Packar

Soligt och fint i södra i Idaho idag, känns som att det kanske är första juni imorgon ändå. Sist jag var i Virginia och Washington DC var det varmare och kvavare än nådigt, men det var ju iofs i augusti, kan ju hända att det är lite mindre kvalmigt i början av sommaren. Jag skulle förstås kunna kolla väderleksrapporten på nätet, men det skulle ändå inte påverka min packning nämnvärt.
Hade tänkt spendera en del av min lediga långhelg med att förbereda den här resan och kanske shoppa på mig lite lämpliga kläder. Men nu blev det ju inte så. Det får gå ändå.

spontansemester

Fredag morgon ringde D och frågade om jag ville ses på halva vägen. Det har ju varit långhelg här, idag är Memorial Day, vilket betyder ledig på svenska, och fredag var jag ledig för att kompensera för förra lördagen. D skulle egentligen fara och campa med sina rumskompisar men tydligen var stora delar av parken stängd pga av snö och så påstod han att han saknade mig litegrann.

Halva vägen mellan Pocatello och Reno, det är en liten stad som heter Elko i Nevada.
Och dit trodde han att jag skulle hitta, ensam? Nä, det trodde han såklart inte.
– Du kommer ju förmodligen köra fel, men du har ju hela dagen på dig och du kan ju alltid fråga folk.
Sa han uppmuntrande.
Han sa även att jag kunde ta med katten. Genomtänkt var liksom inte ordet för helgen som varit, men det har varit en väldigt bra helg ändå. Om ni frågar mig, kanske inte om ni frågar katten. Jag körde inte fel, eller okej lite, men jag märkte det på en gång så jag förlorade inte tid och hjärtslag på att irra runt i Nevadas öken.

Vi campade första natten, hade tänkt campa hela helgen, men en snöstorm på lördag eftermiddag satte stop för de planerna. Så vi tog in på ett motell istället och smugglade in Daisy i en ryggsäck. Vi har besökt två museer, ätit på baskisk restaurang, spelat bort lite pengar på casino och bara hängt på rummet och kollat på tv. Det har varit mysigt.

D har inte tänkt klippa eller raka sig på hela sommaren. Hittills har det gått drygt två veckor och han ser redan ut som en vilde. Men inte mig emot, är jag inte där får han gärna vara hur osnygg han vill.

Själv måste jag försöka hitta lite snygga, eller åtminstone respektabla och rena, kläder att packa med till Washington DC. Flyger dit på konferens onsdag morgon. En dag på kontoret den här veckan alltså. Det känns lagom.

fundering på förgiftning

Imorgon är det dags för Jessica och Jordans officiella avskedsfest. En knytkalas-grillmiddag är det och jag funderar på vad jag ska bidra med. I söndags (det var också en knytis) gjorde jag en pastasallad och den försvann totalt i mängden av alla andra potatis, pasta, ägg, ärt och bönsallader. Jag fick ta med mig nästan allt hem igen och ensam i hushållet tar det tid att äta upp en megaladdning pastasallad ensam.

Nu funderar jag på snittar istället. Till saken hör att jag har en rejäl bit av nån slags salami i kylen som D lämnade kvar. Blir salami dålig fort? Det är väl salt som attan så det borde väl stå sig… den är kanske, nej fan jag har ingen aning hur gammal den är. Han kanske köpte den i september, fast det tror jag inte.

Jag tänkte göra en sort med soltorkad tomatpesto och oliver och så en med kryddsenap och salami. Men tänk om jag matförgiftar nån? Fast om man blir matförgiftad på en grillmiddag borde man väl misstänka grillmaten snarare än snittarna?

Tid och plats och sånt

Sov bättre inatt. Drömde nog nåt konstigt igen, trodde regnet vid 5-tiden imorse var byggarbetare och funderade på hur det skulle bygga om huset (balkong, altan..?) innan jag vaknade till på riktigt. Sen somnade jag om och försov mig, men bara lite, typ en halvtimme.

Försökte dra en smyg när jag kom till jobbet, eftersom min dator fortfarande saknar en väsentlig del för att fungera så jobbar jag tillfälligt i receptionen/biblioteket/huvudkontoret (nu blev ni nyfikna på hur fasen det rummet ser ut…) vilket ligger vägg i vägg med Rebeccas kontor. Så jag försökte låsa upp dörren så tyst som möjligt och skyndade mig att ta av mig jackan och slå på datorn så att det skulle kunna se ut som att jag suttit där en halvtimme redan (eller i alla fall sen sist Rebecca skrev ut nåt, skrivarna är nämligen i receptionen/biblioteket/huvudkontoret) men det sket sig för hon kom utskjutandes från sitt kontor medan jag fortfarande stod med jackan på halva armarna.

