Det är inte förrän man ska iväg som folk börjar uppskatta att man är här. Typ. Och för min del är det ju när jag inser att jag inte längre kommer att kunna spontanträffa folk som jag förstår att jag kommer att sakna dem. Jag har inte direkt varit någon världsmästare på att umgås med mina föräldrar under den här tiden hemma, trots att de bor så nära. Men idag kom mamsen i alla fall in på stan och vi har hunnit fika, promenera och viktigast av allt, prova klänningen. Det återstår fortfarande lite finlir, sömmar och fållar och fall och pärlor… men det ser väldigt lovande ut. Jag är nöjd, och mamma var nöjd. Rebecka från korridoren följde också med och tittade, trots att hennes pojkvän varnat henne (hon kan ju få idéer). Men hon var också nöjd.
Nu återstår mindre än två veckor kvar på jobbet. Eller tja, en av mina projektanställningar sträcker sig ju officiellt till 30:e juni så lite måste jag ju jobba via nätet från USA, men på CBRNE gör jag min sista dag nästa fredag. Jag växlar därför mellan stress över att inte hinna klart allt jag vill avsluta innan jag åker och nån slags likgiltighet eftersom det inte är jag som ska städa upp skiten jag lämnar efter mig.
Sen är det en del annat, mer praktiskt jag måste fixa innan flytten. Typ packa. Men det får bli senare, än så länge har jag inte ens fått hit Orangea faran, min knalliga, fula och trogna följeslagare runtom i världen.
För övrigt fyndade jag en omlottklänning för en hunka på Blocket idag. Till bröllopet vi ska på i Portland den 20:e juni. Dylans syster Kaylas rumskompis gifter sig med Kaylas pojkväns storebror (hängde ni med?) och hela familjen Stiegemeier ska dit. Min uppgift är att se och lära och jag är mycket tacksam över chansen att få observera ett amerikanskt bröllop innan jag ska stå i mitten av ett.
No comments:
Post a Comment