Finländska Oslo i USA

Idag har det varit varmt, men jag har inte direkt varit ute i solen. Istället har vi varit i Spokane och bråkat lite mer med migrationsverket. Det är en enda lång huvudvärk och idag fick vi bland annat veta att läkarundersökningen jag betalade 3000 spänn för i Stockholm nu i Maj kanske inte alls gillas av USCIS. Bara för att amerikanska ambassaden har godkänt en läkare betyder inte det att migrationsverket behöver göra det…. Kul, så förmodligen måste alltihop göras om och sen har vi en annan liten avgift på $930 för själva gröna kortet att lägga till den redan gedigna pengahög vi spenderat på detta spektakel. Jag säger bara det, hade vi kunnat ta alla pengar vi lagt på alla dessa formulär och avgifter hit och dit och lagt på bröllopet istället hade vi kunnat ha haft både öppen bar och live band.

Annars är nu invigningarna i stort sett klara och väntar på att postas. Det gick inte smärtfritt, långt ifrån, men nu har vi i alla fall en hoper ljusblåa kuvert med en liten tårta på som ska ut till släkt och vänner. Inte min släkt och mina vänner såklart. Men ändå.

Dylan har alltid haft en ganska irriterande förmåga att fråga efter min åsikt även om han inte har någon som helst avsikt att ta hänsyn till den. Nu vet jag var han fått det ifrån.

Dylans mamma: Vad vill du ha som returadress på inbjudningarna?
Jag: vet inte, den här adressen förmodligen…?
Dm: jaja, men med namn eller bara adressen?
Jag: aha, aja… det spelar ingen roll, välj du. (det är mitt standardsvar, jag säger det ungefär 50 gånger om dagen)
Dm: nej, men välj nu; namn eller inte namn!
Jag: okej, inget namn då.
Dm: nej, jag tycker faktiskt vi ska ha ett namn!
Och namn blev det.

Det är tyvärr inte alls okej att inte bry sig om inbjudningar eller färg på servetterna eller om räkorna serveras varma eller kalla, därför måste vi låtsas att det är jag som fattar besluten med endast en gnutta hjälp av henne, vilket är en stor lögn och en tröttsam charad. (Jag röstade på kalla räkor, varma blev det)
En annan sak som stör mig lite är att vi ska skicka inbjudningar till deras avlägsna släktingar i Tyskland som garanterat inte kommer men bara ”säkert skulle uppskatta en inbjudan”. Det skulle ju förmodligen mina släktingar också göra, men jag bestämde att skippa det för att spara porto…

Igår var jag tillbaka på Rathdrum Fitness, där jag tränade förra sommaren, och mannen bakom disken kände igen mig. Typ iallafall, "Hey, it's Oslo from Finland!" ropade han glatt när jag steg in. Nära, men haren lever.