Inte bara språkpolis, bloggsnobb också

Jag hatar bloggar som bara är bilder. Det borde finnas ett annat namn (blodd…?) för detta mediefenomen. Okej att de flesta bloggar innehåller både text och bild och det är ju bra, jag är personligen värdelös på att ladda upp bilder (ids int) som kanske skulle kunna tillföra en hel del till vad jag skriver, men jag tycker ändå att det är texten som är/ska vara huvudsaken.

Problemet ligger egentligen i att jag saknar bloggar att följa. Steken och ett par till i all ära, men jag vill ha mer och fler. Så då och då surfar jag in på aftonbladet blogg och klickar runt bland bloggarna där. Och alltså. Ja återigen så känner jag att jag inte borde klaga för det är ju inte direkt så att jag löser världens problem eller informerar om naturkatastrofer på min egen blogg…

Men, alltså jag fattar inte varför man tar en bild på sin fullproppade (men ändå extremt normala och vanliga) diskho och skriver ”Måste diska” eller lägger upp 8 stora bilder på vad man shoppat på HM en eftermiddag. En topp per bild. Puckon.

Sen har jag även extremt svårt att ta folk som inte behärskar (eller rent ut toksuger på) det skrivna ordet på allvar. Det är lite synd, det erkänner jag, men jag kan inte hjälpa det. Ett seriöst blogginlägg om alkoholism, skilsmässa och delad vårdnad om små barn tappar så mycket för mig när författaren använder uttryck som oxå och najs, fritt blandat med ord som ändock, synnerligen och befintlighet. Lägg till detta att människan inte kan stava, särskriver som synden och skapar en helhet som liknar en blandning av ett fjortis-sms och ett brev från 1932.

Shit vilken dryg snobb jag låter som nu. Jaja, det tar jag. Men poängen är att jag vill ha tips på bra bloggar. Nån som har nåt?

besök till huvudstaden

I helgen har jag fått se Boise för första gången. Men det var ett hastigt och späckat besök så det känns nästan som när man bara varit på flygplatsen i en stad, det räknas liksom inte.
Dylan hade två fotbollsmatcher där på lördan så vi steg upp halv 6 och bilade iväg. Jag hade lovat innan att jag kunde köra minst halva sträckan så att han fick vila inför sina matcher. Men jag vaknade inte förrän vi var framme vid halv 10, men dreggel på kinden och stel nacke, sov som en stock hela vägen och D fick väl skylla sig själv som inte väckte mig.

Så spelade dom sina matcher, på rad med bara en knapp timme emellan. Solen toksken och dom förlorade båda. Jag kollade nästan hela tiden men passade även på att vandra runt lite och kika på att blåklädda fans som invaderat stan och framförallt universitetsområdet där vi var.
Anledningen var att Boise State University spelade mot Oregon State (Amerikansk fotboll förstås) på lördagkväll och matchen hade blivit utvald till ESPN game of the day. Typ som om Eurosport skulle få för sig att livesända en UIK-match…. Det var som ett Hultsfred av smurfar. Till och med deras matchplan är blå, vilket är väldigt störigt när man ser matcherna på TV för spelarna är också blå och svåra att se. En annan kul(?) grej är att fåglar störtar och dör på matchplanen lite då och då för att dom tror det är vatten.

Men ja, vi såg matchen på TV hemma hos Bobby & Jakes kompisar där det var grillning och allmänt avskedshäng, Jake far till Uruguay imorgon. På riktigt. Hoppas jag iallafall för nu går jag fasen inte på en avskedsfest till för honom, där har han verkligen mjölkat ur allt som går.

Sen sov vi på golvet för någon hade räknat lite fel vad gällde antalet madrasser och sängar och igår körde jag hela sträckan tillbaka med stel rygg och en snarkande Dylan bredvid mig.

Imorgon börjar jag på Ruby T och i övrigt håller jag på att försöka skrapa ihop rekommendationsbrev och översätta betyg och grejer och ser fram emot kommande studier.

Långtråkslöpning

Imorse klev jag upp laddad. Nä, det gjorde jag inte alls. Jag klev upp lite lätt illamående och med en ”ska jag verkligen?” känsla. Men jag gjorde mig i ordning. Tejpade vänsterfotens tår ordentligt eftersom jag har haft problem med blåsor där och satte mig på cykeln.