Nu ikväll har jag pratat lite med D som inte har någon mottagning ute i skogen där de är och jobbar fram till torsdag. Igår klättrade han upp i ett träd för att sms:a och berätta det. Men så ikväll bestämde de tydligen att de behövde proviantera och körde till närmsta affär och där fick han mottagning. Han verkar ha det bra, ingen snö och inga björnar (än så länge) i det här nya lägret. Vi pratade lite om när jag eventuellt kan komma och hälsa på. Om Bobby och Jake vill samköra så far vi när det passar dem. Ska jag köra själv så kanske vi ses på halva vägen istället, så jag slipper köra 8 timmar själv. D är lite orolig för att jag ska köra vilse. Det har han all rätt att vara.

I söndags var jag så stolt för att jag googlade vägbeskrivning till Carol, som var värdinna för en överasknings-BBQ för Jessica eftersom hon ska flytta, och lyckades hitta rätt utan att köra fel alls. Jag parkerade glatt på infarten och skuttade ur bilen prick i tid.

Men så bad de mig flytta bilen och parkera runt hörnet eftersom Jessica ju känner igen min bil och det var en överraskning. Så det gjorde jag. Och vände bilen åt andra hållet. Och när jag skulle köra hem så hamnade jag på en enkelriktad gata. Och så tog det 45 minuter längre att köra hem än att köra dit.

utslag -men inte helt utslagen

Anade halsont komma smygande i helgen och inatt blommade det ut ordentligt. Ont i halsen, ont i öronen, ont i huvet. Sov extremt dåligt och hade febriga drömmar om tv-apparater som ömsom sprutade eld och ömsom fungerade som kylaggregat beroende på vilken kanal man tittade på. Svettades, frös, hostade och gick till slut upp och tog en rejäl dos hostmedicin som inte hjälpte nämnvärt.

Hade jag haft ett mer socialt och fysiskt krävande jobb hade jag nog fått stanna hemma idag, men sitta ensam på ett kontor och mata in utvärderingar från helgen kan man ju faktiskt göra även om man är lite febrig. Så det gjorde jag. Sen kom jag hem och upptäckte att jag fått utslag över hela underarmarna och på axlarna. Märkligt för jag brukar minsann inte få utslag. Nåja, smetade på salva och hoppas att det går över.

Nu sitter jag och Daisy och tittar på finalen av Dancing with the Stars. Jag hejar på killen som dansade med Bristol Palin förra säsongen. Det spelar ingen roll vilken kändis han dras med, han är alltid min favorit.

sitter hemma och tänker på att åka hem

Har precis gått en liten promenad i försommarkvällen och luktat på syren och nyklippt gräs. Det är inte riktigt sommar än, men det är på väg. Det är ensamt utan D men jag klandrar honom inte för att ha tagit chansen att komma iväg och se och göra något annat. Det här kommer bli en annorlunda sommar för oss båda. Normen på senare år har ju varit att spendera somrarna i Coeur d’Alene. Det är 4, nej kanske 5..? år sen jag var i Sverige på sommaren. Jag ska hem på semester nu. På riktigt. Har väl varit hem på semester innan men nu är jag ju som mer bofast här.

Här och där, ja. Senast i tisdags frågade en kollega vad jag tyckte om att bo i Europa. Vad svarar man på det, liksom? Attack är ju som bekant bästa försvar så jag svarade med en motfråga: Vad tycker du om att bo i USA? Hon förstod naturligtvis inte sammanhanget. Tyckte det var en korkad fråga. Och det tyckte ju jag också. Men för all del, jag tyckte om att bo i Europa (även om jag aldrig direkt tänkte på det så). Nu tycker jag att det är långt hem och jag tycker det är frustrerande att så ofta vara omgiven av okunniga, trångsynta tjockskallar som beter sig som om jag borde vara överlycklig att få bo i deras unga, övergödda och kändisbesatta land.

