Nu blir det ett upphåll över långhelgen

Det är ”Drive Nice Day” i Washington idag blev jag just upplyst om av TV:n. Nu bor jag ju inte i Washington, bara väldigt nära gränsen, men undrar verkligen om det kommer märkas nån skillnad i trafiken. Gissar på knappast.
Imorgon ska vi bila till Bellingham, jag, D och hans pappa, och kommer alltså köra i stort sett tvärs genom hela Washington State, men då är ju Drive Nice Day slut så då är det väl bara att gasa på lika aggressivt som vanligt.

Vi ska alltså upp till Bellingham (som ligger nån timme norr om Seattle) för att agera support åt Austin som har sin sista stora utställning innan han tar examen. Måndag är röd dag (Memorial Day) så det blir en långhelg och det ska bli roligt. Skönt att komma iväg och göra nåt kul. Dana är lite putt för att hon inte kan följa med men hon ska till Arizona (eller var det Texas?) och spela riksfinal i en Volleybollturnering för mogna damer över 50.

Det är allmänt regnigt och grått ute och har varit det ett par dar nu. Alla som planerat att campa i helgen, och det är väldigt många, får nog räkna med regnbrallor och sur ved. Jag är rätt glad att vi slipper blöta nätter i tält. Det är det enda jag inte gillar med att campa, att sova i tält. Så länge vi kan sova i Ester kan jag uthärda det mesta vad gäller väder, terräng, pulvermat och insekter, men jag är verkligen inget fan av att sova i tält. Senaste gången jag tyckte det var lite mysigt var när vi campade på Tierra del Fuego och Ljuiba (vår fostervalp) låg och gosade med mig hela natten. Dylans andedräkt luktar visserligen bättre än Ljuibas, men han är inte lika mjuk och fluffig och absolut inte lika ivrigt att följa med mig ut i mörkret om jag behöver kissa.

Jag saknar verkligen ”vår” lilla vovve ibland. Men annars är jag mest sugen på en katt. Dylan vill ha hund, så fort vi ser en hund får han nåt blödigt i blicken och ser ut som en gravid kvinna som gullar med en bebis. Vi får se hur det blir med det där, först och främst måste vi hitta en bostad i Pocatello som tillåter husdjur.

Veganmat Idahostyle

Det var en kvinna inne på restaurangen för ett par dagar sen som undrade vad vi hade att erbjuda i veganväg. Tur för dig att du fick mig som servitris…tänkte jag direkt, det är sannerligen inte alla (i Umeå kanske, men inte i norra Idaho) som vet vad en vegan är och vad de äter. Förutom den uppenbara och inte helt spännande grönsalladen med vineagrette så kan Moondollars faktiskt erbjuda en vegburgare också, den finns inte på menyn men vi har ett gäng bönburgare i frysen och som tur var hade jag hunnit prova en själv bara några dagar tidigare så jag visste att de faktiskt smakade riktigt bra.

Ja, det lät ju bra, tyckte damen också. Med vilka tillbehör serverades med fördel denna veganska burgare, ville hon sedan veta. ”Tja.. det beror ju helt på vad du vill ha till” tyckte jag, ”bröd såklart och antingen pommes frites, pastasallad eller grönsallad precis som alla andra burgare.”
”Jomen alltså” menade damen, ”vad har den för sås på, och kommer den med ost?”
”Mja alltså” tyckte jag, ”veganer äter ju som oftast inte ost, men vill du ha ost kan vi såklart ha ost på den.”

Skit också! Äter veganer inte ost?! såg damen ut att tänka… men sa det inte. Istället sa hon ”nej just det, precis… hm, vad skulle du välja att ha på din bönburgare då?”
”Ja.. jag åt den med svamp, lök, sallad och pestosås”
”Ja, det låter bra! hon viftade med ett finger i solskenet, ”så tar jag den också.”
Okej sa jag, "men tyvärr är vår pestosås en utblandad dressingvariant, så det är majonnäs i den”
”Jaha? Och? fingret kvar i solen, ”det är väl inget problem?”
Hur länge har du varit vegan egentligen? tänkte jag, gissade på sen frukost ungefär, och sa ”Nej, det är ju helt upp till dig, men de flesta veganer äter inte ägg”

Frågande blick

”det är ägg i majonnäs”

Dubbelskit, äter veganer ingenting? såg damen nu ut att tänka, men sa ingenting medan hon verkade genomgå avancerad överläggning med sitt samvete.