Punka!

Vafan, jag tror inte jag haft punka sen i femman eller så. Jag tog det genast som ett tecken från gudarna.
”Det är inte meeeningen” skrek himlen och jag var beredd att hålla med och ersätta min planerade löpning med en liten runda kring kvarteret. Men jävlaranamman, ville annorlunda så jag gick till gymmet och sprang 16 km på löpband.

Det kändes inte härligt och uppfriskande på nåt sätt. Det kändes framför allt otroligt långtråkigt, jag beskådade ett vägarbete från första parkett genom gymfönstret och jag vet inte om gubbarna som la asfalt hade roligare än mig. Det kändes även jobbigt i låren som fortfarande inte förlåtit mig för mitt plötsliga infall av fartträning i måndags och i höger knä som varit lite halvdassigt sen gymnasiet.
Men jag sprang klart ändå. Och när jag sedan stannade och kikade ner på mina fötter var högerskon alldelens röd av blod.

Ooops. Ska kanske tejpa båda fötterna nästa gång jag springer så långt.

Men jag kände inget medan jag sprang. Fast när jag gick hem kändes det. Och plaskade lite i skon.

Dylan tyckte det var skitäckligt och betedde sig som att jag opererade ut en blindtarm när jag tog av mig strumpan. Men jag var stolt jag. Riktiga löpare tappar ju naglar och sånt, det har man ju hört.

Jag har även hört att har man tänkt springa en halvmara (vilket jag alltså tänkt, därav all denna löpning) så ska man se till att man sprungit, om inte hela sträckan tidigare, så åtminstone 16 km. Eller 10 miles, nu räknar jag ju miles istället för kilometer. En halvmara är 13,2 miles och idag sprang jag 10. Enligt den internetartikel jag anlitat som personlig coach så klarar man 13,2 om man klarar 10. Och det gjorde jag ju. Så det känns bra. Nu ska jag viiiiila tills på måndag och låta mina tånaglar luftas så mycket det bara går. Och inte springa så långt på löpband igen, för fan vad tråkigt det är, men jag ville bara vara säker på att sträckan verkligen blev rätt.

servitris eller hjärnkirurg?

De ringde från Ruby Tuesday’s idag. Det är tydligen mer avancerat att servera mat och dryck än man kan tro, eller de verkar tro det i alla fall. På fredag får jag komma på min tredje (!) intervju. Tre intervjuer, med tre olika chefer. Bestämmer de sig sedan för att jag är värdig chansen får jag genomgå fyra dagars träning och sedan göra slutprovet. Det är ju helt sanslöst.

Jag hoppas fortfarande på bryggeriet, vore underbart ljuvligt att få det jobbet först så jag kunde säga till Ruby T’s att hoppa i älven med det feta benet före. Men ja, stoltheten har ju redan tagit så många steg tillbaka att den står med röven trycket mot källardörren så jag ska väl inte hoppas eller säga för mycket.

Istället hänger jag mitt hopp och framtidstro på skolan. Jag ska sikta och söka högt och sen får vi se, om jag kommer in och om jag får ekonomin att gå ihop. För tillfället gör det bara livet lättare att tänka på framtida studier.

Val, PiYo, Ruby T...

Idag har jag haft en intervju på Ruby Tuesday’s, min andra och även om det kändes mycket positivt så vet jag inte definitivt besked förrän högsta hönset (eller tuppen eftersom det är en man) sagt sitt. Vice högsta tuppen som intervjuade mig sa i alla fall att han skulle ge mig alla tuppar upp så vi får väl se.

Helgen var trevlig, i lördags var vi hemma hos Jake & Bobby tillsammans med ett tiotal av deras kompisar. Jake flyger till Urugay om bara några dar nu, så det var avskedskväll.
Hur som helst så var det en tjej där, Jessica 32 år gammal, som bott här i Pocatello i tre år utan att hitta nåt jobb. Uppmuntrande.. inte. Nu har hon visserligen precis fått ett servitrisjobb och utbildar sig dessutom till kosmetolog (eller nåt sånt) men ändå… jobbmarknaden är helt sjukt dålig.

