Burton's Peak

Solen steker och jag blir stekt. Igår hajkade jag och Darryl, Dylans pappa, upp till Burton’s Peak. Egentligen skulle vi ha varit fyra som for men så fick Dylan chansen att spela i en fotbollsturnering och Dana hade nån syjuntagrej så det blev bara jag och min blivande svärfar. Men jag har ingenting emot att få lite egentid med honom, han är jättetrevlig men pratar långsammare än en kalixbo och blir därför lätt avbruten i andra sammanhang. Men igår spenderade vi dels fyra timmar i bilen för att komma ut till stället hajken utgick från och sedan säkert sammanlagt fyra timmar på berget och jag fick höra diverse familjeanekdoter, kul.
Och trevlig att få komma ut i naturen även om det känns väldigt amerikanskt att dels spendera längre tid i bilen än i vandringsspåret och dels måsta signera diverse papper och lova att inte stämma skiten ur vandringsledaren om man skulle snava på skosnörena eller sätta matsäcken i halsen eller något annat fånigt.
På bröllopsfronten är senaste nytt att en av Dylans mostrar plötsligt kommit på att bli upprörd över att hennes barnbarn, Dylans kusinbarn, inte ska ha nån särskild funktion under vigseln. Grejen är att Dylan har två små kusinbarn, Kelso och Lilly, som är typ tre år och ska vara ringbärare respektive brudnäbb. Pojkarna som den här senaste stormen cirkulerar kring är nio och tolv år gamla och jag tvivlar på att de ens vill vara med, men moster är upprörd, allt ska ju vara rättvist tydligen… Jag säger då det, familjepolitik. Och då är det ändå bara en familj vi snackar om, tänk om min familj också skulle blandas in i spektaklet. Vilken blå-gul-röd-vit-blå röra det skulle bli.

Finländska Oslo i USA

Idag har det varit varmt, men jag har inte direkt varit ute i solen. Istället har vi varit i Spokane och bråkat lite mer med migrationsverket. Det är en enda lång huvudvärk och idag fick vi bland annat veta att läkarundersökningen jag betalade 3000 spänn för i Stockholm nu i Maj kanske inte alls gillas av USCIS. Bara för att amerikanska ambassaden har godkänt en läkare betyder inte det att migrationsverket behöver göra det…. Kul, så förmodligen måste alltihop göras om och sen har vi en annan liten avgift på $930 för själva gröna kortet att lägga till den redan gedigna pengahög vi spenderat på detta spektakel. Jag säger bara det, hade vi kunnat ta alla pengar vi lagt på alla dessa formulär och avgifter hit och dit och lagt på bröllopet istället hade vi kunnat ha haft både öppen bar och live band.

Annars är nu invigningarna i stort sett klara och väntar på att postas. Det gick inte smärtfritt, långt ifrån, men nu har vi i alla fall en hoper ljusblåa kuvert med en liten tårta på som ska ut till släkt och vänner. Inte min släkt och mina vänner såklart. Men ändå.

Dylan har alltid haft en ganska irriterande förmåga att fråga efter min åsikt även om han inte har någon som helst avsikt att ta hänsyn till den. Nu vet jag var han fått det ifrån.

Dylans mamma: Vad vill du ha som returadress på inbjudningarna?
Jag: vet inte, den här adressen förmodligen…?
Dm: jaja, men med namn eller bara adressen?
Jag: aha, aja… det spelar ingen roll, välj du. (det är mitt standardsvar, jag säger det ungefär 50 gånger om dagen)
Dm: nej, men välj nu; namn eller inte namn!
Jag: okej, inget namn då.
Dm: nej, jag tycker faktiskt vi ska ha ett namn!
Och namn blev det.

Det är tyvärr inte alls okej att inte bry sig om inbjudningar eller färg på servetterna eller om räkorna serveras varma eller kalla, därför måste vi låtsas att det är jag som fattar besluten med endast en gnutta hjälp av henne, vilket är en stor lögn och en tröttsam charad. (Jag röstade på kalla räkor, varma blev det)
En annan sak som stör mig lite är att vi ska skicka inbjudningar till deras avlägsna släktingar i Tyskland som garanterat inte kommer men bara ”säkert skulle uppskatta en inbjudan”. Det skulle ju förmodligen mina släktingar också göra, men jag bestämde att skippa det för att spara porto…

Igår var jag tillbaka på Rathdrum Fitness, där jag tränade förra sommaren, och mannen bakom disken kände igen mig. Typ iallafall, "Hey, it's Oslo from Finland!" ropade han glatt när jag steg in. Nära, men haren lever.

