Burton's Peak

Solen steker och jag blir stekt. Igår hajkade jag och Darryl, Dylans pappa, upp till Burton’s Peak. Egentligen skulle vi ha varit fyra som for men så fick Dylan chansen att spela i en fotbollsturnering och Dana hade nån syjuntagrej så det blev bara jag och min blivande svärfar. Men jag har ingenting emot att få lite egentid med honom, han är jättetrevlig men pratar långsammare än en kalixbo och blir därför lätt avbruten i andra sammanhang. Men igår spenderade vi dels fyra timmar i bilen för att komma ut till stället hajken utgick från och sedan säkert sammanlagt fyra timmar på berget och jag fick höra diverse familjeanekdoter, kul.
Och trevlig att få komma ut i naturen även om det känns väldigt amerikanskt att dels spendera längre tid i bilen än i vandringsspåret och dels måsta signera diverse papper och lova att inte stämma skiten ur vandringsledaren om man skulle snava på skosnörena eller sätta matsäcken i halsen eller något annat fånigt.
På bröllopsfronten är senaste nytt att en av Dylans mostrar plötsligt kommit på att bli upprörd över att hennes barnbarn, Dylans kusinbarn, inte ska ha nån särskild funktion under vigseln. Grejen är att Dylan har två små kusinbarn, Kelso och Lilly, som är typ tre år och ska vara ringbärare respektive brudnäbb. Pojkarna som den här senaste stormen cirkulerar kring är nio och tolv år gamla och jag tvivlar på att de ens vill vara med, men moster är upprörd, allt ska ju vara rättvist tydligen… Jag säger då det, familjepolitik. Och då är det ändå bara en familj vi snackar om, tänk om min familj också skulle blandas in i spektaklet. Vilken blå-gul-röd-vit-blå röra det skulle bli.