Resultat: Dam vs Djurens Samvete 1-0

”det är okej, jag kan äta lite ägg, jag vill gärna ha pestosås på min veganska burgare, mycket sås, tack.”
Och sås fick hon. Jag var väldigt frestad att fråga om vi inte skulle slänga på lite ost också när vi ändå höll på, men avstod.

Och jag som först tänkt att hon hade sån tur som fick mig som servitris tänkte när hon gått att det kanske varit bättre att hon frågat någon annan i personalen vad vi hade för veganmat, blivit rekommenderad en laxpanini, ätit den och lämnat oss än mer mätt och belåten än vad som nu blev fallet. Svårt att veta.

Bröllis ute i skogen

Igår gifte sig alltså Chad Warren (han som vigde mig och D) med sin Luann ute i skogen och vi var där hela eftermiddagen och kvällen och sov i Ester och kom hem nu imorse. Det var ett informellt och mysigt bröllop med ett litet liveband och en brasa som folk som inte dansade satt runt och pratade. För D bjöd kvällen på en massa bekanta ansikten, vissa som han inte sett sen High School. För mig bjöd den mest på hanskakningar och presentationer, men några bekantingar hade jag också. Det roligaste var när en kille jag aldrig sett förut kom fram och klappade mig på axeln och sa ”Tjena, hur e leeget?” med värsta dryga Stockholmsuttalet. Jag kom helt av mig och visste inte om jag skulle prata svenska eller engelska och stammade bara fram ”eh, er, va?”
Det visade sig att killen i fråga har varit i Åre en massa på olika snowboardtävlingar och det där var vad han lärt sig i svenskväg. Sen hade Chad upplyst honom om att jag var svensk. Det var kul, det är alltid roligt att prata med folk som rest lite och vet att alla svenskar inte är blonda, att Italien och Tyskland inte är samma sak som Sverige och har lite världsuppfattning. Det är annars liksom ingenting man kan räkna med i de Idahoianska skogarna, inte.

Nu ser jag fram emot slapp söndag i soffan. Vi ska ta en promenad om en stund och hyra film och prova äta på en liten Vietnamesisk restaurang som vi kör förbi i stort sett varje dag och alltid blir lika sugna på att prova men det har inte blivit av ännu.

Förra veckans jobbvecka sitter fortfarande i axlar och vader. Som tur är blir kommande vecka mycket lindrigare.

Vad hette det där spelet egentligen?

Detta är vad jag drömde natten till idag: Jag var ensam servitris på ett knökfullt Moondollars och sprang mellan borden medan Brittney Spears låt (vet inte vad den heter) som har en refräng som går ”all eyes on me in the center of the ring just like a circus” spelades på hög volym. I verserna var det precis som vanligt förutom att jag var sjukt stressad, men så fort refrängen kom så förvandlades alla gäster till sådana där mekaniska fiskar som gapar efter ett metspö som har en liten magnet på, ni vet som i det där spelet som hade när man var liten. Då var jag tvungen att springa runt med ett bautastort metspö och försöka fånga dem (eller mata dem kanske, drömmen var lite otydlig på den punkten…) och sedan när versen kom igen så slutade alla gapa mot taket och blev vanliga människor igen.
Det var väl inte nån produktiv dröm direkt, det enda den resulterade i var att jag hade Brittan på hjärnan hela förmiddagen.