Back in buisness

Ursäkta tystnaden, har befunnit mig långt från både internetuppkoppling och mobil täckning, men är nu tillbaka i Rathdrum, Idhao (Dylans hemstad). Kom fram till Portland i torsdag och har sedan dess sovit i tält på diverse campingplatser i Oregon, där vi alltså befann oss för att bevittna vigseln mellan Jesslyn och John, där Jesslyns alltså är Kaylas (Dylans lillasyster) nära vän. Och bröllopet var i lördags och det var nog bra för mig att få vara med om även om det var lite av den festen jag kände att jag vill kopiera på mitt eget bröllop. Alltför kristet, alltför nyktert, alltför många förtryckta traditioner… och framför allt, alltför kort. Det startade klockan sju på kvällen och var över tio. Bruden hade betalat $1500 för sin klänning som hon alltså hade på sig i hela tre timmar (knappt, för hon bytte om innan hon kastade buketten). Men det var fint och känslofyllt och vackert och god mat och ingen ramlade eller sa fel eller något annat pinsamt.

Men nu är vi alltså tillbaka och det är här, i Dylans föräldrars källare som vi nu ska bo fram tills vårt eget bröllop. Hade ju kunnat vara värre, huset är stort och hans föräldrar schyssta, men det känns ju ändå skönt att det inte är mer än dryga månaden. Att bo med föräldrar är ju sällan friktionsfritt, speciellt inte nu när det ska planeras bröllop.

Dilemmat för dagen är hur man på ett fint sätt säger till sin blivande svärmor att man fullständigt skiter i hur inbjudningskorten ser ut? För det gör jag, av följande skäl: den ytterst lilla andel av de människors dessa inbjudningar ska gå ut till som jag faktiskt vet vilka de är, vet jag också redan huruvida de ska komma eller inte. Mina och Dylans vänner är redan bjudna och informerade om bröllopet och dess detaljer via facebook eller andra bekväma och icke blombeströdda kommunikationsvägar. Nu handlar det om kusiner, fastrar, bryllingar och vänner till familjen som jag inte skulle märka om de kom eller inte. Alltså visst, jag förstår att vi måste skicka ut inbjudningar, men inte varför jag måste låtsas bry mig till den grad att typ hela morgondagen är avsatt endast åt att välja formulering.

Nåja, blir det en sekund över ska jag försöka knäppa lite kort häromkring så bloggen blir lite mindre ordtung och lite roligare att kolla på.

Avslutar med ett amerikanskt skönhetstips: känner du dig ful, åk till Wall Mart. Du kommer känna dig som en tiopoängare innan du hinner säga ”ursäkta var har ni fryspizzan?”
Over and out.

På tunnelbanan, på tunnelbanan...

Sista dagen i Sverige. Erika har farit hem till Finland för att fira midsommar så jag får spendera mina sista timmar i sällskap med TV:n och mina egna kloka tankar. Och två väskor som måste packas om…suck. Gick en sista sväng på stan idag och köpte på mig lite svenska pocketböcker, tycker om att läsa på svenska när jag är utomlands. Ja, när jag är hemma också för den delen.

Igår var vi ute i Sundbyberg hos Anneli och Anton och grillade. Mycket trevligt även om stackars Erika, som enda icke-Holmsundare, kanske blev lite uttråkad stundvis. Men jag tror ändå det var bra för henne att få träffa Peter, så att hon har ett bekant ansikte till när hon kommer till USA. Kvällen bjöd såklart på en massa, massa snack om hålan vid vattnet som så färgat oss alla. Som Anton sa, ”det spelar fan ingen roll hur mycket man än försöker, det slutar alltid med att man snackar Holmsund ändå”. Och så är det ju. Annars stod Anneli för kvällens kommentar när vi diskuterade vad man kan/inte kan göra mot sin partner utan att de blir arga. Typ överge dem på en flygplats och sånt.