Jag är inte överlycklig över att jag bor här. Inte direkt tacksam heller. Men jag försöker att inte klaga i onödan och vara glad över allt jag ändå har att vara tacksam över. Jag vantrivs inte. Och syren och nyklippt gräs luktar likadant oavsett om man är här eller där.

inte Hilton- men lyx ändå

Så var jag tillbaka efter att ha spenderat helgen som lekledare och allmänt förkläde för ett 50-tal 16-åriga tjejer som alla funderar på att studera hälsorelaterade ämnen på ISU. Förutom att huvudsamordnaren är en dam som stryker mig så mothårs att jag får ståpäls bara av att vistas i samma byggnad så gick det riktigt bra alltihopa, inga katastrofer och flickorna verkade nöjda när de checkade ut i eftermiddags.
Förutom en herrans massa seminarier och förläsningar så fick de prova batikfärgning igår kväll och imorse hade vi yoga på gräsmattan i solsken och fågelkvitter.

Tjejerna fick dela rum två och två. Vi ledare fick egna rum. Rebecca, Bonnie, Sammy och Patahagny (fråga inte hur man uttalar det sista) bodde alla på 7:e våningen med deltagarna.
Jag var ensam på andra våningen i ett rum med sängkläder, kudde, TV och eget badrum. Vilket alltså var lyxigheter de andra saknade. Jag hade inte alls bett om det, vi checkade in samtidigt allihopa och fick våra nycklar och först senare fattade jag att jag var ensam om att få lyxsvit. Tyckte det var lite konstigt men antog att 7:an blev full och det var en slumpmässig lösning. Tills jag insåg att det var Bobby som skött rumsfördelningen, han är ju vice chef för universitetets bostäder.
Det lönar sig att vara kompis med killen som bär hans byxor.

Björnar och Blåsor

Pratade med D som fryser i snön och aktar sig för björnar. I söndags var han glad och varm och lycklig med livet. Ikväll var han kall, tjurig och inte alls lika munter. Strategiskt nog har han placerat sitt tält i mitten av gruppen så förhoppningsvis klarar han sig från nyfikna björnar.

Själv skulle jag nog bli så rädd att hjärtat hoppade upp i halsen och stannade om en björn rev i mitt tält.

Jag invigde mina shape up flip flops idag, jag. Hade kanske gått hundra meter när jag insåg att höger fot var väldigt varm. Blod. På mina nya skor. Fick gå till studentmottagningen och be om plåster. Men förutom blåsor så fick jag lite ont i vaderna också.
Vilka bonusskor.

jag delar ju ändå födelsedag med Mozart, liksom

Farmor Melba har ett piano. D satt och klinkde på det nu när vi var där senast. Och då menar jag verkligen klinkade, pling, plong, klink, klang.
Ingen melodi, ingenting.
Jag frågade om han inte kunde någon visa men det kunde han inte. Inte en enda. Så jag satte mig kaxigt bredvid honom på pianopallen, bad honom maka på sig, kavlade upp ärmarna och gjorde mig redo att briljera.
Hade tänkt dra av hela repertoaren; min farmor och farfar hade minsann också ett piano (eller nästan i alla fall, det var nåt slags litet elpiano vill jag minnas) och jag kan spela Gubben Noak, Till Paris, I en sal på lasarettet, Blinka lilla stjärna, Köp varmkorv, ja alltså det är ingen dålig meritlisa.

Eller var, ska jag säga, var.
För jag kunde knappt komma ihåg en enda ton. Till Paris var den enda som verkade ha fastnat i ryggmärgen, resten hade helt försvunnet ur minnet. Det kändes både snopet och förargligt. Ska villigt erkänna att jag inte gjort något alls för att hålla det här musikminnet vid liv, trodde inte det behövdes. Men så var alltså inte fallet.
Jag kan inte spela piano längre. Bara att acceptera.

Lite synd är det allt, lite mindre musik i världen.

dyra droppar till spillo

Funderar på att ta en promenad till second hand affären på main street. Funderar på att ta in tvätten. Funderar på att diska. Men jag vet int. Ska nog fundera ett tag till.

Daisys ögoninflammation har blivit bättre. Det var ju först ena ögat, sen blev det bättre och då blev andra ögat geggigt. Så vi har kört intensivkur med ögondroppar i bägge ögonen. Men det är svårt att ensam brotta ner en katt som absolut inte vill ha ögondroppar. En hand ska helst hålla fast bakbenen, an annan frambenen, sen ska ögonen spärras upp eftersom kattrackarn envisas med att blinka och så ska man ju lyckas hålla i flaskan också.