och imorgon börjar det om igen

Idag har jag haft en sån där dag då man hela tiden känner att man är på vippen att dra en 3-åring, dvs lägga sig ner och skrika tills man får som man vill alternativt att någon plockar upp en i famnen och ser till att allt blir bra.
Det började med att jag mådde som vädret när jag kom till jobbet 10 imorse. Vädret var grått och hotande, det var tydligt att oväder var på väg. Själv mådde jag sådär halvtjyvens som man ofta gör precis innan man blir sjuk. Det kändes som om jag hade en alldelens för liten keps fastspänd på skallen och jag funderade på om jag i huvud taget skulle palla lunchen. Det gjorde jag, vid två-snåret när de flesta lunchgäster dragit vidare och ovädret gjort detsamma mådde jag bättre och lovade att jag skulle kunna stanna till stängning som jag var schemalagd.

Tisdagskvällar är som regel lugna och därför var jag ensam servitris efter kl 3. Och naturligtvis bestämde sig just den här tisdagen för att gå emot reglerna och Gud och alla människor fick för sig att äta på Moondollars just ikväll. Jag sprang mellan borden som en oljad pil (bokstavligt talat, man blir alldelens infettad av all frityrolja) och gjorde mitt bästa för att inte folk skulle resa sig och gå i väntan på maten. Det gick hyfsat, alla stannade kvar iallafall, men när vi väl stängt dörrarna hade jag ju såklart inte hunnit förbereda stängningen alls. Jag och Jackie (som jobbat i köket) var kvar till 10 och då hann en 15 kilos mjölpåse explodera på oss också innan vi äntligen tog oss därifrån. Nu sitter jag och känner att jag borde gå och lägga mig och liksom hetssova innan jag ska upp imorgon och göra precis samma sak en dag till. Samtidigt vet jag att jag är alldelens för uppe i varv för att kunna somna om jag lägger mig nu på studs.

När jag jobbat till stängning och sedan dessutom börjar tidigt dagen efter sover jag alltid dåligt och drömmer dessutom om restaurangen, det slår aldrig fel. Senast drömde jag att jag fick en beställning på en glutenfri veganpizza och när jag frågade köket om det gick att fixa sa dom bara ”visst, självklart, det kunderna vill ha fixar vi alltid! Men det är du som får laga den eftersom du tog beställningen…” och sedan spenderade jag natten med att svettas över en omöjlig pizza. Vi får se vad det blir för beställning inatt.

i regn behövs inget solskydd

Skulle gå och köpa solkräm men så började det regna så jag struntar väl i det då. De senaste dagarna har det varit ofantligt fint väder, fast jag har jobbat och inte direkt kunnat njuta av det på annat sätt än att luncherna på Moondollars varit väldigt rushiga och resulterat i bra dricks. Men igår slutade jag 4 och solen sken långt in på kvällen som jag, Dylan, hans mamma, mormor och två kusiner Katy och Megan spenderade downtown Coeur d’Alene där de ställer till med Art Walk en gång i månaden hela sommaren. Ett tiotal gallerier hade ställt upp dörrarna och lagt snoffsigheten åt sidan så att vanligt folk kunde gå och sippa vin och äta ostkuber utan att känna sig malplacerade. Austin har flera av sina grejer på ett litet men hippt galleri som drivs av en tjej som D gick high school med. Heather heter hon, är en riktig hippie och jättemysig och rolig att umgås med. Vi hängde mest på hennes galleri men strosade även runt och kikade på all möjlig konst.
Det är tydligt att sommaren är alldelens runt knuten nu. Cd’A är verkligen en sommarstad, skulle tippa att befolkningen nästan fördubblas under dessa månader och det anordnas en massa olika events nere i centrum. Art Walk, Famer’s Market, Pet’s Market och en massa annat… och vi har gångavstånd, det är så härligt.

Nu är jag ledig tre dagar i rad, även det känns rätt så härligt. Igår blev jag skälld på igen av schizo-Rick, chefen. Den här gången för att jag (fast det var inte jag, men det sa jag ju inte eftersom jag vet vad som händer om man försöker säga emot) tagit ut soporna för tidigt dagen innan. Jag skulle aldrig palla att jobba med en sån chef i längden, men nu gäller ju som tur är det här inte längden, utan bara sommaren och det ska jag väl klara.

