Strikt karriärsmässigt finns det en liten risk att D kommer vilja flytta till Sverige för ett års forskande till hösten och jag kommer vilja stanna här.
Hur kul vore det?
Svar: inte alls.
Observera karriärsmässigt där, vi snackar inte liv och allmänmässigt alltså.
Men ändå.
Sabla jobbiga beslut. Jag hoppas jag slipper ta några. Det ska jag be tomten om, att nån annan får bestämma.
För å ena sidan känns det ju helt grymt att folk tycker jag är bra och säger saker som
”Det här har du ju klarat alldelens lysande”
och ”Det har jag inga som helst tvivel om att Åsa klarar”
och ”Vad tjänar du sa du? Det lät lite lite… det ska nog ta och diskutera”
Egot kurrar och myser samtidigt som jag får en energikick och jobbar lite hårdare. Vilket dom ju naturligtvis vis räknar med när dom säger sådär.
Men sen å andra sidan så värker det i själen varje gång jag tänker på att det finns en familj därhemma som är som jag, och att där finns en plats som borde fyllas av mig. Som jag lämnat, helt på eget bevåg. Och att människor där inte alltid kommer att finnas kvar.
Dom väntar inte på mig.
Längtar, ja.
Men väntar, nej.
När jag börjar tänka så måste jag sluta för annars går jag sönder litegrann inombords.
Jaha. Det var dagens dilemma, det.
No comments:
Post a Comment