Kallt väder - Varma känslor

Saltar min middag alldelens för mycket ikväll för jag har en förkylning som slagit läger precis nånstans bakom mina ögon och jag känner typ ingen smak. Men just nu verkar det som att laxkrydda passar ganska bra på avokado. Så vi säger så.

Har städat lite halvambitiöst och tagit fram julsakerna. Ingen gran ännu, det blir kanske till helgen, men glitter och svenska julplanscher och ljusstakar och lite pynt sådär. Ser fint ut och känns fint.

Det kom snö idag. Vitt och fint blev campus och glad i själen blev jag. Det är ju så mjukt och rofyllt och ljust och fint med snö. (Hörru, Steken... hur kan du inte gillar snö?)
Nu är det ju väldigt otroligt att den ska ligga kvar nån längre tid här i stan, men förhoppningsvis blir det drivor nog ute på Pebble så att vi kan få in nån dag i backen innan jul. Tyckte visserligen att vi fick bra valuta för våra säsongskort förra vintern, men hoppas på ännu mer åkning i år.

Lek inte med ljusen

Har ingen adventsljusstake men har tänt lite ljus iallafall. Värmeljus och doftljus och spexiga ljus som ser ut som allt annat än just ljus i all ära, bäst gillar jag faktiskt alldelens vanliga vita stearinljus.
Om jag hade fått tag i den där telefonen jag spanat lite på nu på sistone, då skulle jag tagit ett kort och visat er ett långt, vitt ljus som just nu brinner i en gul, frostad vinflaska (som Beth hade med sig hit för längesen men som är så fin att jag inte velat slänga ut den) i vårt kök.
Och framför det en liten glaskupa med en doftljus som luktar pumpapaj.

Själv luktar jag nyköpt Barbie. På riktigt. Jag köpte en handlotion på tokrean där i fredags som enligt etiketten ska lukta farinsocker och vanilj men som egentligen luktar precis sådär som alldelens nyköpta plastleksaker luktade när man var liten. Luktar ju inte illa egentligen, känns bara lite märkligt att gå runt och dofta nyöppnad leksak.

Tillbaka i stan, lite röd i nacken kanske...

Faster Jaine sa en kul grej imorse när vi åt frukost och pratade om Mexico och huruvida hon och Larry ska åka dit över jul för att fixa hans tänder. Att det var lite läskigt att vara där för man vet ju aldrig var man kan känna sig säker och inte och så har ju alla vapen. Inte som på bonnlandet i Idaho alltså, där har ju ingen ett vapen, eller fyra….

De är så glada nu också, Larry och Jaine, att deras dotter Maribeth har börjat dejta en ny kille och att han är en riktig bonngrabb. För tidigare var hon tillsammans med en kille från storstan (han var från Twin Falls, det är 3 mil bort och har en befolkning på 30 000) och det förstår ju vemsomhelst att det inte skulle hålla i längden, man kan ju inte blanda olja och vatten.

Thanksgiving på vishan, alltså. Men det har på det hela taget varit väldigt trevligt. Och förutom att alla mina kläder luktar rök nu så har det varit skönt att sova hos Larry och Jaine istället för hos farmor Melba som har en stresströskel lägre än en mattkant. Svärföräldrarna bodde där och vi hade stora familjemiddan och alla släktsammankomster där, men jag och D knoppade på vinden i en annan stuga.

Fredagen var bästa dagen. Black Friday är shoppingens födelsedag, namnsdag och bröllopsdag. Det är då det smäller. Fast eftersom alla affärer försöker toppa varandra i att öppna tidigt så börjar nu namnet vara lite missvisande. Klockan tio på torsdagskvällen tror jag de tidigaste slog upp dörrarna. Maribeth och Hedi startade 3:30 som vanligt, de är lite galna. Jag och Crystal satte igång 7 och kom inte hem från Twin Falls förrän klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Men nu har jag julklappar till man, svärisar, syskonbarn och stora julklappslottningen. Jag hade tänkt köpa en ny telefon till mig själv också, men de var slut, uppköpta av eliten som struntar i att sova och kan köa i timmar.

Thanksgiving

Nu far vi ut till ingenmansland, mittemellan Buhl och Twin Falls där farmor Melba bor och familjen Stiegemeier har sitt (amerikanska) ursprung. Kalkon och majs och potatis och tranbär och amerikansk fotboll på teven och matkoman kommer säkert som amen i kyrkan.
Vinterdäcken är på och snön ligger säkert på bergstopparna utan tecken på att vilja leta sig ner till stan.
På återseende.

