Halloween

Vi hade, precis som jag trodde, knappt några ungar alls som klättrade uppför trappan för att knacka på vår dörr. Däremot blev jag påhoppad av ett gäng när jag tog ut soporna och tur för dom att jag faktiskt tog hem en påse godis från jobbet, ba utifall.
Så dom fick en näve var. Resten får vi nog äta upp själva….
Jobbigt.
D har redan gjort en stabil insats.

Fall, tö, ingen snö

I torsdags snöade det när jag gick hem från jobbet vid halv sju på kvällen.
Och det slutade inte heller utan bara fortsatte därutanför medan jag låg i soffan och råplöjde alla tre avsnitt av Torka Aldrig Tårar Utan Handskar.


Om jag grinade?
Äter apor bananer?

Mellan avsnitt 2 och 3 tog jag en liten paus och gick runt kvarteret i allt det vita. Tänkte att det var så ljust och fint med vinter. Och på att Stefan Sauk är en djävel på att skådespela.

I alla fall, poängen med kråksången är att nu är snön borta och det är typ varmt ute och vi ser på Dexter (jag blogger eftersom jag inte riktigt klarar av att se så många avkapade kroppsdelar på en gång) och jag tänker att jag egentligen borde skriva något fint om farmor.
Men tankarna måste få landa först.

Nichts besonderes

Som om ekorrarna i den här stan inte var feta och orädda nog. Vi gick en promenad och stötte på Adam och Scott på kyrkogården. Dom hade varsin flottfläckig påse pommes frites som dom matade ekorrarna med.
Vi frågade om det var nåt dom gjorde ofta.
"Ibland", sa dom, "igår hade vi munkar… det verkade dom tycka ännu bättre om än pommes."
Vi stod en stund och pratade, och ekorrarna sprang runt våra fötter, vilket jag inte tyckte om. Jag har hört nånstans (men det var så länge sen att jag inte har nån aning om sanningshalten) att ekorrar har pälsen fulla med löss och även om de är söta och så… så vill jag inte ha dom alltför nära.
I alla fall.
Sen gick dom åt ett håll och vi åt ett annat och ekorrarna följde inte efter oss. 
Det var det.

Inte fullt lika roligt längre

När jag är ledsen, stressad, frustrerad och/eller förvirrad så gör jag ett sånt himla bra jobb. Energin ba sprutar och alla ba
”Åh, henne vill jag jobba med! Gud vilket charmtroll och lagspelare och effektiv kollega…”


Har ingen sagt rakt ut, men jag antar ju att det är så.

Det var ju roligt, Hurra!

Sjukt vad det kan svänga fort, vädret.
För en vecka sen kunde man gå i t-shirt på lunchen.
Idag snöade det.
Bara en kort stund visserligen, och det var ju inte som att det låg kvar eller så, men ändå. Och nu är kullarna som utgör bakgrunden till den här stan täckta av ett fint lager vinter.
Passande, för i helgen är det skidmässa och från och med imorgon och en vecka framåt kan man köpa säsongskorten till rabatterat pris.
Jag blir så glad av att tänka på skidåkning.

Debatt #3

När Mitt Romney pratar blöder mina öron. När jag tvingas se hans överlägnsa flin svider det som syra i mina ögon.
Men Obama är duktig, mycket bättre nu än i den första debatten, på att ta honom. Som tur är.

En grej som jag inte fattar, men som ju är så tydlig, är den amerikanska besattheten av att vara bäst i världen. Det är så himla viktigt att ha ett utbildningssystem som är bäst i världen, en medelklass som är mest produktiv i hela världen, en arbetslöshet som är lägst i världen. USA måste bli nummer 1 i världen, det mest attraktiva landet, landet där alla vill bo..... Det säger dom hela tiden.
Samtidigt har dom ett immigrationsproblem.
Och vad fasen spelar det för roll om nu Frankrike har ett snäppet bättre skolsystem (hur tusan man nu ens mäter det) om USA har ett som dom är nöjda med om som funkar bra?
Nä.
Och det är bara en av många aspekter av den här politikröran som jag inte riktigt skriver under på.

