Sjung om studentens lyckliga dar...

Har just genomlidit den tråkigaste och mest utdragna studentskiva någonsin. Kusin, kusins pojkvän och kusinbarn. Tre studenter, med andra ord och från den del av släkten som bor allra närmast men som jag ändå har allra minst kontakt med. Kunde snabbt konstatera att flera av de yngre skulle jag aldrig ha känt igen på stan och vi har knappast setts de senaste fem åren, om inte mer. De äldre, som jag känner igen, känner inte igen mig (eller tror att jag är Ida) så de hälsar jag inte heller på i de få fall jag faktiskt springer på dem.
Det enda som är lite roligt med den här sidan av släkten är alla inbördes skilsmässor och partnersbyten. Det är som en kul utmaning att försöka gissa vem som är pappa till vem och hur allt egentligen hänger ihop.

Aftonen bjöd på alldelens för mycket allsång. Olämpliga låtar framförda av en för ändamålet (att sjunga) olämplig skara. De som träffat min mor vet att hon är något av det närmaste medicinskt tondöv man kan komma. Hon har dock vett att vara tyst och mima, många andra saknade denna förmåga till självinsikt. Själv försökte jag visa lite god vilja och nynnade med i ”Man får köpa grisen i säcken” (stenvägrade bla ”School’s out for summer” och ”Smoke on the water”), vi var tokroligt indelade i grupper efter borden vi satt vid, och varje bord var en person i texten. Så jag trallade lite lagom tyst till Oskar vände sig om och väste – Tygla dig Einar, det är inte vi nu! Så då fick det vara, när det var vi vid Einarbordets tur mimade jag.
Oskar tog för övrigt några ljudupptagningar på sången, finns förhoppningsvis snart på ett internet nära dig.

Nu har pappa hämtat TV:n och det mesta som kan packas är packat. En sista tvätt är snart redo för hängning och sedan är det dags för Grey’s anatomy. Känns tråkigt att se det ensam i allrummet. Jag och Rebecka, min granne som nu dragit för sommaren, har haft det som ett stående och tårdränkt onsdagsinslag. Förra veckan skällde vi ut Indien och Pakistan för att de förde sånt oväsen mitt i det sorgligaste. Herregud, ska man inte få kunna gråta ifred utan att folk ska hålla på och vara sociala och spexa. Det är nackdelen med korridor, det och en massa annat. Men med bra läge, fin utsikt och tokigt billig hyra ska jag inte klaga på min tid på Tunnelbacken.

Klänningen är också hämtad och klar, hänger i ett stort plastfodral i väntan på att vikas ned i väskan. Det är nära nu. Känns bra.