Jag ser verkligen fram emot att börja läsa kurser igen efter jul. Imorgon ska jag träffa en gubbe som är ansvarig för antagningen och försöka övertyga honom om att jag inte behöver göra en massa jobbiga (och dyra) TOEFL-prov…. Professorn jag träffade förra veckan trodde ju inte det skulle vara något problem men det är trots allt inte upp till honom.

Imorse var jag på mitt absoluta favoritpass på gymmet, PiYo. En blandning av Pilates och Yoga med världens bästa instruktör Holly. Det är all bra stretch och balans från yogan, men det går fort och är jobbigt och man känner ändå att man har tränat efteråt, som ett pilatespass. Jag var på yogan i fredags men njäe… jag kan inte låta bli att tänka att ligga still och andas kan jag göra hemma.

Och om valet hemma kan jag väl bara säga att jag är glad att jag i alla fall röstade. Har man inte röstat tycker jag inte man har rätt att klaga på resultatet. Sen kan man säga att man inte är tillräckligt påläst och inte vet vad alla partier står för och hej faderittan.
Men då gör man så att antingen läser man på, eller så frågar man en person eller fyra som verkar vettiga vad de tänkt rösta på och varför, eller så frågar man sig vilka partier man verkligen INTE håller med och sen röstar man på ett annat parti…. Men man röstar i alla fall. Röstar man inte har man hållit käften och då kan man fortsätta med det.

Heja Idahos veggisar!

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle se en veg-kampanj i USA (och framförallt inte i Idaho) som var så bra och vettig och borde vara en förebild för att vegan och vegetariankampanjer everywhere.

På universitetet igår stod en kille och delade ut flygblad. Jag brukar alltid ta emot flygblad, för att vara artig och ibland är det ju typ en rabattkupong med eller nåt. Men det här var en liten broschyr på typ 8 sidor om köttindustrin och dess fasor och baksidor. De första 4 sidorna kändes väldigt standard, jag har sett bilderna och hört faktan förrut… Kycklingarna har det fruktansvärt, grisarna lider, korna har inte fullvärdiga liv osv osv.
Alltså jag håller ju med, och jag äter ju inte kött, men jag brukar alltid tänka att folk kanske läser de här broschyrerna och tar en ostmacka istället för en burgare samma kväll och sen är det glömt. Det är för mycket, för drastiskt att begära att nån ska bli vegan bara så där.

Men så den här Idaho-versionen från igår då. Den ägnade halva broschyren åt att föreslå små, små, förändringar. Bli inte vegan om du inte är påläst och tror att du kan klara av det, det är mycket bättre att istället bestämma sig för att ha en kött-fri dag i veckan och försöka vara medveten om hur många köttbaserade mål man äter varje dag. Att tänka på att ibland då och då köpa veg burgare istället för hamburgare eller bara låta bli baconet på ostburgaren. Typ såna saker.
De skickade med rabattkuponger på vegburgare och uppmuntrade folk att prova…. och kanske se det som ett alternativ, inte byta ut köttet för alltid.

Det var en väldigt informativ och alvarlig broschyr, men samtidigt vänlig och inte alls påträngande eller dömande. Jag blev väldigt, väldigt imponerad och vill ge veg-rörelsen i Pocatello en stor eloge för att tackla problemet på ett så vänligt och vidsynt sätt.

röda ögon och blå känslor

Det är en personlig bergochdalbana, fick inte jobbet jag verkligen hoppats på (det på universitetet) och tackade ändå nej till skitjobbet jag fick i fredags. Men hade ett möte med en mycket trevlig och positiv professor imorse och blev peppad på att läsa mer än bara den ESL- examina som jag tänkt.

Men pengar, pengar… jag vet inte.

Så kom jag precis tillbaka från Ruby Tuesday’s där chefen tyvärr hade blivit akutupptagen och så ska jag komma tillbaka imorgon istället. Förmodligen lika bra det eftersom jag ser ut som att jag har simglasögon på mig under huden efter att ha gråtit både igår kväll och nu i eftermiddag. Över spillda jobb och tappade förhoppningar. Det är så lätt att tappa hoppet och så tröttsamt att plocka upp det igen.