Jag har ingen susning om vad jag ska klä ut mig till på Halloween ännu… och det närmar sig ju. Tiffany har snackat om att vara Cruella DeVille (eller hur det nu stavas..) och blir det så har jag lovat att vara en dalmatiner. Annars har jag funderat på att vara en mimartist, det har jag haft som idé flera år nu, men det har aldrig blivit av. Vi brukar försöka matcha och gå som ett par, jag och D, men han har inte kläckt nåt förslag än så vi får se…


Eftersom vi bor i lägenhet nu undrar jag också om vi ens behöver köpa hem godis… hur stor är risken att det kommer ungar hit? Fast det är väl bäst att vara förbered.

Av alla amerikanska högtider är nog Halloween den jag bryr mig minst om, faktiskt. Fast det är ju kul att klä ut sig, det är det ju.

En katt, två personligheter

Eftersom Tiffany är i Montana i helgen så lovade jag att se till hennes nyadopterade kattunge, Charlie. Och så tänkte jag att Daisy och Charlie kanske kunde bli polers och knölade in min katt i buren och körde iväg…
Hm, det gick väl sådär, kan man säga. Charlie brydde sig typ inte alls. Satt bara lugnt i knät på D och kurrade och tittade förvirrat på Daisy som strök efter väggarna som en bengalisk tiger och fräste, morrade och hade sig. Hon verkade inte ens bry sig om kattungen, var bara helt rabiat och bet D i handen när han försökte fånga in henne.
Så den lekdejten blev kortvarig.
Vi sa förlåt och hejdå till Charlie och tog istället med vår markatta till Scotts lägenhet där vi drack nypressad körsbärsjuice och snackade skit medan Daisy bytte personlighet och åmade och kråmade och gjorde sig till.
Nya människor är liksom hennes specialitet, alla bara älskar henne.
Men tydligen är andra katter ingen höjdare.  

Svennelove

Mmm..fredag. Och jag har Marabou hemma.  Och mjukost.  OCH kaviar.
Herregud, bor jag i Sverige eller?

Höst

Eftersom det föreslagits att jag har en fraktur i foten och det hursomhelst är väldigt oskönt att gå på den för tillfället, så for jag ut och cyklade i höstkvällen.
Först var jag opepp och trampade på bara för att komma hem. Men sen så.. nånstans halvvägs, ganska precis efter att jag haft en stand off med ett rådjur (jag vann!) så började jag få flashbacks till barn- och ungdomens cykelturer ut till kompisvallen och fotbollsträning och kom ihåg att jag ju faktiskt älskar min cykel.
Det bet i fingrar och kinder och benen gick runt av vilja och muskelminne och solen gick ner över Pocatellos berg som fick regn på sig igår och nu plötsligt visar färg.
Fint.

Känns iallafall som vinst

När jag kom in till lektionssalen idag öppnade min professor med att berätta om Sverige-Tyskland. Sämre inledning på en föreläsning har man ju varit med om liksom.
När jag sen gick hem blåste det höststorm. Det var mysigt och kallt.
Kom hem och D hade diskat hela, stora monsterberget med disk. Hade jag inte väntat mig.
Sen for vi hem till Ben och Shelby och åt pizza och kollade på debatt nummer 2 mellan Obama och Romney. Obama utklassade, coolt.
Och nödvändigt.
Bra tisdag.

Jobb

En av mina blogghusgudar skrev det här om effektiva människor som får saker och ting gjort.
Jämfört med såna som typ inte får arslet ur vagnen.
Och jag tänkte, men Jaa… jag vet!
Jag har ju som bekant chefigt ansvar för tre stycken medarbetare för tillfället.
Två är suveräna. Dom tänker själva, påminner mig om sånt som jag nämnt men glömt, fattar vad som är viktigt precis nu och vad om kan vänta till senare utan att jag behöver förklara och gör ett bra jobb utan att jag behöver hålla dom i handen.
Älskar dessa två.
Utan dom skulle det inte funka.
Den tredje… är inte lika självgående. Tyvärr.  Och det som saknas är liksom sånt som jag inte tror går lära, det liksom finns eller finns inte. Det kan nog kanske gro, i och för sig, med näring och gödsling och varsam hand.
Men jag har varken varsamma händer eller tid att gödsla.
Suck.  

