Mampa in da house

Dom kom fram och vi fick tag i dom och innan vi hann med nåt annat så kramade mamma mig så hårt att jag tappade ett av mina favoritörhängen.
Men det gnäller jag inte över. Det var det värt.
Nu har vi låtit dom svettas och bada och äta pizza och varit på Walmart.
Pappa tycker det är innihelvette varmt och otroligt billigt i USA.
Mamma tycker att vi har en sån himla snäll och tyst katt. Det tyckte hon i alla fall tills Daisy provbet henne lite i armen.
Nu ska vi sova 4 personer i en ugn.
Gonatt.

Lycka

Nu ska det bara dammsugas lite och diskas en slatt och packa lite pinaler och sen kör vi till Salt Lake City och hämtar upp mina föräldrar.
Hej semester. Hej familj. Hej sommar. Hej jag har längtat.

what's up med formateringen?

Sista dagen innan semestern. Tror minsann jag ska fira detta med lunch på Goody’s. Eftersom Spanien-Portugal spelar… kanske det eventuellt blir en ganska långdragen lunch. Kanske nästan uppemot 90 minuter. Vem vet? 

Svennar i Staterna

Det är ingen dålig omväg de måste ta, päronen.
Umeå-Stockholm-Chicago-Dallas-Salt Lake.
Hujedamej, ska vi tro att de kommer vara lite pömsiga när vi hämtar upp dem på torsdag?
Vi planerar som bäst kommande månaden, funderar på vad rackarns vi ska göra med kattrackarn, om vi ska stanna till i Butte, Montana (det ska vi) och när vi ska köra var och vara framme när?
Det kommer bli lite stressigt, såklart… men skoj.
D var på WalMart idag och bytte olja i bilen. Och medans han väntade på att det skulle bli klart passade han på att shoppa på sig ett gäng hiskeligt fula blå-vita-röda Heja USA tröjor.
Så att vi Svennar ska smälta in ordentligt på 4:e Juli.


Vad midsommar beträffar kan jag konstatera att ännu mer störande än Amerikaner som aldrig lämnat landet och inte vet ett skvatt som omvärlden, är Amerikaner som lämnat landet en liten stund och nu tror sig veta allt som omvärlden.
En gubbe som missionärat i Sverige i typ 5 år var råimpad över min svenska. Han ba
”Jag måste bara säga att jag är så otroligt imponerad över din svenska. HUR har du lärt dig att prata sådär himla naturligt och flytande?”
Och förklarade precis hur jag lärt mig det och då ändrade han sig och blev plötsligt imponerad över min Engelska istället.
Det var inte som hemma, det här midsomrandet, inte ens nära.
Men sillsalladen var god.

Skoja ba

Blåbär är tydligen gjorda av guld i Idaho. 12 dollar för en påse frysta bär. Och 3 för en pytteliten låda färska som inte ens skulle räcka till en pajbit. Men skull int tro det.
Nä, det blir jordgubbs- och plommonpaj istället. Kajsa Warg tyckte det blev bättre så.

Midsommar, Methsommar

Jag vaknade 4:12 imorse av att det hördes konstiga ljud utanför folkabussen. Vi bestämde igår att eftersom det var soligt och jag var ledig och vi ville bada och vi ville bort från stan ett tag, att vi skulle köra ut mot American Falls och campa. Sagt och gjort, även om vi var nära att ge upp efter att ha kört runt i 4 timmar utan att hitta en enda vettig campingplats vid vatten som inte såg direkt olämpligt att bada i.
Men vi landade till slut vid Pipe Line Campgrounds och badade medan diverse fiskare tittade suspekt på oss, och grillade och läste böcker och gick och la oss. Och vaknade som sagt, av nåt som inte lät som vind och inte lät som djur. Och när jag kikade ut genom fönstret såg jag att husvagnen, 30 meter bort, som stått övergiven och tom sen vi kom och fortfarande var nedsläckt och övergiven vid midnatt, nu hade lyset tänt. Suspekt, minst sagt.

