Ursäkta tystnaden, har befunnit mig långt från både internetuppkoppling och mobil täckning, men är nu tillbaka i Rathdrum, Idhao (Dylans hemstad). Kom fram till Portland i torsdag och har sedan dess sovit i tält på diverse campingplatser i Oregon, där vi alltså befann oss för att bevittna vigseln mellan Jesslyn och John, där Jesslyns alltså är Kaylas (Dylans lillasyster) nära vän. Och bröllopet var i lördags och det var nog bra för mig att få vara med om även om det var lite av den festen jag kände att jag vill kopiera på mitt eget bröllop. Alltför kristet, alltför nyktert, alltför många förtryckta traditioner… och framför allt, alltför kort. Det startade klockan sju på kvällen och var över tio. Bruden hade betalat $1500 för sin klänning som hon alltså hade på sig i hela tre timmar (knappt, för hon bytte om innan hon kastade buketten). Men det var fint och känslofyllt och vackert och god mat och ingen ramlade eller sa fel eller något annat pinsamt.
Men nu är vi alltså tillbaka och det är här, i Dylans föräldrars källare som vi nu ska bo fram tills vårt eget bröllop. Hade ju kunnat vara värre, huset är stort och hans föräldrar schyssta, men det känns ju ändå skönt att det inte är mer än dryga månaden. Att bo med föräldrar är ju sällan friktionsfritt, speciellt inte nu när det ska planeras bröllop.
Dilemmat för dagen är hur man på ett fint sätt säger till sin blivande svärmor att man fullständigt skiter i hur inbjudningskorten ser ut? För det gör jag, av följande skäl: den ytterst lilla andel av de människors dessa inbjudningar ska gå ut till som jag faktiskt vet vilka de är, vet jag också redan huruvida de ska komma eller inte. Mina och Dylans vänner är redan bjudna och informerade om bröllopet och dess detaljer via facebook eller andra bekväma och icke blombeströdda kommunikationsvägar. Nu handlar det om kusiner, fastrar, bryllingar och vänner till familjen som jag inte skulle märka om de kom eller inte. Alltså visst, jag förstår att vi måste skicka ut inbjudningar, men inte varför jag måste låtsas bry mig till den grad att typ hela morgondagen är avsatt endast åt att välja formulering.
Nåja, blir det en sekund över ska jag försöka knäppa lite kort häromkring så bloggen blir lite mindre ordtung och lite roligare att kolla på.
Avslutar med ett amerikanskt skönhetstips: känner du dig ful, åk till Wall Mart. Du kommer känna dig som en tiopoängare innan du hinner säga ”ursäkta var har ni fryspizzan?”
Over and out.
No comments:
Post a Comment