Sedan ett par veckor tillbaka ger jag privatlektioner i engelska åt en tjej från Saudiarabien. Det är, intressant, kan vi väl säga. Hon är inte den lättaste eleven att tampas med. Och då tycker jag ändå att jag tampats med ganska många jobbiga ungar i mina dagar. Men det är ju just det, dels är hon ingen unge utan i min egen ålder och dels är hon inte 30 stycken som jag liksom kan skälla på i grupp. Tilläggas bör ju att jag aldrig undervisat one-on-one såhär förrut… Men det är intressant alltså. Hennes engelska är i nuläget väldigt begränsad.
Hela arrangemanget att jag kommer hem till hennes hus kl 2 på lördagar gjordes upp mellan mig och hennes man, som pratar rätt bra engelska. Men han smiter ut så fort jag kommer. Som en innekatt som ser sin chans och tar den. Nästan så att jag vill sätt ut en fot och stoppa honom.
Och hon är väldigt otålig, vill lära sig fort, fort. Vill beta av kapitlen i boken utan att läsa dom helst. För hon är, hm… inte den arbetsvilligaste, om man säger så. Jag kommer förberedd med övningar som innebär att hon måste skriva meningar och då säger hon ”No thank you” och rycker på axlarna som om jag erbjudit henne en godis som hon inte var sugen på för tillfället. Hon vill helst inte prata så mycket heller, jag får hålla låda, men hon vill inte erkänna när hon inte förstår, trots att jag hela tiden påpekar hur viktigt det är att hon gör det så att vi kan skriva ner det nya ordet och stoppa det i hennes ”vocabulary bag” med ord hon behöver öva på.
Det är frustrerande.
Och av detta har jag lärt att jag faktiskt föredrar bångstyriga elever som vägrar sitta still i bänken, konsekvent glömmer penna och spottar snus på mina skor framför piffiga små damer som säger ”No thank you.” Det går liksom inte skälla på henne, och skälla, har jag börjat inse, är en av mina starkare sidor.
No comments:
Post a Comment