Byråbråk

För drygt en månad sen lät jag några av mina tröjor flytta in i en byrålåda som egentligen är Ds. För den var typ tom och jag hade inte plats nån annanstans.
Idag upptäckte han det.
”Men vafan är det här?!? Det här är ju MIN låda, så kan du ju inte ba göra!”
Helt upprörd.
Och jaba
”Hade du tänkt plocka upp alla dina kläder från golvet precis ju nu och vika dom och stoppa in dom i just den lådan?”
och
”Eller var du precis på väg att fara och tvätta all den här smutstvätten som jag inte fattar varför den måste stå i hallen… som att den liksom är ett steg närmare att bli ren bara för att den lämnat badrummet?”


För isåfall ska jag genast flytta på mina tröjor.

Men han ville ju såklart varken städa eller tvätta, bara klaga.
Och det får han ju naturligtvis göra.
Men mina tröjor bor kvar.

Längtan efter lite lugn

Har en bunt med ansökningar att gå igenom i helgen. 25 dokument sammanlagt, typ 100 sidor läsning. Skönt, för jag hade ju som inget annat planerat för den här helgen, inga läxor eller sånt.
Närå.
Men jag ska inte klaga. Egentligen.
För det här innebär att ju bollen är i rullning nu och jag är lite närmare den underbara framtid då jag kommer ha en direktör ovanför mig som är ansvarig för alla dessa förbannade kontrakt och får skriva sitt namn på nedersta raden.
När den dagen kommer, då ska jag ta en lunchrast.
Bland annat. Men det är nog fasen överst på listan.
En hel timme, tamejfasen.
Ska bli gött.

Råg i ryggen - då passar ju Sverige

Hade jag idats blogga från hotellet tisdagkväll hade jag sagt att det gick skit. För det sa han när jag ringde hem och frågade. Men jag iddes ju inte det, eftersom jag och Michelle satt på mitt rum och skrev klart en rapport tills över midnatt och sen var jag tvungen att svara på mail och klockan var över ett innan jag kröp ner bland hotellkuddarna.
Jag älskar (bonusinformation, varsågoda) känslan av sådär stenhårt bäddade hotellsängar. Det känns som att krypa in i ett vadderat kuvert.
Mmmm.. hotell. Och badrockarna. Jag har aldrig morgonrock hemma, men på hotell. Helst tillsammans med såna där engångstofflor som är omöjliga att gå i...
I alla fall.
Intervjun. Gick visst inte så bra, trodde han. Kommittén sa sitt om Sverige och D sa att så är det inte alls, och dom sa du måste göra så här och D sa att det tänker jag inte alls.
Och han var arg efteråt, men verkade ändå nöjd med att inte gett med sig utan stått för sitt projekt, så som det är och som han vill att det ska utföras. Och det är ju viktigt, förstår man ju.
Och nu idag hade han ett nytt möte och nu var det visst nytt ljud i skällan och några kostymer i kommittén hade visst imponerats lite över att han inte vek sig för deras pondus och, tja… det ser inte lika negativt ut just nu.
Men som sagt, vi får se.


Men om, om om om, Steken, så är det Ume vi snackar om.
Vi kommer hem i sommar, båda två, oavsett. Men blir det här fulbrightstipendiet av, då stannar vi ett år. Annars blir det bara semester.

ett litet steg på vägen hem

Imorgon eftermiddag har D sin intervju inför Fulbright-komitten. Det är bara steg ett av många, och slutgiltigt besked får vi inte förrän typ februari. Men ändå... håll en tumme för att det går bra. Går det jättebra och går det hela vägen hem... jamen då flyttar vi ju hem.
Och det vill vi ju.
Jag vill det, iallafall.
Såatte, ja. Håll en tumme tack.