Morgonens brottningsmatch slutade med ögondroppar i morrhåren och på mina byxor. Synd att hon inte sover med ögonen öppna, då skulle jag kunna smyga på henne.

gräset är grönt, inte skönt

Så var man gräsis. Det känns ungefär lika jobbigt som vanligt, förutom värre eftersom det varit så länge sen nu att jag glömt hur jobbigt det är.

Jag och Daisy steg upp kvart i 5 imorse och körde tillbaka till Pocatello. Jag kom pyttelite försent till jobbet för det var vägarbeten och jobbig motsol, men sen hade vi mässa hela dan och halva kvällen och jag hann inte tänka efter eller känna efter två sekunder ens förrän alldelens nyss.
Och ja, det känns inte alls bra.
Dumt att känna efter.

Sommartider i vinterväder

Vårterminen är officiellt över och nu går universitetets kontorsråttor på sommartid. Passande nog så snöade det när jag gick till jobbet imorse. Kan väl inte direkt påstå att jag tycker det är kul med snö i Maj. Tyvärr kan jag inte klaga för om jag så mycket som antyder att snöslabbet till väderelände inte faller mig på läppen så kommer gensvaret säkert som amen i kyrkan:

-Men VADÅ?? Du är ju från Sverige, du måste ju vara jättevan vid snö, herregud, det här måste ju kännas som hemma för dig!

Nästa person yppar en liknande kommentar kommer få en snöboll i strupen.

Men det är ju trevligt med sommartider för det betyder att vi slutar 4 istället för 5. Idag kom B inte in på kontoret förrän halv 3 så det blev precis lagom länge jag var tvungen att umgås med henne.

min mamma har inte morsdag idag

Tillbaka från vildmarken. Så vild var den inte, inte alls. Men det är bra för jag är ingen storcampare. Det ska mycket till för att jag ska gilla att sova i tält, men som vi hade det nu, men Ester och en hyrd husvagn så var det riktigt lyxcamping och vi har haft en riktigt lyckad helg. Att spendera merparten av helgen i varma källor utan att ta med lotion gör att man kommer hem som russin, bara så att ni vet. Men annars så, jorå, det var lyckat.

Idag är det morsdag i USA. På vägen tillbaka till Pocatello körde vi en omväg för att D bestämt att vi behövde kulturpoäng i form av ett besök på museum. Men det var stängt pga av morsdag så vi fick nöja oss med en lunch istället. Jake och Bobby sov nästan hela hemresan. Med dem i bilen är det så lätt att veta när de sover, för de sjunger konstant i vaket tillstånd.

Imorgon ska jag jobba hela dagen utan att gå på lektion eller oroa mig för skolarbete i huvudtaget. Undrar ur produktiv jag kommer vara då… kanske rättså.

Tid att fundera på sånt som är viktigt

Så var jag klar med första terminen av min tredje utbildning… ska vi tro att det är den sista? Lovar inget.

Nu är jag ledig. Känns konstigt. Har tagit långhelg, vi ska fara och campa med Jake och Bobby. Nu väntar vi bara på att Bobby ska jobba klart och sen ska vi dra och handla mat och sen far vi. Den var länge sen jag sov i Ester (D’s folkabuss, men det vet ni väl?) och länge sen vi campade, så det ska bli skoj.

Och i slutet på nästa vecka far D till Nevada och min ensamma sommar börjar. Men för att det ska bli lite lättare att vara från varandra försöker jag fokusera på allt jag inte gillar med att bo med honom, såhär innan han far:

Han tror att disk måste blötläggas minst 4 dygn innan man kan diska den.

Trots att han faktiskt kan sätta på en ny toapappersrulle så vägrar han konsekvent göra det.

Han tycker inte om att se för mycket av golvet, strumpor löser det problemet.

Han slänger aldrig bort gammal mat.

Han tror att han kan sms:a och föra ett samtal samtidigt, men det kan han inte.