No thank you

Sedan ett par veckor tillbaka ger jag privatlektioner i engelska åt en tjej från Saudiarabien. Det är, intressant, kan vi väl säga. Hon är inte den lättaste eleven att tampas med. Och då tycker jag ändå att jag tampats med ganska många jobbiga ungar i mina dagar. Men det är ju just det, dels är hon ingen unge utan i min egen ålder och dels är hon inte 30 stycken som jag liksom kan skälla på i grupp. Tilläggas bör ju att jag aldrig undervisat one-on-one såhär förrut… Men det är intressant alltså. Hennes engelska är i nuläget väldigt begränsad.

Hela arrangemanget att jag kommer hem till hennes hus kl 2 på lördagar gjordes upp mellan mig och hennes man, som pratar rätt bra engelska. Men han smiter ut så fort jag kommer. Som en innekatt som ser sin chans och tar den. Nästan så att jag vill sätt ut en fot och stoppa honom.

Och hon är väldigt otålig, vill lära sig fort, fort. Vill beta av kapitlen i boken utan att läsa dom helst. För hon är, hm… inte den arbetsvilligaste, om man säger så. Jag kommer förberedd med övningar som innebär att hon måste skriva meningar och då säger hon ”No thank you” och rycker på axlarna som om jag erbjudit henne en godis som hon inte var sugen på för tillfället. Hon vill helst inte prata så mycket heller, jag får hålla låda, men hon vill inte erkänna när hon inte förstår, trots att jag hela tiden påpekar hur viktigt det är att hon gör det så att vi kan skriva ner det nya ordet och stoppa det i hennes ”vocabulary bag” med ord hon behöver öva på.

Det är frustrerande.
Och av detta har jag lärt att jag faktiskt föredrar bångstyriga elever som vägrar sitta still i bänken, konsekvent glömmer penna och spottar snus på mina skor framför piffiga små damer som säger ”No thank you.” Det går liksom inte skälla på henne, och skälla, har jag börjat inse, är en av mina starkare sidor.

dagens träningspass

Tiffany: vill du gå på spinning ikväll?
Jag: Nej tack jag hatar spinning.
Tiff: Jomen, kom igen!
Jag: Eh… nej?
Tiff: snälla, jag vill inte gå själv.

Och jag förstår inte varför folk ska ha sällskap på träningspass som man ändå inte kan prata på… men jag gav med mig.

-jamen okej då. Men bara för den här gången.

Så sitter jag med handuk, vattenflaska och opepp på cykeln när passet drar igång… utan Tiffany i sikte. Sms efter passet: ”Sorry, jag hann inte dit, hur var det?”

Mutter.

I vårt hus en onsdagskväll

Har ätit räkwok och druckit kokosvatten. Sitter och letar artiklar som ska stödja min tes i en argumenterande uppsats som vägrar skriva sig själv men som jag måste presentera resultatet av måndag efter Thanksgiving-lovet.

D försöker slå sönder kokosnöten med en hammare och gröpa ur kokosköttet med en skruvmejsel men det går visst halvdåligt för han svär utav bara fan.
Far jag kan inte få upp min kokosnöt liksom.

Tänker att det är alldelens för tidigt att ta fram julgranen, men mina grannar fattar visst inte det.

Sånt som dyker upp i tankarna ibland

Såg på aftonbladet.se att Arne Hegefors haft en hjärtinfarkt. Och det var en bild på honom där han såg så himla gammal och liten och ledsen ut. Och så var det en lista på en massa andra kända tv-nissar som alla börjar bli gamla.
Och så fick jag en såndär insikt eller vad man nu ska kalla det, som man hade när man var liten och började förstå att alla människor nån gång faktiskt blir gamla och dör. Alla. Ens föräldrar också. Och är man liten så är det väldigt traumatiskt och man tvingar sin stackars mamma och pappa att lova, lova att inte dö. Och dom lovar.

När jag såg bilden på Arne Hegerfors tänkte jag på farfar. Jag tänkte på hur han såg ut sista gången jag såg honom. Jag mins hur han försökte sätta sig upp i sjukhussängen när vi kom in i rummet men det var svårt och han var trött och skakig och ledsen över benet han tvingats amputera.
Och jag böjde mig över honom och liksom nästan lyfte upp hans överkropp för att kunna krama och han var så liten, så liten.
Jag kände hans ryggrad.
Det var som att krama en fågelunge.
Och jag blev rädd och jag tänkte att jag vill inte vara här.
Jag vill inte se farfar såhär och jag vill inte minnas det här.
Och jag skämdes över att jag tänkte så.
Och över att kände så.
Och jag berättade det för mamma och hon sa att jag inte behövde vara orolig för jag skulle inte alls minnas farfar så som han var på sjukhuset. Jag skulle minnas allt det andra, sa hon.
Hans skoteroverall och hans orangea HellyHansen-tröja och hans lurviga öron och hans dragspel och hans sätt att dricka kaffet genom en sockerbit som han knep fast mellan läpparna och sörplade kaffet från fatet, inte ur koppen.

