Sist jag såg en fransk film var i Moscow med Dylan och Juri på skolans biograf och den var så sjukt dålig och tråkig att jag ville springa därifrån hela tiden. Varför gjorde jag inte det? Vet inte, nåt drag av gott uppförande kanske.
De enda filmerna jag hittills övergett mitt i (på bio eller philm) är Djävulens advokat och Star Wars.
Men hur som, igår kväll var vi och kollade in det här universitetets bio, dom visar film nästan alla veckans dagar och det är gratis med studentkort, vilket jag också har i egenskap av fru. När D frågade om jag ville cykla iväg och titta på en fransk film svarade jag spontant att om den var i klass med den förra franska filmen han föreslog så skulle jag hellre stanna hemma och titta på min egen navel i två timmar. Men så följde jag med i alla fall.
Filmen hette ”The Diving Bell and the Butterfly” översatt alltså och är baserad på en sann historia. Och den var bra, lång och ledsam på många sätt, men ändå bra. En väldigt fin film om en man som är paralyserad och fånge i sin egen kropp men skriver en bok med hjälp av bara ett ögonlock.
Och ikväll ska jag träffa svenska Linnea. Det ska bli intressant, och förhoppningsvis trevligt också.
No comments:
Post a Comment