Hm, det måste väl finnas mycket mer än så…? Får nog ta mig en ordentlig funderare på det här. Annars kan man ju få för sig att jag tycker om honom.

bättre än de som var sämre

Idag lämnade jag in en uppsats som inte var bäst i världen. Om man så säger. Och inte räckte det med att lämna in eländet heller, vi skulle prompt ha ett sista seminarium på två timmar där alla fick en chans (men inte en chans att slippa) att dela med sig av alla fantastiska upptäckter vi kommer fram till i vårt researchande och skrivande. Jag var väldigt sugen på att skita i att gå dit, vägde möjligheten att min presentation av uppsatsen skulle vara så dålig att frånvaro och tystnad vore bättre. Men jag gick dit i alla fall. Och presterade enligt förväntan –inte fenomenalt.

Men, här kommer det fina i kråksången. Två av de andra i klassen (vi är alltså fem totalt, svårt att gömma sig) var fasiken sämre. Jag säger inte att deras uppsatser är sämre, det vet jag ju inget om, men deras presentationer hamnar nog faktiskt lägre i julgranen än min.
Är man inte lysande får man omge sig med såna som inte lyser alls.
Det var väl dagens lärdom.

han som sa det, vem var det?

Jahaja, så går det när man försöker snappa upp käcka citat. De visar sig vara falska.
Jaja, det var ju fint sagt i alla fall.
Det är roligt att se hur det svänger. Igår kväll var facebook sprudlande glatt och folk firade dödsbudet som vore det en hockeyseger. Men idag har ändå vissa börjat inse att det inte anses helt rumsrent i alla läger att glädjas åt att någon dödats och man skruvar lite på sig, ändrar på orden i statusraden och byter ”revansch” och ”hämnd” mot ”moralisk seger” och ”rättvisa.”

Som om det är mycket viktigare att ha politiska åsikter än att stå bakom dem.

Men allt det där står i skuggan av något mycket viktigare i mitt liv just nu. Skolan? Ack nej, den står där den står och skuggan den kastar dansar jag i med solglasögonen på.

Nej, Daisy har fått en ögoninflammation och vips så fick den lilla kattflickan både en hönsmamma och en hönspappa.

Jag minns i julas hur jag tyckte att Sammy var löjlig som körde 8 timmar för att ta sin hund till en specialklinik då den fått nåt fel på höften. När Daisys öga blödde och var alldelens svullet imorse och hon ylade och gnydde när vi försökte badda det öppet med koksalt hade jag gladeligen kört till Sahara fram och tillbaka om jag trott det hjälp. D körde henne istället till veterinären när jag var tvungen att gå till jobbet och nu har vi droppat ögondroppar i henne varannan timme och hon verkar må bättre. Ögat är rinnit och geggigt, men i alla fall öppet, och hon har ätit och druckit riktigt ordentligt.

Då kan skolan och politiken kan ta sig i brasan. Det gäller att prioritera.

så sant som det var sagt

Jag tycker vi säger så här idag:

"I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that."

Han var ju trots allt ganska klipsk den där Martin Luther King....

agg på appar

Valborg passerade ganska obemärkt förbi. Take Back the Night gick bra, vädret var pissigt så vi drog inte lika många människor som tidigare år, men allt flöt på och jag är nöjd och glad att det är över. Nu är det soligt ute, men blåser kallt och känns inte riktigt som Majväder.

Igår kväll hade vi lite folk över, Bobby, Jessica, Chris, Nate och Colby. De senare 4 äger alla en iPhone och satan om de inte satt och pillade på dem större delen av kvällen. Tävlade om vem som snabbast kunde hitta en låt, googla namn på diverse artister och jämförde spel och appar.

Visst, jag vill också gärna ha en ny telefon snart, en med kamera och internet. Men jag känner inget behov av en iPhone och slå mig hårt om jag blir en sån som inte kan föra ett sammanhängande samtal utan att samtidigt skicka ett sms eller ta en bild eller uppdatera min facebookstatus. Jessica visade mig en app som gör att mobilen blir som en spegel. Kan ju vara nödvändigt. Eller så kan man ju ha en spegel fickan. Tror de kallas fickspeglar och uppfanns för rätt länge sen.

Det är ju även helt sjukt att Chris har en iPhone. Karln lever på matkuponger och en diskarlön och kunde inte ens hitta On-knappen på en laptop för en månad sen. Nu är han på facebook, myspace, har en e-mail och försöker ta igen senaste decenniets teknologi i 100 km/h. Han gör inte annat än scrollar upp och ner på den där jäkla skärmen, för han fattar ju knappt hur man ringer med makapären, än mindre hur man gör något annat. Men en iPhone ska han ha, för det har ju alla som är nåt.