In NYC

Monday morning in NYC, we're staying in our friend Mariah's apartment which is right by the restaurant from Seinfeldt, so I think we're going to go have breakfast there in a little bit. We came in late friday night after a bus ride from hell. Well, actually from DC but it took forever with the traffic and we ended up coming in like three hours late. But it's been a great weekend, friday we went out to Chinese dinner with all the China friends and saturday we went out to the Bronx with Kevin and Catherine after a brunch which included all you could drink mimosas and bloody mary's.... We stayed out there at his parent's house, got to meet his family and friends and had a good time.

Last night me and Dylan went and saw Inglorious Bastards. It was good, I like Tarantino's stuff... but too gory. Maybe I'm getting old and sensitive, although I've never been good with blood and killing, but it was a little too much. I spend a good portion of the movie with my eyes closed.

But yeah, breakfast now and then trying the find the Swedish embassy to get my passport. Friday we're flying to Colombia.

det blir inte av

Last night we finally told Gary about the decission that's kind of been brewing for a while... that we're not going with him. It sucks in a lot of ways, but I guess there's a time and a boat for every trip and this just isn't it. Maybe we can meet up with him along the road some place. Maybe not, but this is just not working out. The boat is not ready and we don't have time to wait around. There's other little stuff around it too, but basically, that's it.

So, now that that's out in the open, I feel a lot better. I think it was harder for Dylan deciding not to go, he really wants to sail and also kind of takes pride in being an optimist and a person who sees something good in everyone and wants to believe in dreams and all that stuff. Which is cool.... I'm just more in touch with my sceptical side, I guess.... I have no problem being the ney sayer.

Tomorrow will be our last day in Colonial Beach and we'll have to go through out packs and get rid of a whole lot of baggage now that we'll actually have to cary it ourselves. That kind of sucks, but then again, nothing I own is worth that much, except my computer which I think I'll just ship back to Idaho. Then friday we'll head to Washington DC, spend a day there and then take a bus to NYC where we'll couch surf a week or so before heading to South America. That's the plan for now at least, and I'm excited, should be a lot of fun.

On a side note, a monster boat that made Jim's vessel look like like a paddle boat, just pulled into the marina today. 95 feet. Dylan was hoping Puff Daddy would roll out... but he didn't. The thing is huge, though. By far the biggest one-owner boat I've ever seen. I bet they have AC on it.... we still don't, and now I'm off to bed.

Nar gud stanger ett fonster oppnar han ett annat

The AC just broke again. We had it up and running yesterday and it was great! So, I guess I'll try and remember that tonight when we're being baked in our bed.
I did some serious drilling today and we're both getting to use a lot of tools and stuff that I've never even seen before. That's kind of cool. But yeah, boat still far far from being done.
Last night we got to go out on the water though, that was sweet! Not on this boat obviously, but on this guy Jim's huge 57 feet monster. I felt like a movie star, crusing down the river at sun set.... I think that may the 15 minutes of honeymoon we are going to have to live on for a while. There's not a lot of space for romance on this boat/construction site.

det regnar katter och hundar

Stormy weather again, it was sunny till about 3 pm and now it's comming down hard. We're off to dinner at Gary's friend's house in a little bit. That should be nice, hot food, a steady floor and a roof that doesn't leak, what more could you ask for?
Maybe pluming, AC, refridgeration and space.... but no, we're not that picky.
I am also proud to let you know that today I have only hit my head once (so far), and not even on the beam this time.
Other than that I am jealously eyeing the motor boats at the marina.... I'm kind of thinking I'm more of a motor boat cruser.
Earlier today I was working on my varnish while people on the dock were sipping wine coolers by their motor boats, having apetizers and chatting away. I feel like that's more my kind of boating.

the dead line is set

Soooo, early rise again this morning. Getting up at six isn't too bad though, especially when it gets so miserably hot and humid later in the day that I feel like I'm in China again. I got one coat of varnish on the all the pieces before Gary got a phone call and needed to head into the city. We went with him and that was the end of that day. Then came the storm, then came lunch and then came everything else...
That's just how things happen here, though. Gary has the best of intentions but a to-do list of about a million things and no idea in what order to start. He is a super nice guy, but sort of spacey and we finally told him today that we might be considering not going with him. Because he is probably not going to be ready on time. Probably as in no way in hell.
But we will still wait and see and hang out here in Colonial Beach utill sept 1st and see where things are at then.

It feels good to have the cards on the table, he is really cool about the whole thing and now he is cooking us lenthals and pasta. He eats pasta three times a day, because he is trying to cut down on bread.