D: det är förmodligen ett Meth-lab.
jag: tyst, jag blir rädd.
D: asså ibland skulle jag fan vilja ha ett vapen när man campar så här, det finns så jäkla många galningar.
jag: tyst, jag blir rädd.
D: okej.. men på riktigt, det här är fan skumt.
jag: men TYST!

Och han lydde. Tystnade och somnade om. Jag sov inte speciellt mycket. Och imorse körde vi hem.
Idag är det midsommar, minsann. Jag ska fira imorgon, men Michaela och hennes familj.
Några få svenskar, några mormoner som varit missionärer i Sverige, och diverse löst folk som vill få lite kultur. Typ. Är vad som utlovats.
Nu ska jag baka blåbärspaj.

Detaljbeskrivning

Jag försöker förklara för Rebecca vem jag menar

-Jomen du vet… han har som en näsa…
-Aha! Du menar Bill?
-Precis! Det var så han hette, ja!

Paintfest

Idag har jag bäcklat. Hängt i en vägg och hållt mig i en ranglig stege och en nymålad fönsterkarm. Försökte komma åt att måla listen. Det gick väl sådär. Hoppas på förstärkning i form av nån lång person imorgon, annars kommer nog resultatet se ganska risigt ut.
Fast å andra sidan så är det en barack i en trailer park vi snackar om… så det är lite som att pimpa en soptunna, det är ju fortfarande en soptunna.
Eller, det var kanske elakt… gubben som bor där är snäll och tacksam.
Och det blir ju finare med ny färg, det blir det.


Såg även att vi slog Frankrike idag. Jaha, det var ju värt. King att slå till när det inte gäller längre.

Plötsligt händer det

Sist det hände bodde vi på Hayes Avenue i Old Town. Det var höstmånad då, men precis som nu, jäkligt varmt och dåligt med AC i lägenheten. Precis som då förstod jag först inte vad det var som hände; jag kände mig liksom rastlös men ändå ville jag inte gå ut. Jag minns inte om jag precis hade städat då, idag hade jag i alla fall det, och kanske var det liksom en bieffekt av städningen… nån slags husmorsgen som fick en stöt och kom i gungning.
Det tog ett tag, nu precis som då, att komma underfund med vad det var som hände egentligen, men när jag soul-searchat färdigt var det ju glasklart: Jag ville baka!

Alltså detta drabbar mig så sällan att det är värt att notera. Jag bakar också långt ifrån ofta. Och oftast när jag väl bakar gör jag så stort väsen av det att det är borderline pinsamt. Som om jag borde få en guldstjärna och stående ovationer för att jag lyckats med nåt som folk pysslade med dagligen medan de fortfarande bodde i grottor och funderade på om det var så hemskt nödvändigt med kläder egentligen.
Men så ibland, ibland så känner jag alltså faktiskt för att baka. Ba föratt, liksom.
Och idag var en sån dag. Nu är vår redan varma lägenhet ännu varmare och på spisen står en valnöt-och persikopaj och svalnar.

Och fotbollen pratar vi inte om mer nu, mkej?

Igår var Marlees sista kväll i Pocatello. Hon, jag och Amber gick ut och åt på Portneuf Valley Brewery, där vi hamnade mitt i en blueskonsert och jag blev uppbjuden till dans av en gubbe som måste varit 80 minst och var lika lång (alltså kort) som mig.
Mitt i maten. Mitt i tjejsnacket.
Men Göran Widding lärde oss ju att man inte får säga nej (till dans). Så jag sa ja och dansade artigt. Efter dans och middag gick jag och tjejerna hem till mig och jag oroade mig lite för grannarna eftersom klockan var ganska sent och Amber låter som en hel förskoleklass när hon pratar. Det är som om volymknappen föll av när hon var inställd på max. Der är inte helt opraktiskt när man sitter på restaurang mitt i blueskonsert, men i lyhörd lägenhet är det lite mindre önskvärt.
Jallafall. Jag kommer sakna Marlee.
Men förmodligen inte umgås med Amber jättemycket i framtiden.