Bra helg, synd att den tog slut

Måndag igen, helgerna går alltid för fort. Inte när man jobbar helg, men annars. I fredags var vi ju alltså på marknad och höjdpunkten där var en hypnosshow. Jag har aldrig sett folk bli hypnotiserade live förut och även om jag väl inte direkt trott att det var kvacksalveri så var jag väl ändå minst sagt skeptisk. Men det här var helt klart en av de bästa 30 minuters gratisshower jag sett.

Hypnotisören tog upp ett tjugotal frivilliga personer från publiken på scen och gjorde först några enklare avslappningsövningar för att se vilka som var mottagliga och tillräckligt avslappnade. Efter att sen ha sållat ut 4-5 som inte var det så hypotiserade han resten, inget märkvärdigt utan typ som man sett på TV ”jag kommer räkna baklänges från 100, innan jag kommer till 95 har du sjunkit långt ner i en skönt dvala… dina fötter känns tunga, dina axlar är mjuka…osv osv”

Sen målade han upp en massa olika scenarion medan de hypnotiserade satt där i en halvcirkel på scen. De var på en strand i 40-gradig värme och folk började klä av sig, flämta och fläkta och skrika att de var törstiga. Sen vart det plötsligt iskallt och de frös och skakade och hackade tänder. De åkte flygplan, limousin och målade hus, men det bästa var finalen då han fick alla att tro att de vunnit en miljon på lotto. Folk hoppade runt, skrek, vrålade och var som galna. Och när lyckan var som störst så säger han ”Nej, men vad sa jag? 7? Det är ju en 2:a!”

En kille i tonåren började gråta, en äldre man vart som galen och skulle stämma nån (det var lite oklart vem) och stämningen svängde från eufori till total uppgivenhet på en sekund.
Det var en riktigt, riktigt bra show.

Sen gick vi runt och kollade på djur, åt friterad marknadsmat, hängde i öltältet, åkte lite karuseller och for hem. Väl tillbaka i Pocatello mötte vi upp med Bobby och Jake det blev en hel utekväll, som alltid med de killarna…
Lördag stannade vi hemma, lagade gomiddag, mumsade svenskt lösviktsgodis (tack Ida!) och kollade film, Gomorra. Precis som med boken så gav jag upp efter en halvtimme. Jag har inget tålamod med svåra filmer…tyvärr.

Och igår söndag kom Nate över och berättade glatt att Chris (ex-fängelsekunden) lyckats få jobb som diskare på Ruby Tuesday’s och det skulle firas med grillmiddag. Sagt och gjort. Jag bjöd Linnea och sammanlagt var vi nog ett tiotal som smaskade på räkspett, fisk grillad på planka, sallad, vitlöksbröd, (kyckling och stek för de som ville, vilket ju var alla utom mig) och en smulpaj som jag slängt ihop i ett tillfälligt infall av baksug tidigare under eftermiddagen. Det var en fin kväll och vi satt uppe runt elden ända till midnatt. Det var även min namnsdag men det kom jag ju inte på förrän imorse när mamma påminde mig.

Och nu är det vecka igen. Suck. Jag måste bestämma mig innan onsdag om jag vill ha skitjobbet jag fick i fredags eller inte. Alltså jag vill ju inte ha det. Men frågan är väl om jag har råd och nog is i magen för att tacka nej.

Internet jäjä

Jabahaba, få se nu då. Det största som hänt idag och sen senast är att vi fått internet! På riktigt och stabilt och säkert och vi har nu netflix och skype och limewire och allt annat såntdärnt man inte egentligen behöver men som ju är så trevligt.

Sen har jag fått ett jobb också, men inga klackar i taket ännu. Det är ett deltidsjobb som betalar sämre än dåligt och jag har inte tackat ja än, ska vänta till nästa vecka och se vad en annan intervju på måndag ger. Från universitetet har jag fått veta att anställningskommittén nu börjat se igenom ansökningarna och ska fatta sitt beslut snarast… vad nu det betyder.

Fredag idag i alla fall, och vi är på väg på marknad. Southern Idaho State Fair har hållit låda i Blackfoot (20 min härifrån) i nästan en vecka redan och nu ska vi ta oss dit och beskåda spektaklet. Jag, Dylan, svenska Linnea, vår granne Nate som kommer från Blackfoot och Dylans bekant Adam. Förväntar mig inga underverk men hoppas på en trevlig eftermiddag med märkliga människor, flottig mat, dyra karuseller och allt annat som hör marknader till.

