Over here vs. Over there

Hur förklarar man USA för en som aldrig har varit här? Hur förklarar man Sverige för en som aldrig varit där? Det är inte lätt.
”Typ samma fast ändå annorlunda” har blivit något av mitt standardsvar.
När jag träffade Linnea från Lövånger som är här som utbytersstudent från Umeå Universitet och aldrig varit i USA förut insåg jag ännu en gång hur pass länge jag ändå varit här och hur pass van (avtrubbad?) jag blivit vid vissa amerikanska seder och vanor.

Den vanligaste missuppfattningen går åt båda håll och det är att Europa och USA är homogena. Dylan fick ofta förklara för svenskar som varit till Florida eller Boston eller nån annan storstad på östkusten, att det var ju trevligt, men vad hade det med honom att göra? Och precis likadant reagerar ju jag när folk vill prata om Italien eller frågar om Sverige är ungefär som Amsterdam… hur ska jag kunna veta det?

I USA måste man ha bil. Har man inte det blir man sjukt begränsad, det är inte alls bara att ta bussen eller taxi (förutom i vissa städer ska du vara glad om det ens finns en buss) och som de allra flesta samhällen är uppbyggda kan du inte bara gå ner stan, för stan är utspridd och även om det inte är längre än nån knapp kilometer mellan de affärer du vill till så ska du vara glad om det finns en gångväg eller ens en trottoar. Längre sträckor, mellan städer, så flyger man eller kör bil. Tåg finns, men inte många och framför inte många för persontrafik. Långfärdsbussar finns också, men de är varken speciellt pålitliga, billiga, säkra eller något av de andra adjektiv man gärna vill kunna använda om sitt färdsätt.

Jag skulle säga att amerikaner bilar i större utsträckning än svenskar, mest för att de vill kunna stanna, vila, starta, stanna och ändra sig, precis som det passar utan att måsta ta hänsyn till någon annans schema. Det är även därför det är så svårt att få kollektivtrafik att slå igenom, det är lättare att få en svensk att spontant börja prata hemligheter med någon de inte känner än att få en amerikan att vänta på en buss eller anpassa sin morgonrutin efter en turlista.

Och att förklara för amerikaner att jag hatar forcerat kallprat är stört omöjligt. Så fort Dylans telefonpratglada familj ringer (speciellt vid högtider och födelsedagar) ska telefonen skickas runt som en annan Alladin-ask med bara de äckliga bitarna kvar. Alla ska prompt prata med alla så att det blir riktigt och rätt och jag haaaatar det. Men D förstår inte varför.

Linnea läser en kurs som heter ”An introduction to American life and culture” och den verkar ungefär hur kul och stereotyp som helst, skulle nästan önska att jag kunde smyga med när de ska göra studiebesök på en vapenaffär.