Långtråkslöpning

Imorse klev jag upp laddad. Nä, det gjorde jag inte alls. Jag klev upp lite lätt illamående och med en ”ska jag verkligen?” känsla. Men jag gjorde mig i ordning. Tejpade vänsterfotens tår ordentligt eftersom jag har haft problem med blåsor där och satte mig på cykeln.

Punka!

Vafan, jag tror inte jag haft punka sen i femman eller så. Jag tog det genast som ett tecken från gudarna.
”Det är inte meeeningen” skrek himlen och jag var beredd att hålla med och ersätta min planerade löpning med en liten runda kring kvarteret. Men jävlaranamman, ville annorlunda så jag gick till gymmet och sprang 16 km på löpband.

Det kändes inte härligt och uppfriskande på nåt sätt. Det kändes framför allt otroligt långtråkigt, jag beskådade ett vägarbete från första parkett genom gymfönstret och jag vet inte om gubbarna som la asfalt hade roligare än mig. Det kändes även jobbigt i låren som fortfarande inte förlåtit mig för mitt plötsliga infall av fartträning i måndags och i höger knä som varit lite halvdassigt sen gymnasiet.
Men jag sprang klart ändå. Och när jag sedan stannade och kikade ner på mina fötter var högerskon alldelens röd av blod.

Ooops. Ska kanske tejpa båda fötterna nästa gång jag springer så långt.

Men jag kände inget medan jag sprang. Fast när jag gick hem kändes det. Och plaskade lite i skon.

Dylan tyckte det var skitäckligt och betedde sig som att jag opererade ut en blindtarm när jag tog av mig strumpan. Men jag var stolt jag. Riktiga löpare tappar ju naglar och sånt, det har man ju hört.

Jag har även hört att har man tänkt springa en halvmara (vilket jag alltså tänkt, därav all denna löpning) så ska man se till att man sprungit, om inte hela sträckan tidigare, så åtminstone 16 km. Eller 10 miles, nu räknar jag ju miles istället för kilometer. En halvmara är 13,2 miles och idag sprang jag 10. Enligt den internetartikel jag anlitat som personlig coach så klarar man 13,2 om man klarar 10. Och det gjorde jag ju. Så det känns bra. Nu ska jag viiiiila tills på måndag och låta mina tånaglar luftas så mycket det bara går. Och inte springa så långt på löpband igen, för fan vad tråkigt det är, men jag ville bara vara säker på att sträckan verkligen blev rätt.