Jag: Alltså det klart jag skulle bli sur, men kanske inte så farligt…
Anneli: Jamen exakt, du skulle typ bli sur. Jag skulle fan döda.
Bråka inte med Anneli…

Ett annat citat kommer från tunnelbanans blå linje, på väg ut mot Sundbyberg igår. Snett mittemot mig sitter två bleka, smala pojkar av obestämd ålder, men typ 18-25. Den ena, vars ansikte jag ser verkar hemskt irriterad, dels över att en tredje part vid namn Markus inte hört av sig angående midsommar ännu och nu kommer det att bli sååååå tajt att hinna fixa allt och dels över att hans hårdstylade lugg inte verkar vilja ligga så nonchalant över ögat som han tänkt sig och att tunnelbanefönstret är inte någon ideal spegel. Till slut ger han upp luggen och vänder sig mot sitt resesällskap.
Luggen: Alltså jag hatar fan blå linjen. Man bara sitter och åker rakt fram och väntar på att få komma fram, så jävla tråkigt!
Jag undrar vad det finns för andra roligare linjer som jag missat?

Som tur är bor Erika så centralt att jag kan knata in på stan. Och eftersom mitt lokalsinne begränsar mitt rörelseområde något har jag inte ens behövt köpa remsa den här stockholmsresan. Däremot har jag bokat flygtaxi till imorgon eftersom jag inte orkar släpa mitt bagage längre än 20 meter och mitt flyg går 06:20 på morgonen.

Rapport från huvudstaden

Kom hit i fredagskväll. Lite sliten efter en avskedsmiddag med jobbet på torsdagskvällen och tidigt morgonmöte fredag. En av mina halvtidsanställningar sträcker sig ju till slutet på juni så även om jag packat ut mig från kontoret så är jag inte helt fri från ansvar.

Men nu har jag i alla fall lämnat Umeå bakom mig. Jag och mitt liv, nerpackat i Orangea faran och en stor ryggsäck ska nu bo hos Erika på Kungsholmen till torsdag morgon då jag flyger vidare. Och igår var det möhippa. När jag och Erika kom tillbaka efter en morgonpromenad hoppade Josefine och Anneli fram bakom väggen i trapphuset och skrämde mig halvt från vettet. Jag tyckte inte vi skrek sååå högt, fast det var innan jag fick veta att Erika inte alls skrikit (eftersom hon ju visste att de skulle stå där) och att jag stått för alla decibel själv. Hur som haver, efter att hjärtat landat i bröstkorgen igen drog de iväg med mig på frukost. Jag skulle få chans att duscha, sminka mig och byta om senare lovade de så totalt osminkad och med tiara på huvudet blev jag sedan fotad varannan minut hela dagen… Efter frukost for vi på Ball Breaker, där vi lekte trekamp. Biljard (som jag är totalt värdelös på), golf (som jag otroligt nog är ännu sämre på) och sedan bowling som jag tack och lov fick vinna. Dricka och underbara vänner gjorde dock att förlusten inte kändes allför hård att bära under tiaran.

Sedan bjöd kvällen på middag och utgång på Lemon och jag hade verkligen kanonkul. Lite märkligt kändes det förstås att det bara är Erika som ska komma på bröllopet och som jag får en chans att liksom bjuda tillbaka. Det var ju lite en avskedsfest också och jag kommer verkligen sakna mina tjejer.

Imorse ringde väckarn strax före nio och då skulle vi upp och iväg för att bruncha på Sirap. Och det gick, bättre än väntat. Även jag inte var personligheten själv och något överdrivet socialt brunchsällskap till Lisa och hennes pojkvän och arbetskamrater, så tyckte jag att jag var i rätt bra dagen-efter-möhipp form. Det har regnat exakt hela dagen och regnar fortfarande. Erika och jag har hyrt tre filmer och hittills sett två, (bägge värsta tjejfilmer om bröllop) och smaskat godis och varit riktigt härligt söndagslata. Ringde precis och pratade med min blivande äkta hälft som firat sin sista dag på farmen och nu sitter i bilen på väg tillbaka till norra Idaho för att packa om och sedan dra vidare till Portland där vi ju ses på torsdag.
Två månader sedan han for, tiden har gått ganska fort ändå…. Men det är jäkligt skönt att det är över snart.

Sjung om studentens lyckliga dar...

