Efternamnet är totalt kaos och lätt panik. Förstår inte hur vi ska hinna med det här... Måndag kväll flyger vi till Virginia och vi har fortfarande inte packat, tvättat, stuvat undan våra grejer eller ens börjat beta av listan på sysslor som Dylans päron vill att vi ska göra innan vi far. Och det underlättar ju inte direkt att alla sliter och drar i oss hela tiden och vill hinna umgås innan vi far. Det är alltid likadant, när man är på plats och folk vet att man ska stanna ett tag, då kan det gå veckor utan att man hörs, men så fort det är avsked på gång ska alla ha en middag här, en vinkväll där, en lunch här och kom över och spela lite spel vetja.... och vi vill, men hinner fan inte.
Och stämningen i huset (eller mellan oss och svärföräldrarna rättare sagt) är allt annat än god nu, vet inte riktigt vad som utlöst det men nu är det grininga kommentarer åt alla håll och jag undviker huset så mycket jag kan.
Och bröllopet då... en vecka sen nu. Det var jätteroligt, lätt den bästa festen i mitt liv. Det gick sjukt fort alltihop, kändes som en timme fast det var närmare tio... Jag försökte åtminstonde hälsa på alla gäster men misslyckades. Tror jag gjorde iordning tre tallrikar med mat men han inte äta ens en tredjedel av någon. När jag till slut lyckades ta mig till toaletten för att äntligen få kissa ropade de efter mig i mikrofonen.... har aldrig varit så påpassad i mitt liv. Men som sagt, roligt var det. Lätt värt allt slit och jobb och planering. Men det är nog bra så här, jag tror inte jag ska gifta mig någon mer gång =)
No comments:
Post a Comment