Igår kväll kom det in en familj på Moondollars; mamma, pappa, tonårsson och två pojkar i 5-8 års åldern, för att äta middag. Dels är måndagskvällar i regel väldigt lugna, jag hade kanske en fyra-fem andra gäster att hålla rätt på och de flesta fikade bara, och dels satte sig den här familjen alldelens i närheten av kassan/disken, varför jag kom att lägga märke till dem extra mycket.
Jag delade ut menyer till föräldrarna och den äldre pojken och frågade de yngre om de också ville ha vuxenmenyer eller våra barnmenyer som är upptryckta på vanligt vitt A4-papper så att barnen kan färglägga månen och stjärnorna med kritor som vi delar ut.
”I wanna a kiddie menu!” sa den yngsta pojken varpå mamman direkt gav honom en hård blick tvärsöver bordet.
”I would like a kidde menu, please” ändrade sig gossen direkt och så fortsatte det. När de skulle beställa sa de inte (som alla andra gäster gör) ”I’ll have the…” eller ”Can I get the…” eller ”Give me the...” Icke sa Nicke. Familjen Proper sa allihop”May I please have the…” och när jag svarade ”sure” sa de ”thank you very much” som om jag hade kunnat neka dem maten om jag känt för det. I de yngre pojkarnas barnmål ingår dricka, läsk, juice eller mjölk. Läsk fick de inte dricka och föräldrarna höll en väldigt ingående diskussion angående huruvida den ena lilla sonen skulle få dricka iste med hallonsirap (vilket vad var mamman drack) och efter många om och men vart detta beviljat. När jag kom ut med maten sa alla tack femteelva gånger till, men när jag tio sekunder senare kom tillbaka till bordet med extra dressing och servetter satt alla fem och blundade med djupt nerböjda huvuden och höll varandra i händerna över bordet. Jag hann tyvärr inte uppfatta detta i tid utan hade börjat säga ”here you go, some extra…” Ingen reagerade utom den yngsta killen som öppnade ögonen och sa
”Lady, we’re trying to pray here”
Jag kände mig jättedum men när familjen väl bett klart, och det var ingen kort bordsbön heller, så åt de glatt och bad (fortfarande extremt artigt) om ytterligare ett glas mjölk, lite mer vatten och kunde jag kanske möjligtvis om det inte vore för mycket besvär hämta en ketchupflaska till eftersom den gamla var tom? Sen packade de ordenligt ner den överblivna maten i to-go lådor så att pojkarna skulle ha lunch för dan därpå och pappan tog fram en miniräknare, räknade ut vad exakt 15% av notan var och dricksade denna summa. De bad så hemskt mycket om ursäkt för att pojkarna spillt två droppar mjölk på bordet och tappat tre pommes frit på golvet. Sen tackade de för allt en sista gång och lämnade restaurangen.
När Dylan kom och hämtade mig efter stängning och jag berättade om Familjen Perfekt sa han bara ”tre barn säger du, då kan du räkna med att åtminstone en kommer göra revolt och börja röka gräs, skolka och leva fan. Tro mig, såna där familjer finns överallt här och det slår aldrig fel.”
Och så är det kanske. Barnen var jättesöta och vist är det trevligt med väluppfostrade barn, men herregud… det måste väl finnas måtta på artigheten. Det var nästan läskigt hur propra de var allihop och man kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att växa upp så, om man inte skulle bli lite galen ändå?
No comments:
Post a Comment