Och Dylan fortsätter att ha dunderflyt. Först var det jobbet som lärarassistent till hösten, sen sommarjobbet som mentor/lekledare för utvecklingsstörda barn och nu senast har han fått veta att han dessutom fått ett stipendium som i stort sett täcker hela hans terminsavgift och alltså inte kommer behöva betala för sina studier. Det är bra, väldigt bra… för mig också eftersom att det nu inte alls borde bli några problem för ekonomin om jag också hoppar på pluggtåget.

Dagens Bra och Obra

Det är ju sällan antingen eller utan man får snällt ta lite av varje och försöka plocka russinen ur kakan, eller maccadamianötterna, som Allicia på jobbet gör. Hur som haver, följande har varit kaka respektive nöt sen senast. Eller vänta, det vart ju virrigt det där…kaka eller nöt, eller russin för den delen, om man plockar russinen ur kakan är det för att dom är så extra goda eller för att man vill ha en kaka utan russin? Blev plötsligt osäker.

Bra- Solen sken som en galning idag och eftersom jag inte började jobbet förrän klockan tre hade jag en lunchdejt med Dylans kusin Katy på en filt i parken utanför vårt hus. Sedan körde hon mig till jobbet (slapp cykla till bussen, gött) och jag köpte en Tangerine Ale som är en av våra populäraste fatöl till henne som tack.

Obra- Efter en väldigt hektiskt lunch (som jag alltså inte jobbade) så var det en väldigt ohektisk afton på Moondollars. Jag tjänade ihop till Katys öl, typ.

Bra- Men eftersom det var så lugnt satt vi ute i solen en stor del av eftermiddagen och spelade kort och drack iste istället, man ska inte klaga.

Bra- Dylan har fått sommarjobb, som ledare på ett sommarläger för mentalt handikappade barn. Han har flyt nu.

Obra- Han har huvudvärk och gick och la sig direkt vi kom hem, han hämtade mig på jobbet efter att vi stängt. Känns som att vi inte hann prata med varandra alls idag.

Obra- Nu när det är bestämt att vi ska flytta till Pocatello så kan jag ju göra slag i saken och skaffa ett Idaho-körkort. Det hade jag ju kunnat innan också men, ja… hur som haver. Jag var helt säker på att jag bara behövde betala för pappersarbetet och förmodligen ta ett nytt foto, men enligt tanten jag pratade med när jag ringde DMV idag så måste jag göra om hela skiten, alltså teori och uppkörning och hela baletten. Det borde inte vara några problem, folk här tar ju körkort som 15-åringar och kör som idioter mest hela högen, men just därför är jag så nervös för tänk om, om jag kuggar….

Bra- Jag bad min schizo-chef om ursäkt idag och nu verkar vi stå på rätt fot med varandra igen. Men jag ska minnas min läxa och försöka bita mig i tungan nästa gång.

goda nyheter men en sämre dag på jobbet

Idag har inte varit nån jättebra dag. Inte för mig i alla fall. Jobbade 10-21 och blev ovän med chefen. Han är helt seriöst lite bipolär, som en vuxen 5-åring som kan vara på solskenshumör ena stunden för att helt byta fot och vara skitjturing nästa.
Han trodde jag käftade emot honom för att vara en besserwisser, men det var inte alls så det var menat, jag trodde ärligt han blandat ihop två konferensgrupper och ville bara rätta till innan det blev ett misstag… Jag hann inte ens uppfatta hur fel det blev och hur arg han var innan han stormade ut. Det var efter lunch (vilket är då han vanligtvis slutar för dagen) och sedan dess har jag fått lite tips på hur man bäst handskas med honom och alla hans personligheter av mina mer erfarna jobbarkompisar. Jag jobbar inte imorgon så jag ska ringa och be om ursäkt istället. För be om ursäkt måste man om man vill in från iskylan. Oavsett vad man gjort eller inte gjort, sagt eller inte sagt. Jag förstår ju att det inte var mitt fel, men jag hatar verkligen att vara ovän med folk eller när människor är arga på mig, så jag vill helst bli av med den här klumpen i magen snarast.