Har just genomlidit den tråkigaste och mest utdragna studentskiva någonsin. Kusin, kusins pojkvän och kusinbarn. Tre studenter, med andra ord och från den del av släkten som bor allra närmast men som jag ändå har allra minst kontakt med. Kunde snabbt konstatera att flera av de yngre skulle jag aldrig ha känt igen på stan och vi har knappast setts de senaste fem åren, om inte mer. De äldre, som jag känner igen, känner inte igen mig (eller tror att jag är Ida) så de hälsar jag inte heller på i de få fall jag faktiskt springer på dem.
Det enda som är lite roligt med den här sidan av släkten är alla inbördes skilsmässor och partnersbyten. Det är som en kul utmaning att försöka gissa vem som är pappa till vem och hur allt egentligen hänger ihop.

Aftonen bjöd på alldelens för mycket allsång. Olämpliga låtar framförda av en för ändamålet (att sjunga) olämplig skara. De som träffat min mor vet att hon är något av det närmaste medicinskt tondöv man kan komma. Hon har dock vett att vara tyst och mima, många andra saknade denna förmåga till självinsikt. Själv försökte jag visa lite god vilja och nynnade med i ”Man får köpa grisen i säcken” (stenvägrade bla ”School’s out for summer” och ”Smoke on the water”), vi var tokroligt indelade i grupper efter borden vi satt vid, och varje bord var en person i texten. Så jag trallade lite lagom tyst till Oskar vände sig om och väste – Tygla dig Einar, det är inte vi nu! Så då fick det vara, när det var vi vid Einarbordets tur mimade jag.
Oskar tog för övrigt några ljudupptagningar på sången, finns förhoppningsvis snart på ett internet nära dig.

Nu har pappa hämtat TV:n och det mesta som kan packas är packat. En sista tvätt är snart redo för hängning och sedan är det dags för Grey’s anatomy. Känns tråkigt att se det ensam i allrummet. Jag och Rebecka, min granne som nu dragit för sommaren, har haft det som ett stående och tårdränkt onsdagsinslag. Förra veckan skällde vi ut Indien och Pakistan för att de förde sånt oväsen mitt i det sorgligaste. Herregud, ska man inte få kunna gråta ifred utan att folk ska hålla på och vara sociala och spexa. Det är nackdelen med korridor, det och en massa annat. Men med bra läge, fin utsikt och tokigt billig hyra ska jag inte klaga på min tid på Tunnelbacken.

Klänningen är också hämtad och klar, hänger i ett stort plastfodral i väntan på att vikas ned i väskan. Det är nära nu. Känns bra.

Gästlistan växer

Solen går långsamt ner över husen på tunnelbacken och jag njuter av min utsikt över älven för snart sista gången. Korridoren är nästan tom. Indien, Pakistan och Afghanistan (som har riktiga namn, men jag ska inte ens försöka stava till dem) på andra sidan köket är kvar, liksom Kina på min sida. Men annars öde, så imorse diskade jag inte bort efter min frukost. Det hade förmodligen resulterat i en arg lapp för en vecka sedan. Det här är definitivt den renaste korridor jag någonsin bott i. Och då har jag faktiskt (hemska tid) bott i fyra stycken. Inte ens ett städschema har vi haft utan folk har bara skurat köket och rensat vasken helt spontant. Jag också, fast av dåligt samvete istället för spontanitet och inte i närheten av lika ofta som de andra.

Peter ringde idag och berättade att han och Jonta faktiskt kommer till bröllopet! Det har varit lite osäkert ett tag med semestrar och grejer, men det har alltså löst sig nu och lag Åsa (eller lag Sverige kanske jag borde säga eftersom det ju faktiskt kommer lite Åsa supporters från Minnesota) är fyra man starkt. Eller tre svenska män och en finska om man ska vara petig. Vi har även fått tummar upp från Kentucky, Texas och lite annat löst folk från tiden i Kina så det kommer nog bli en ganska livad tillställning det här. Känns jättekul och totalt panikartat samtidigt, en herrans massa planerande kommer det garanterat att krävas. Men, men det är väl så det ska vara.

Helgen som var var första på länge som jag inte var på kontoret alls, konstigt nog var jag ändå helt oredo för måndag imorse. Gårdagen var fullspäckad med tusen kilo smutstvätt, packning, röstning, klänningsprovning och så en kanonavslutning med avskedsmiddag hos Karin och Simon. Plankstek (quorn för min del), finvin och trevligaste sällskapet. Tack Karin!

