Solen går långsamt ner över husen på tunnelbacken och jag njuter av min utsikt över älven för snart sista gången. Korridoren är nästan tom. Indien, Pakistan och Afghanistan (som har riktiga namn, men jag ska inte ens försöka stava till dem) på andra sidan köket är kvar, liksom Kina på min sida. Men annars öde, så imorse diskade jag inte bort efter min frukost. Det hade förmodligen resulterat i en arg lapp för en vecka sedan. Det här är definitivt den renaste korridor jag någonsin bott i. Och då har jag faktiskt (hemska tid) bott i fyra stycken. Inte ens ett städschema har vi haft utan folk har bara skurat köket och rensat vasken helt spontant. Jag också, fast av dåligt samvete istället för spontanitet och inte i närheten av lika ofta som de andra.
Peter ringde idag och berättade att han och Jonta faktiskt kommer till bröllopet! Det har varit lite osäkert ett tag med semestrar och grejer, men det har alltså löst sig nu och lag Åsa (eller lag Sverige kanske jag borde säga eftersom det ju faktiskt kommer lite Åsa supporters från Minnesota) är fyra man starkt. Eller tre svenska män och en finska om man ska vara petig. Vi har även fått tummar upp från Kentucky, Texas och lite annat löst folk från tiden i Kina så det kommer nog bli en ganska livad tillställning det här. Känns jättekul och totalt panikartat samtidigt, en herrans massa planerande kommer det garanterat att krävas. Men, men det är väl så det ska vara.
Helgen som var var första på länge som jag inte var på kontoret alls, konstigt nog var jag ändå helt oredo för måndag imorse. Gårdagen var fullspäckad med tusen kilo smutstvätt, packning, röstning, klänningsprovning och så en kanonavslutning med avskedsmiddag hos Karin och Simon. Plankstek (quorn för min del), finvin och trevligaste sällskapet. Tack Karin!
No comments:
Post a Comment