Sånt som dyker upp i tankarna ibland

Såg på aftonbladet.se att Arne Hegefors haft en hjärtinfarkt. Och det var en bild på honom där han såg så himla gammal och liten och ledsen ut. Och så var det en lista på en massa andra kända tv-nissar som alla börjar bli gamla.
Och så fick jag en såndär insikt eller vad man nu ska kalla det, som man hade när man var liten och började förstå att alla människor nån gång faktiskt blir gamla och dör. Alla. Ens föräldrar också. Och är man liten så är det väldigt traumatiskt och man tvingar sin stackars mamma och pappa att lova, lova att inte dö. Och dom lovar.

När jag såg bilden på Arne Hegerfors tänkte jag på farfar. Jag tänkte på hur han såg ut sista gången jag såg honom. Jag mins hur han försökte sätta sig upp i sjukhussängen när vi kom in i rummet men det var svårt och han var trött och skakig och ledsen över benet han tvingats amputera.
Och jag böjde mig över honom och liksom nästan lyfte upp hans överkropp för att kunna krama och han var så liten, så liten.
Jag kände hans ryggrad.
Det var som att krama en fågelunge.
Och jag blev rädd och jag tänkte att jag vill inte vara här.
Jag vill inte se farfar såhär och jag vill inte minnas det här.
Och jag skämdes över att jag tänkte så.
Och över att kände så.
Och jag berättade det för mamma och hon sa att jag inte behövde vara orolig för jag skulle inte alls minnas farfar så som han var på sjukhuset. Jag skulle minnas allt det andra, sa hon.
Hans skoteroverall och hans orangea HellyHansen-tröja och hans lurviga öron och hans dragspel och hans sätt att dricka kaffet genom en sockerbit som han knep fast mellan läpparna och sörplade kaffet från fatet, inte ur koppen.

Och hon hade rätt. Jag tänker inte på farfar som en ledsen fågelunge, jag tänker på honom som en stark, fast ändå liten, man i sina bästa år som kan bygga bodar och odla bin och skrattar bäst åt sina egna skämt och han skrattar sådär som bara han, pappa och farbror Nisse skrattar. Dom liksom gapskrattar så att hela kroppen skakar fast långa stunder kommer det inget ljud utan dom skrattar så dom kiknar, fast knäpptyst.

Men Arne Hegefors och hans ledsna ögon på aftonbladet.se fick mig att minnas allt det andra. Och det fick mig att minnas att alla människor nån gång faktiskt blir gamla och dör. Alla.