Sista helgen före bröllopet, det är lördagskväll och vi har precis kommit tillbaka från en liten campingtripp med Dylans kompis Ben (vars bröllop vi var på förra helgen) och typ hela hans släkt. De äger en bit mark vid Coeur d’Alene river och vi var säkert en 30 pers som tältade, grillade och badade. Mycket trevligt, men man sover inte så bra i tält. I alla fall inte jag. I alla fall inte på ett ultratunt liggunderlag i Dylans pyttelilla tvåmannatält, uppställt där solen börjar ligga på vid 6-tiden på morgonen. Så det blev en lugn kväll ikväll.
Imorgon ska jag upp tidigt för att fara ut och segla på lake Pend Orielle med Kapten Bob och ett gäng glada damer i 40-årsåldern. Det är folk från gymmet här i Rathdrum där jag köpt klippkort och brukar träna ibland som ska ut och segla tillsammans och ha ett litet knytkalas på båten. Det ska bli spännande, jag har bara varit på en segelbåt en enda gång i mitt liv tidigare och det var med min syster som var sjöscout. Jag var kanske tolv och vi var ute max en timme. Så jag har egentligen ingen uppfattning om jag tycker om att segla eller inte. Men jag hoppas verkligen det…. för det är ju det vi ska göra härnäst. Segla. Jag och Dylan alltså.
Han har i stort sett aldrig heller varit på en segelbåt. Men för drygt ett år sedan, någon gång under våren i Kina, fick min kära för sig att det var det han ville göra. Så han började läsa en massa om segling och hittade en webbsida där segelfolk söker passagerare. Alltså personer som har stora båtar och ska ut och segla och vill eller behöver hjälp med att segla båten. Och ja, för att göra en lång historia kort så har vi nu alltså bestämt oss för att segla med en nypensionerad man, Gary från Virginia och hans flickvän, via Florida, genom Panamakanalen och Sydamerika och över till Nya Zeeland. Det är rutten och resan beräknas ta 4-5 månader.
Det är en sjujäkla lång tid på en båt och jag vet inte om vi kommer vara med hela tiden. Vi har liksom bestämt oss för att ta det ett steg i taget. Först flyger vi till Virginia, där vi ska bo hos Gary i två veckor och hjälpa honom göra i ordning båten och lära oss så mycket om segling som möjligt. Så visar det sig redan då att han är galen eller något annat olämpligt så kan vi ju banga. Och sedan kommer vi ju under den första tiden lägga till i land typ varje dag så är segling inte alls vår grej kan vi ju alltid hoppa av. Jag vill inte det, jag vill att det ska bli roligt och trevligt och kännas bra och att vi ska ta oss hela vägen till NZ. Men det är skönt att det finns en möjlighet att ångra och ändra sig.
Och förhoppningsvis blir jag inte sjösjuk imorgon.
Men ihhhhh, är ni inte kloka. Det är ju typ hur långt som helst att simma om man ramlar i vattnet på fel ställe. Typ hur besvärligt som helst att få hjälp om man blir riktigt sjuk och typ ghaaaaaaaa säger din stackars fega syster som helst huserar på hemmaplan. Väntar med spänning på att höra mamma och pappas reaktion på det här äventyret :) Nog för att jag tror att de hade varit smånervösa om du åkt till Sydamerika som lärare också men allt är ju relativt och jag misstänker att de nästan hellre sett en anställning hos någon knarkkung än detta :)
ReplyDeleteHåller tummarna för att den där Gary är en fena på att segla och att han har en stadig pråm till båt.