Och hon hade rätt. Jag tänker inte på farfar som en ledsen fågelunge, jag tänker på honom som en stark, fast ändå liten, man i sina bästa år som kan bygga bodar och odla bin och skrattar bäst åt sina egna skämt och han skrattar sådär som bara han, pappa och farbror Nisse skrattar. Dom liksom gapskrattar så att hela kroppen skakar fast långa stunder kommer det inget ljud utan dom skrattar så dom kiknar, fast knäpptyst.

Men Arne Hegefors och hans ledsna ögon på aftonbladet.se fick mig att minnas allt det andra. Och det fick mig att minnas att alla människor nån gång faktiskt blir gamla och dör. Alla.

Svensk afton

Åt middag med svenska ligan igår. Vi är ett gäng faktiskt. Nu är ju Karin, Jennie, Hjalmar och Ida bara här på utbyte och far hem om bara några veckor, men bofasta är jag, Michaela, Anna och Helene.
Den sistnämna träffade vi för första gången igår, hon hade sprungit på Camilla, en norsk tjej som också bor här men som jag aldrig träffat ännu, och fått Annas nummer. Helene är typ 50 bast och har bott i the stejts i 30 år. Hon verkar snäll och trevlig och sådär men har passivt låtit sin man uppfostra deras tre barn till mormoner.
Hej galenvarning.
Dessutom har hon inte lärt dom svenska.

Inte för att döma men, det klart man dömer.

Hon bjöd för övrigt hem oss allihop på adventsfika i december. Jag lovade att stå för pepparkakorna.

Quasimodo är så fin i håret

Har sjukt ont på vänster sida ländrygg. Känns som om en nerv är i kläm eller nån skjutit mig i ryggen utan att jag märkt det. Misstänker förstås att det är en känning av loppet. Funderade på att unna mig massage men har inte tagit steget. Däremot har jag beställt klipptid till mina svedda testar, det gäller ju att prioritera.

Hjälp sa du? vänta så ska jag ta fram mobilen...

På torsdag ska jag bli certifierad i fösta hjälpen och hjärt- och lungräddning. Är det tänkt. Inte för att jag vill utan för att jag måste.

Men efter detta märkvärdiga diplom räknar jag med att kunna ringa efter ambulans mycket bättre än alla vanliga jeppar som inte genomgått den grundliga och praktiska online-kurs jag klickat mig igenom.

Tiffany har däremot jobbat på ambulans. Hon har klippt sönder kläder och rakat bröstkorgar och gett dropp och elchocker och faktiskt räddat folk. Hon kan det här med första hjälpen. Så skulle jag nån gång måsta ringa ambulansen skulle jag nog ringa henne sen.

Verkligen värk

Jorå, det gick bra att springa en halvmara på ishalka. Och med bra menar jag att ambulansen inte kom och hämtade mig och mina brutna ben. Andra hade mindre flyt och ambulansen var faktiskt där och skrapade upp trasiga löpare från vägbanan. Det var kallt, halt och dåligt före. Men jag förbättrade ändå min tid från förra året, då det var varmt och jag fick mjälthugg i mitt i loppet.
Förra året kom jag 2:a i damklassen, nu blev jag 5:a trots att jag kapade tiden med drygt 2,5 minuter…. Det var snabba brudar med i år med andra ord.
Men jag är nöjd i alla fall, och glad att det är över. Har träningsvärk i exakt varenda fiber av benen och även i ländryggen.
Och är i akut behov av en klippning.

Pigg på pasta

Idag har jag kolhydratladdat med pasta och vitlöksbröd i mängder. Tydligen är det två dagar innan man ska göra det.. säger dom. De här amerikanarna som jag egentligen inte litar på, men äta ska man ju göra ändå och jag tror inte en pastachock två dagar innan lopp skadar. Men jag vet inte om det hjälper heller.
Vi var ett helt gäng som glufsade makaroner hemma hos Beth. Alla ska inte springa, men de supportladdade i alla fall. Scott är taggad till tänderna, tävlingssugen och vinstinriktad. Jag är bara nervös och vill få det överstökad. Jag hatar egentligen att springa på tid. Det är därför jag bara gör det en gång om året.

Kyligt nu

Jag hittar inte min vinterjacka. Förbannade skit, jag är säker på att jag höll i den när vi flyttpackade. Tyvärr är jag inte säker på att jag verkligen packade ner den. Men det börjar bli kallt nu, det är då säkert. Det ska snöa i helgen säger de. Hoppas de har fel. Vi kan väl vänta med nederbörd till söndag i alla fall.