Bättre dag för Dylan istället. Han har fått nåt slags Teacher Assistantship som innebär att han kommer få (rätt bra) betalt för att undervisa och/eller assistera institutionen på ISU. Så det är positivt, mer klirr i kassan för oss och bättre meriter för honom.

Förstår att folk nog tycker att det är ett stort nedköp att fara till Pocatello, Idaho istället för New Orleans, på ett sätt håller jag ju med. Men i maggropen känns det bra det här, speciellt nu när Dylan fått de här extrapengarna, men innan dess också. Det känns inte alls lockade med (ännu en) ny, stor, okänd plats att starta från början och bygga upp en helt ny tillvaro, vi har gjort det så det räcker för ett tag nu. Att inte ett enda av de femtontal jobb jag sökt i New Orleans sen i Mars hört av sig gör ju också att peppen lagt sig en hel del. Visst kan det komma att bli svårt för mig att få ett bra jobb jag trivs med i Pocatello, men jag har tänkt ge det ett år. Får jag ingenting jag trivs med på ett år så hoppar jag på pluggtåget igen nästa höst och läser in en examen till istället, vilket jag i och för sig kanske gör ändå för jag saknar att vara student.
Och i Pocatello är det så pass billigt att leva och bo att jag kan göra det utan att det blir pengakris. I New Orleans hade jag kanske kunnat gå arbetslös två veckor innan jag fått börja sjunga i gathörnen. Ja alltså, nåt jobb får jag ju lov att ta till slut i Pocatello också, kan ju inte hemma och släpa ett år… men, men. Jag tror det löser sig till slut ändå.

Det känns även bra att stanna relativt nära (hans) familj och vänner, vi kan fara hem på lov och långhelger utan att det tar varken för mycket tid eller pengar. Både Dylans farmor (som bor två timmar från Pocatello) och hans mormor som bor här i norra Idaho börjar bli ganska skröpliga och han känner väl att han har varit borta från familjen tillräckligt nu för ett tag. Det känner ju jag också, såklart. Men jag känner också att när jag nu väl är långt borta från min egen familj så känns det bra att vara nära hans. Det är inte alls samma sak, men ett fint alternativ ändå.

Nu är det bestämt

Det blir Pocatello till hösten. Jag skrev precis ett långt inlägg om varför och när jag sedan klickade på "publicera" så tyckte mitt internet (eller min grannes internet eftersom vi tjyvsurfar) att det vore och roligt och rätt åt mig (tjyvsurfare) om allt jag skrivit gick upp en en cyberrök och försvann. Så så mycket för den förklaringen, jag har jobbat hela dagen idag och jobbar imorgon och söndag också så jag ids int skriva om det. Pocatello utan förklaring för närvarande, alltså.