Anyways, things are wierd but good. We get lots of good laughs every day... all kind of laughs too, laughs of fun, laughs of despair, laughs of irony, laughs of this f**** mess. It's good experience though, and will definitly make for lots of great stories.

life in Colonial beach

I like driving Gary's van. It's big and rattles and has practically no vision to the sides and the seat doesn't move so I have to sit stuff pillows behind my back to reach the pedals and the stearing wheel is huge and kind of moves on its own. It's just like being five again, riding the bumper cars. I'm normally a very nervous driver so when Gary this morning (or more like afternoon since it was 10 and we got up at 6) asked me to drive to his friends house to pick up some varnish.... I did not want to.
But then he drew me the worst map ever and I didn't want to be a sissy so I took off and made about a million wrong turns untill I finally made it to his friends house where I legally broke into a garage that has a huge cat living in it. And I got the varnish. And I varnished, boy did I varnish today. Dylan buildt a frige and almost a freezer too.
Now it's almost 9pm and we were supposed to go to bed but something is leaking so Gary is out in his shorts trying to fix it. Pretty much nothing works. September 1st we're taking off.... so, yeah.

In Virginia

We're here, and Gary is not a nut case! So pretty much things are good so far. Virginia is freakin hot and humid. We came in this morning and Gary picked us up at the airport in his van that only has two seats and a bunch of tools in the back. I let Dylan have the seat and took a long nap in the back on his wrenches and hammers. But now we're on the boat and it's rocking and swaying and it feels kind of wierd but also like this will be really good. I won't write more now because the computer is trying to shut down. Tomorrow we're going to DC to get me a new passport and also check out the capital. Should be fun.

packar och funderar

Har städat, packat och tvättat, hunnit äta lunch med kusinerna (Dylans) och nu återstår bara några få punkter på den gedigna lista vi fick av svärföräldrarna att bocka av innan vi far. Dylan skriver sitt GRE (ett standardiserat prov som krävs för att doktorsprogramet han vill in på) imorgon bitti och sen far vi imorgon kväll. Mot Virginia, vi landar 8 på morgonen och då bär det av raka vägen till Washington DC för att fixa nytt pass till mig. Det har inte varit många minuter utan något att göra de senaste veckorna, men nu bär det iallfall av mot nya äventyr.

Eftersom vi nu kommer ha folk på den här sidan atlanten som undrar vad vi gör och var vi är har jag kommit fram till att jag borde ändra mitt bloggspråk. Men jag har inte bestämt mig för om jag ska behålla den här bloggen och bara skriva på engelska istället, eller om jag ska starta en helt ny.... fast det verkar ju bökigt.

Ja, jag ska klura på den ett tag, vi får se hur det blir. Nu är det visst dags för zuccinilasange.

Hektiskt är bara förnamnet

Efternamnet är totalt kaos och lätt panik. Förstår inte hur vi ska hinna med det här... Måndag kväll flyger vi till Virginia och vi har fortfarande inte packat, tvättat, stuvat undan våra grejer eller ens börjat beta av listan på sysslor som Dylans päron vill att vi ska göra innan vi far. Och det underlättar ju inte direkt att alla sliter och drar i oss hela tiden och vill hinna umgås innan vi far. Det är alltid likadant, när man är på plats och folk vet att man ska stanna ett tag, då kan det gå veckor utan att man hörs, men så fort det är avsked på gång ska alla ha en middag här, en vinkväll där, en lunch här och kom över och spela lite spel vetja.... och vi vill, men hinner fan inte.

Och stämningen i huset (eller mellan oss och svärföräldrarna rättare sagt) är allt annat än god nu, vet inte riktigt vad som utlöst det men nu är det grininga kommentarer åt alla håll och jag undviker huset så mycket jag kan.

Och bröllopet då... en vecka sen nu. Det var jätteroligt, lätt den bästa festen i mitt liv. Det gick sjukt fort alltihop, kändes som en timme fast det var närmare tio... Jag försökte åtminstonde hälsa på alla gäster men misslyckades. Tror jag gjorde iordning tre tallrikar med mat men han inte äta ens en tredjedel av någon. När jag till slut lyckades ta mig till toaletten för att äntligen få kissa ropade de efter mig i mikrofonen.... har aldrig varit så påpassad i mitt liv. Men som sagt, roligt var det. Lätt värt allt slit och jobb och planering. Men det är nog bra så här, jag tror inte jag ska gifta mig någon mer gång =)

tre dagar kvar

Kan mycket väl hända att det blir ett uppehåll nu, kommer förmodligen inte ha så mycket tid att skriva den närmaste tiden. Det börjar närma sig nu.