Hej då Harry

Har precis jobbat min sista kväll på Harrys, nånsin (hoppas jag i alla fall innerligt). Fler avsked, kommer faktiskt sakna många av jobbarkompisarna som är helt underbara. Men cheferna är det inte och sannerligen inte kunderna heller så på det hela taget känns det skönt att lämna haket. Kvällen var rätt lugn, vi visade fotbollen som ju tyvärr var en besvikelse, men hade ett stort sällskap som dricksade som om det vore utlandet, tack tack.

Min plan B ifall det visar sig vara skitsvårt att få jobb i USA är ju att extraknäcka som servitris där också, så på så sätt har det ju varit bra att få lite vana här hemma. Det är inte direkt störtkul och dåliga arbetstider, men samtidigt bättre än Intersport och tycker man om att döma och kritisera folk så haglar det av möjligheter att utöva sin hobby. Att folk i överlag är idioter lär man sig ju på de flesta jobb, men det är inte direkt så att idioterna sparar på krutet när de går på krogen.

Började packa lite försiktigt idag, gud det är så tråkigt… men jag måste ju ta tag i det snarast. Veckan som kommer är fullpackad av jobb, tandläkarbesök, studentuppvaktande och avskedsmiddagar. Så ska väskorna också bli fullpackade gäller det att sätta igång.

Och för att fortsätta på temat fullpackad. Middagstillställningen igår, som bekostades av jobbet, var väldigt trevlig och gratis och… ja, fullpackad. Fördrink, trerätters med olika sorters (jättegoda) viner, avec och skumpa. Hej baberiba, det skulle man kunna vänja sig vid. Och imorse sov jag till elva, skulle uppskatta att det motsvarar ungefär kl 2 för en vanlig människa. Satsar på nåt liknande imorgon.

avskeden har börjat

Klockan är sent, över 2 på morgonen och jag har precis kramat korridorsgrannarna Rebecka och Christer hej då. Känns tråkigt såklart, men det är ju dags nu.
Annars har kvällen bjudit på middag på länsresidenset, sannerligen inte var dag man dinerar så flott. Lite stelt kanske, men ändå en trevlig kontrast till Euroshoppers wokgrönsaker med quornfiléer och couscous. Väldigt fint -och god mat. Och gratis förstås, åtminstonde för våra vänner FN-deltagarna som inte betalar svensk skatt....

Och så en öl på Bishops på det och sen lite mingel i korridoren. Jag ska upp tidigt imorgon för ett möte på stadshuset. Känns därför som att det är läge att säga godnatt. Så godnatt.

Mommy and me time

Det är inte förrän man ska iväg som folk börjar uppskatta att man är här. Typ. Och för min del är det ju när jag inser att jag inte längre kommer att kunna spontanträffa folk som jag förstår att jag kommer att sakna dem. Jag har inte direkt varit någon världsmästare på att umgås med mina föräldrar under den här tiden hemma, trots att de bor så nära. Men idag kom mamsen i alla fall in på stan och vi har hunnit fika, promenera och viktigast av allt, prova klänningen. Det återstår fortfarande lite finlir, sömmar och fållar och fall och pärlor… men det ser väldigt lovande ut. Jag är nöjd, och mamma var nöjd. Rebecka från korridoren följde också med och tittade, trots att hennes pojkvän varnat henne (hon kan ju få idéer). Men hon var också nöjd.

Nu återstår mindre än två veckor kvar på jobbet. Eller tja, en av mina projektanställningar sträcker sig ju officiellt till 30:e juni så lite måste jag ju jobba via nätet från USA, men på CBRNE gör jag min sista dag nästa fredag. Jag växlar därför mellan stress över att inte hinna klart allt jag vill avsluta innan jag åker och nån slags likgiltighet eftersom det inte är jag som ska städa upp skiten jag lämnar efter mig.
Sen är det en del annat, mer praktiskt jag måste fixa innan flytten. Typ packa. Men det får bli senare, än så länge har jag inte ens fått hit Orangea faran, min knalliga, fula och trogna följeslagare runtom i världen.

För övrigt fyndade jag en omlottklänning för en hunka på Blocket idag. Till bröllopet vi ska på i Portland den 20:e juni. Dylans syster Kaylas rumskompis gifter sig med Kaylas pojkväns storebror (hängde ni med?) och hela familjen Stiegemeier ska dit. Min uppgift är att se och lära och jag är mycket tacksam över chansen att få observera ett amerikanskt bröllop innan jag ska stå i mitten av ett.