Önskelista

Nu är det höst på riktigt. Man kan ha dunväst och fingervantar och vi har tagit bort AC-boxen från fönstret. Det är fint med hösten, det är det.
Fast ännu finare är det med vinter och skidsäsong.
Den här vintern ska jag prova telisar, har jag tänkt. Man kan hyra, billigt, från utelivsavdelningen.
Och snöskor, vill jag också prova. Vi har faktiskt två par, men har inte tagit oss för än.
I hemlighet vill jag ha nya skidor också, bredare skidor... jag har ett par jag spanat in.
Och så vill jag ha en ny skidjacka.
Och egentligen nya skidbyxor också.
Mmm, vill ha, vill ha.
Det är så mycket roligare att shoppa kläder och utrustning för sånt som är kul, än för sånt som är jobb(igt).

Byxkrux

Det gick väl sådär, det här med att shoppa jobbkläder. Jag fyndade dock en stretchig fleecetröja med polokrage till kommande skidsäsong, och två par skor som ju inte direkt är pumps, men inte gympadojjor heller.
Och en pennkjol. Faktiskt. Pennkjol är väldigt buisness.


Men snygga jobbyxor, det är fasen omöjligt att hitta. Inte ett enda par hittade jag som såg vettiga ut, varken på galge eller på mig. Jag hatar hur dom sitter, hur dom ser ut, hur dom känns…
Undrar om jag kan kompensera att jobba i mysbyxor med en väldigt proffsig top?

Kall eller Proffsig

Freitag, noch einmal.
Efter jobbet ska jag fira Sammy som fyllde 26 i Juni..... efterskott, var ordet. Men har man lovat (och det har jag) sa har man. Lite sent bara.
Och imorgon ska jag shoppa plagg som ser ut som buisness och samtidigt ar lite varma.
Det har blivit kallt och jag har ingenting viktigt att svida mig i utan att frysa samtidigt. 

Torsdagar

Sedan noll veckor tillbaka har vi en tradition att på torsdagskvällar röjer vi undan det värsta i lägenheten och sedan lagar middag tillsammans. När jag kom hem från jobbet idag hade D redan dammsugit och plockat upp all skit som låg och skräpade.
Det får han dock bara en halv applåd för (en enhandad…haha) eftersom det var hans grejer alltihop.
Jag förslog att vi skulle göra en gryta med en burk chili som bas.
Han tyckte det var för mycket halvfabrikat.
Nu sitter vi och äter kinesisk hämtmat.


På jobbfronten kan jag meddela att jag vart så förbannat frustrerad på ett möte idag att jag nästan började grina.
Men jag gjorde det inte.
Man är väl vuxen.

Politik

Jag vet inte om ni vet det (skoja ba, klart ni vet, upplysta svenskar..) men det är presidentval runt hörnet här i the stejts och precis just nu pågår den första debatten mellan Obama och Romney.
Romney har ett konstant flin påklistrat i fejset, han liksom hånler på ett överlägset sätt och det stör mig gruvligt. Hela han och allt han står för stör mig ju iofs också gruvligt, men jag har aldrig sett honom live och oredigerad såhär länge förut.


Om Romney vinner (nu tror jag inte att han kommer göra det, men det är ju ändå en teoretisk möjlighet) kommer jag tappa väldigt mycket förtroende för den amerikanska befolkningen.
Mig själv och alla andra oskyldiga utlänningar uträknade, förstås. Det var ju inte vårt fel.

Jag kommer ihåg när Carl Bildt vann och blev statsminister. Jag grät när jag skulle gå och lägga mig den kvällen, för jag visste inte vad som skulle hända och jag var rädd.
Ingvar Carlsson verkade ju som så trygg och bra. Nästan som en seriefigur, med en sko som ansikte och allt.
Men Carl Bildt kom ju från ett helt annan parti, ett blått parti som på nåt sätt alltid verkade komma från höger… (jag vet att jag tyckte det var konstigt, att höger och vänster liksom spelade roll fastän allt var på TV) och mamma och pappa hade inte röstat på honom.
Så jag grät och var rädd för framtiden… och så hände det typ ingenting i min lilla Holmsundsvardag och jag var nästan besviken.

Det var då det. Nu är det lite annars. Jag gråter inte, men när jag hör Romney predika blir jag faktiskt lite rädd för framtiden.