Hittills har jag haft ett och endast ett nervöst sammanbrott, alltså med skrik och gråt, hysteriskt hulkande och bedyrande om att jag skiter i bröllop och fest och allt vad släkt och vänner heter. Det tycker jag är ett ganska bra facit och det hände igår strax efter att väderleksrapporten lovat storm och åskväder hela bröllopsdagen och min kära svärmor och hennes mor vägrat lyssna på teven och istället ville att jag skulle välja vilken salsa som skulle hällas i vilken serveringsskål. Jag har hela tiden sagt att de tre saker jag oroar mig för är vädret, att musiken inte ska funka och att jag ska snubbla i mina klackar. Det är allt. Maten, dekorationerna, blommorna… allt det löser sig, och gör det inte det så är det okej ändå. Men nu hotar alltså vädret med strejk, vilket oroar mig men ingen annan…. så det är väl bara att be en bön och hålla tummarna antar jag.

Lillebror är på väg, har nu landat och sitter i bilen. Nästan ett dygn försenad.

Imorgon ska klänningen lämnas in på ångning och pressning och jag ska vaxa benen och köpa champagne och det sista på matlistan. Vilket är mycket, eftersom allt ska vara färskt… min andra möhippa är även imorgon. Dylan har sin svensexa i Seattle ikväll. Nu ropar svärmor, toan ska städas.

Ååhhh... så sött att man kan få diabetes

Haha, vi poserade som bara attan igår. Vår gratisfotograf vill ju som sagt bygga upp en portfolio och vi bytte kläder och modellade i säkert fem timmar. Och nu ska bilderna redigeras och fixas med i datorn, men några smakprov som tydligen inte behövdes göras nåt med fick vi direkt... håll till godo!

Skepp o'hoj

Sista helgen före bröllopet, det är lördagskväll och vi har precis kommit tillbaka från en liten campingtripp med Dylans kompis Ben (vars bröllop vi var på förra helgen) och typ hela hans släkt. De äger en bit mark vid Coeur d’Alene river och vi var säkert en 30 pers som tältade, grillade och badade. Mycket trevligt, men man sover inte så bra i tält. I alla fall inte jag. I alla fall inte på ett ultratunt liggunderlag i Dylans pyttelilla tvåmannatält, uppställt där solen börjar ligga på vid 6-tiden på morgonen. Så det blev en lugn kväll ikväll.

Imorgon ska jag upp tidigt för att fara ut och segla på lake Pend Orielle med Kapten Bob och ett gäng glada damer i 40-årsåldern. Det är folk från gymmet här i Rathdrum där jag köpt klippkort och brukar träna ibland som ska ut och segla tillsammans och ha ett litet knytkalas på båten. Det ska bli spännande, jag har bara varit på en segelbåt en enda gång i mitt liv tidigare och det var med min syster som var sjöscout. Jag var kanske tolv och vi var ute max en timme. Så jag har egentligen ingen uppfattning om jag tycker om att segla eller inte. Men jag hoppas verkligen det…. för det är ju det vi ska göra härnäst. Segla. Jag och Dylan alltså.

Han har i stort sett aldrig heller varit på en segelbåt. Men för drygt ett år sedan, någon gång under våren i Kina, fick min kära för sig att det var det han ville göra. Så han började läsa en massa om segling och hittade en webbsida där segelfolk söker passagerare. Alltså personer som har stora båtar och ska ut och segla och vill eller behöver hjälp med att segla båten. Och ja, för att göra en lång historia kort så har vi nu alltså bestämt oss för att segla med en nypensionerad man, Gary från Virginia och hans flickvän, via Florida, genom Panamakanalen och Sydamerika och över till Nya Zeeland. Det är rutten och resan beräknas ta 4-5 månader.

Det är en sjujäkla lång tid på en båt och jag vet inte om vi kommer vara med hela tiden. Vi har liksom bestämt oss för att ta det ett steg i taget. Först flyger vi till Virginia, där vi ska bo hos Gary i två veckor och hjälpa honom göra i ordning båten och lära oss så mycket om segling som möjligt. Så visar det sig redan då att han är galen eller något annat olämpligt så kan vi ju banga. Och sedan kommer vi ju under den första tiden lägga till i land typ varje dag så är segling inte alls vår grej kan vi ju alltid hoppa av. Jag vill inte det, jag vill att det ska bli roligt och trevligt och kännas bra och att vi ska ta oss hela vägen till NZ. Men det är skönt att det finns en möjlighet att ångra och ändra sig.
Och förhoppningsvis blir jag inte sjösjuk imorgon.