Man måste ju ändå uppskatta ärlighet

Igår morse när jag var på väg hem efter ett pilatespass på campus så träffade jag på Jake, Bobbys pojkvän. Bobby följde ju med oss till Lava Hot Springs i måndags och hakade även på senare på kvällen när vi såg amerikans fotboll hos Nick & Caroline och åt tårtan jag bakat till Dylans födelsedag. När vi sedan skjutsade hem Bobby skickade jag med det lilla som var kvar av tårtan så att Jake skulle få smaka.

Personligen så tyckte jag att den blev helt okej, om än lite torr. Det skyller jag på för mycket mjöl, borde ha minskat mängden eftersom jag tillsatte kokos, samt att jag bara delade den i två delar. Med tre lager tårta och två lager fyllning hade den ju onekligen blivit saftigare. Jaja, man lär sig till nästa gång.

Men vid serveringen var D den enda som erkände att den var lite torr, de andra sa att den var sååå goood och smackade och mumsade. Det var en klassisk kombination av artiga amerikaner samt det faktum att de nog inte smakat många tårtor i sina liv som inte kom från en kartong pulver.

Men så Jake nu då. Föreställ er de klassiskt bögiga handgesterna och smackande tjejljuden alá fjortis för en mer detaljerad bild av samtalet.

Jag: Hey, did you get to try the cake monday?
Jake: Yeah…..I did not like it.
Jag: Oh…you didn’t?
Jake: Nooo…did you make that?
Jag: Eh..yes.
Jake: Yeah…I don’t know if it was the banana or what. But it was not good. Like, NOT good.

Vad säger man? Han var ju ärlig iallafall.

Vännerna -del 2

Vännerna ja. Efter ännu en vecka kan jag väl inte påstå att cirkeln blivit så mycket större, men lite större och lite mer intrikat.

Jag har nu träffat och bekantat mig med svenska Linnea. Hon är 27, från Lövånger, har varit instruktör på iksu och verkar i allmänhet väldigt trevlig och uppåt. Hon är som sagt extremt allergisk mot katter, men det är väl det enda negativa.

Vi har tagit en öl med ytterligare två killar från Dylans institution, Jason och Todd, trevliga killar som visserligen verkar rätt less på stan och på väg härifrån, men ändå.

Sen har vi umgåtts mer med de två paren. Caleb & Beth är roliga, spontana och jag gillar dem verkligen, bägge två. Tyvärr känns det lite som att de och det andra paret, Nick & Caroline, är lite av en sammansvetsad kvartett som sällan gör något utan varandra och N&C är inte jätteroliga. Det är inget fel på dem, absolut inte, de är trevliga och vänliga och allt sånt, bara tråkiga och stela.
Så även om jag hemskt gärna skulle bjuda hem C&B på middag eller spelkväll eller nåt så känns det som att det skulle vara otänkbart att bjuda dem utan att inkludera N&C.
Nåja, det är ju ingen katastrof. Imorgon är röd dag och ledig så vi planerar en tripp till Lava Hot Springs alla sex och det ser jag fram emot.

Sen har vi Bobby. Även om jag aldrig trott att Dylan har haft bögfobi så trodde jag ändå han överdrev lite när han redan första helgen vi träffade Bobby & Jake klagade så smått över att Bobby verkade intresserad. Sen nämnde han det igen, vid ett par tillfällen, förra helgen då vi träffade B&J både fredag och lördag.
Jag märkte inget, men det var tydligen lite klappar under bordet och blickar och sånt. Och nu har Bobby helt slutat sms:a och kontakta mig, det är bara D som gäller och den här helgen var han verkligen ihärdig. Vi umgicks inte alls med honom och Jake eftersom vi hängde med de två paren från föregående paragraf men Bobby sms:ade D non-stop och verkligen tjatade om att vi skulle komma ut och festa med dem.

Och nu sms:ade han precis igen… frågade vad D hade för sig. Jake är hemma och hälsar på sin familj så Bobby är ensam.
Hmm, D bjöd med honom till Lava Hot Springs imorgon och det verkar som att han nappade på det. Så vi får se, det blir säkert trevligt. Och jag gillar Bobby och det är inte direkt så att jag blir svartsjuk på en liten bög från Mexico (ursäkta uttrycket) men jag hoppas bara att det här inte ska sluta med att vi inte alla kan umgås som vänner längre.

