Idag har inte varit nån jättebra dag. Inte för mig i alla fall. Jobbade 10-21 och blev ovän med chefen. Han är helt seriöst lite bipolär, som en vuxen 5-åring som kan vara på solskenshumör ena stunden för att helt byta fot och vara skitjturing nästa.
Han trodde jag käftade emot honom för att vara en besserwisser, men det var inte alls så det var menat, jag trodde ärligt han blandat ihop två konferensgrupper och ville bara rätta till innan det blev ett misstag… Jag hann inte ens uppfatta hur fel det blev och hur arg han var innan han stormade ut. Det var efter lunch (vilket är då han vanligtvis slutar för dagen) och sedan dess har jag fått lite tips på hur man bäst handskas med honom och alla hans personligheter av mina mer erfarna jobbarkompisar. Jag jobbar inte imorgon så jag ska ringa och be om ursäkt istället. För be om ursäkt måste man om man vill in från iskylan. Oavsett vad man gjort eller inte gjort, sagt eller inte sagt. Jag förstår ju att det inte var mitt fel, men jag hatar verkligen att vara ovän med folk eller när människor är arga på mig, så jag vill helst bli av med den här klumpen i magen snarast.
Bättre dag för Dylan istället. Han har fått nåt slags Teacher Assistantship som innebär att han kommer få (rätt bra) betalt för att undervisa och/eller assistera institutionen på ISU. Så det är positivt, mer klirr i kassan för oss och bättre meriter för honom.
Förstår att folk nog tycker att det är ett stort nedköp att fara till Pocatello, Idaho istället för New Orleans, på ett sätt håller jag ju med. Men i maggropen känns det bra det här, speciellt nu när Dylan fått de här extrapengarna, men innan dess också. Det känns inte alls lockade med (ännu en) ny, stor, okänd plats att starta från början och bygga upp en helt ny tillvaro, vi har gjort det så det räcker för ett tag nu. Att inte ett enda av de femtontal jobb jag sökt i New Orleans sen i Mars hört av sig gör ju också att peppen lagt sig en hel del. Visst kan det komma att bli svårt för mig att få ett bra jobb jag trivs med i Pocatello, men jag har tänkt ge det ett år. Får jag ingenting jag trivs med på ett år så hoppar jag på pluggtåget igen nästa höst och läser in en examen till istället, vilket jag i och för sig kanske gör ändå för jag saknar att vara student.
Och i Pocatello är det så pass billigt att leva och bo att jag kan göra det utan att det blir pengakris. I New Orleans hade jag kanske kunnat gå arbetslös två veckor innan jag fått börja sjunga i gathörnen. Ja alltså, nåt jobb får jag ju lov att ta till slut i Pocatello också, kan ju inte hemma och släpa ett år… men, men. Jag tror det löser sig till slut ändå.
Det känns även bra att stanna relativt nära (hans) familj och vänner, vi kan fara hem på lov och långhelger utan att det tar varken för mycket tid eller pengar. Både Dylans farmor (som bor två timmar från Pocatello) och hans mormor som bor här i norra Idaho börjar bli ganska skröpliga och han känner väl att han har varit borta från familjen tillräckligt nu för ett tag. Det känner ju jag också, såklart. Men jag känner också att när jag nu väl är långt borta från min egen familj så känns det bra att vara nära hans. Det är inte alls samma sak, men ett fint alternativ ändå.
Kul att höra att det börjar lösa sig med vad ni ska göra i höst. Lycka till med jobbsökandet!
ReplyDelete