Farmor Melba har ett piano. D satt och klinkde på det nu när vi var där senast. Och då menar jag verkligen klinkade, pling, plong, klink, klang.
Ingen melodi, ingenting.
Jag frågade om han inte kunde någon visa men det kunde han inte. Inte en enda. Så jag satte mig kaxigt bredvid honom på pianopallen, bad honom maka på sig, kavlade upp ärmarna och gjorde mig redo att briljera.
Hade tänkt dra av hela repertoaren; min farmor och farfar hade minsann också ett piano (eller nästan i alla fall, det var nåt slags litet elpiano vill jag minnas) och jag kan spela Gubben Noak, Till Paris, I en sal på lasarettet, Blinka lilla stjärna, Köp varmkorv, ja alltså det är ingen dålig meritlisa.
Eller var, ska jag säga, var.
För jag kunde knappt komma ihåg en enda ton. Till Paris var den enda som verkade ha fastnat i ryggmärgen, resten hade helt försvunnet ur minnet. Det kändes både snopet och förargligt. Ska villigt erkänna att jag inte gjort något alls för att hålla det här musikminnet vid liv, trodde inte det behövdes. Men så var alltså inte fallet.
Jag kan inte spela piano längre. Bara att acceptera.
Lite synd är det allt, lite mindre musik i världen.
No comments:
Post a Comment