Over here vs. Over there

Hur förklarar man USA för en som aldrig har varit här? Hur förklarar man Sverige för en som aldrig varit där? Det är inte lätt.
”Typ samma fast ändå annorlunda” har blivit något av mitt standardsvar.
När jag träffade Linnea från Lövånger som är här som utbytersstudent från Umeå Universitet och aldrig varit i USA förut insåg jag ännu en gång hur pass länge jag ändå varit här och hur pass van (avtrubbad?) jag blivit vid vissa amerikanska seder och vanor.

Den vanligaste missuppfattningen går åt båda håll och det är att Europa och USA är homogena. Dylan fick ofta förklara för svenskar som varit till Florida eller Boston eller nån annan storstad på östkusten, att det var ju trevligt, men vad hade det med honom att göra? Och precis likadant reagerar ju jag när folk vill prata om Italien eller frågar om Sverige är ungefär som Amsterdam… hur ska jag kunna veta det?

I USA måste man ha bil. Har man inte det blir man sjukt begränsad, det är inte alls bara att ta bussen eller taxi (förutom i vissa städer ska du vara glad om det ens finns en buss) och som de allra flesta samhällen är uppbyggda kan du inte bara gå ner stan, för stan är utspridd och även om det inte är längre än nån knapp kilometer mellan de affärer du vill till så ska du vara glad om det finns en gångväg eller ens en trottoar. Längre sträckor, mellan städer, så flyger man eller kör bil. Tåg finns, men inte många och framför inte många för persontrafik. Långfärdsbussar finns också, men de är varken speciellt pålitliga, billiga, säkra eller något av de andra adjektiv man gärna vill kunna använda om sitt färdsätt.

Jag skulle säga att amerikaner bilar i större utsträckning än svenskar, mest för att de vill kunna stanna, vila, starta, stanna och ändra sig, precis som det passar utan att måsta ta hänsyn till någon annans schema. Det är även därför det är så svårt att få kollektivtrafik att slå igenom, det är lättare att få en svensk att spontant börja prata hemligheter med någon de inte känner än att få en amerikan att vänta på en buss eller anpassa sin morgonrutin efter en turlista.

Och att förklara för amerikaner att jag hatar forcerat kallprat är stört omöjligt. Så fort Dylans telefonpratglada familj ringer (speciellt vid högtider och födelsedagar) ska telefonen skickas runt som en annan Alladin-ask med bara de äckliga bitarna kvar. Alla ska prompt prata med alla så att det blir riktigt och rätt och jag haaaatar det. Men D förstår inte varför.

Linnea läser en kurs som heter ”An introduction to American life and culture” och den verkar ungefär hur kul och stereotyp som helst, skulle nästan önska att jag kunde smyga med när de ska göra studiebesök på en vapenaffär.

Den här gången fick dom till det, fransoserna

Sist jag såg en fransk film var i Moscow med Dylan och Juri på skolans biograf och den var så sjukt dålig och tråkig att jag ville springa därifrån hela tiden. Varför gjorde jag inte det? Vet inte, nåt drag av gott uppförande kanske.
De enda filmerna jag hittills övergett mitt i (på bio eller philm) är Djävulens advokat och Star Wars.

Men hur som, igår kväll var vi och kollade in det här universitetets bio, dom visar film nästan alla veckans dagar och det är gratis med studentkort, vilket jag också har i egenskap av fru. När D frågade om jag ville cykla iväg och titta på en fransk film svarade jag spontant att om den var i klass med den förra franska filmen han föreslog så skulle jag hellre stanna hemma och titta på min egen navel i två timmar. Men så följde jag med i alla fall.

Filmen hette ”The Diving Bell and the Butterfly” översatt alltså och är baserad på en sann historia. Och den var bra, lång och ledsam på många sätt, men ändå bra. En väldigt fin film om en man som är paralyserad och fånge i sin egen kropp men skriver en bok med hjälp av bara ett ögonlock.

Och ikväll ska jag träffa svenska Linnea. Det ska bli intressant, och förhoppningsvis trevligt också.