem i sommar har det gått två år sen sist jag var hemma. Det är faktiskt hutlöst. Och skulle jag ta 12-måndaders erbjudandet skulle jag inte få mer än två veckors semester i år…
Nein Danke, ich will mein Lebenskvalität haben, bitte.
Man kan ta flickan ur Sverige, men inte Sverige ur flickan.
Lönen kan ta sig i brasan.
Och så ses vi i sommar.
Jaaa :)
ReplyDelete