Familjen Perfekt

Igår kväll kom det in en familj på Moondollars; mamma, pappa, tonårsson och två pojkar i 5-8 års åldern, för att äta middag. Dels är måndagskvällar i regel väldigt lugna, jag hade kanske en fyra-fem andra gäster att hålla rätt på och de flesta fikade bara, och dels satte sig den här familjen alldelens i närheten av kassan/disken, varför jag kom att lägga märke till dem extra mycket.
Jag delade ut menyer till föräldrarna och den äldre pojken och frågade de yngre om de också ville ha vuxenmenyer eller våra barnmenyer som är upptryckta på vanligt vitt A4-papper så att barnen kan färglägga månen och stjärnorna med kritor som vi delar ut.
”I wanna a kiddie menu!” sa den yngsta pojken varpå mamman direkt gav honom en hård blick tvärsöver bordet.
”I would like a kidde menu, please” ändrade sig gossen direkt och så fortsatte det. När de skulle beställa sa de inte (som alla andra gäster gör) ”I’ll have the…” eller ”Can I get the…” eller ”Give me the...” Icke sa Nicke. Familjen Proper sa allihop”May I please have the…” och när jag svarade ”sure” sa de ”thank you very much” som om jag hade kunnat neka dem maten om jag känt för det. I de yngre pojkarnas barnmål ingår dricka, läsk, juice eller mjölk. Läsk fick de inte dricka och föräldrarna höll en väldigt ingående diskussion angående huruvida den ena lilla sonen skulle få dricka iste med hallonsirap (vilket vad var mamman drack) och efter många om och men vart detta beviljat. När jag kom ut med maten sa alla tack femteelva gånger till, men när jag tio sekunder senare kom tillbaka till bordet med extra dressing och servetter satt alla fem och blundade med djupt nerböjda huvuden och höll varandra i händerna över bordet. Jag hann tyvärr inte uppfatta detta i tid utan hade börjat säga ”here you go, some extra…” Ingen reagerade utom den yngsta killen som öppnade ögonen och sa
”Lady, we’re trying to pray here”

Jag kände mig jättedum men när familjen väl bett klart, och det var ingen kort bordsbön heller, så åt de glatt och bad (fortfarande extremt artigt) om ytterligare ett glas mjölk, lite mer vatten och kunde jag kanske möjligtvis om det inte vore för mycket besvär hämta en ketchupflaska till eftersom den gamla var tom? Sen packade de ordenligt ner den överblivna maten i to-go lådor så att pojkarna skulle ha lunch för dan därpå och pappan tog fram en miniräknare, räknade ut vad exakt 15% av notan var och dricksade denna summa. De bad så hemskt mycket om ursäkt för att pojkarna spillt två droppar mjölk på bordet och tappat tre pommes frit på golvet. Sen tackade de för allt en sista gång och lämnade restaurangen.

När Dylan kom och hämtade mig efter stängning och jag berättade om Familjen Perfekt sa han bara ”tre barn säger du, då kan du räkna med att åtminstone en kommer göra revolt och börja röka gräs, skolka och leva fan. Tro mig, såna där familjer finns överallt här och det slår aldrig fel.”

Och så är det kanske. Barnen var jättesöta och vist är det trevligt med väluppfostrade barn, men herregud… det måste väl finnas måtta på artigheten. Det var nästan läskigt hur propra de var allihop och man kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att växa upp så, om man inte skulle bli lite galen ändå?

Lat söndag med tankar på framtiden

Valborg finns ju inte här och Första Maj paserade också ganska obemärkt. Jobbade igår och sen kom Dylans föräldrar och hans mormor och hennes sambo över på kvällen och vi bjöd på vin och ostbricka och spelade spel. Fyra gäster är nog ungefär vad vi kan klämma in här utan att måsta sitta i knät på varandra, men vi hoppas ju kunna ställa till med lite grillkvällar på uteplatsen framöver.

Jag har bestämt mig för att skippa Bistro on Spruce, den andra restaurangen som var intresserade, och bara servera på Moondollars. Nästa vecka har jag nästan 35 timmar inbokade och dessutom har jag några tips på vänninor till Dylans mormor med stora hus som de inte ids/vill städa själv och betalar bra för att ha någon annan göra. Så det ska nog ge sig det här med jobberi, det meckigaste är att ta sig fram och tillbaka eftersom man i stort sett är tvungen att ha en bil. Dylan jobbar ute i Rathdrum idag, på järnhandeln.

Fortfarande inget bestämt om hösten. Igår hade vi ett längre samtal om det och då lutade det åt Pocatello. Det är en liten håla där jag tror det kommer bli svårare att få jobb än i New Orleans. Men det är ju inte säkert och det finns många andra fördelar... fast nackdelar också. Ja, jag vet inte. Det är Dylans beslut men han kommer ju inte ta det utan mitt input... även om jag ibland nästan skulle föredra det.