Datasnille...jorå

Proxy Server, LAN settings, IP nummer… jomen det är såna termer jaba svänger mig med dagligen. Japps. Vet precis vad dom betyder också. Mhm.
Nämen helt serri så tror jag faktiskt jag kanske lärt mig nåt idag.
Dock tyvärr inte det viktigaste, det vill säga hur fasen jag ska kunna kolla på matchen imorn. 

Som vanligt

Idag tittade Derrick förbi på kontoret. Det gör han ganska ofta och hans besök innehåller alltid följande ingredienser:


En påse snabbmat som han äter på min soffa. Ofast Donken men ibland Subway (om han känner sig tjock och oattraktiv).

Lite småprat om vad vi gör (och inte gör) på jobbet för tillfället. Idag handlade det om min virusattack och killen från helpdesk som kom igår och satt i tre timmar och försökte lista ut vad i helvete jag gjort egentligen. Det tyckte Derrick var roligt och skrattade.

Men sen kom det som alltid kommer, Det Eviga Ältandet om Matt.
Bakgrunden i korthet:
Matt och Derrick dejtade. Sen gjorde Matt slut med Derrick. Sen blev de ihop igen. De skulle flytta ihop. Matt skulle flytta från Portland till Pocatello. Sen gjorde Matt slut med Derrick igen.
Det var kanske tre månader sen.
De hörs fortfarande via sms typ varje dag. Båda två dejtar nya killar, ingen speciell utan bara lite olika personer de hittar på nätet och sen berättar de för varan att de minsann har varit på dejt och så blir de avundsjuka och bråkar.
Matt ställer ultimatum. Matt kan inte hantera sina känslor. Matt vägrar gå i terapi. Matt hit och Matt dit och jag blir alldelens matt av att lyssna på evighetssåpan.
Men idag ville jag att Derrick skulle hjälpa mig med datorn så jag lyssnade tålmodigt. Sen klickade Derrick lite på min dator och jag tackade genom att köra över hans fot med kontorsstolen.
Han hade flipflops och skrek lite.

Skit också

Tror att jag eventuellt slog världsrekord i mest nedladdad skit under kortast möjliga tid idag. Sist jag försökte kolla fotboll live på datorn på kontoret så gick det hur bra som helst, jaba googlade nåt och så kom det upp nåt och så klickade jag på det och vips! så hade jag matchen där.
Men idag så var det bara en massa skit och jag var tvungen att fylla i en massa undersökningar och uppge min mailadress (vilket jag såklart inte gjorde. jag angav Ds…han får så mycket spam ändå att han inte kommer märka nåt) och tusen fönster ploppade upp och jag ba klickade ”ok” och ”fortsätt” och ”godkänn” på allt men inte fan kom matchen upp för det.  Och när jag insåg att jag nog hade virus och cookies och trojanska hästar och allt vad det heter, fulla datorn, så lugnade jag mig lite. Jag provade radion men var tvungen att ge upp eftersom man ju typ får hjärtattack av att lyssna på de där hetsgubbarna prata en million kilometer i timmen.
Så till slut fick det bli Aftonbladets webb-tv som märkligt nog sänder ett gäng som sitter i en studio och kollar matchen, live.
Det känns ungefär precis som att sitta bakom tv:n och kolla på soffan, vilket ju är ganska lamt och väldigt dålig tv.
Men man tager vad man haver.
Och så förlorade vi och jag blev förbannad, besviken och väldigt omotiverad att fortsätta jobba.

Desert Rocks...gör jag inte om

Jag har tagit många duschar i mitt liv. Jag har även uppskattat många av dessa duschar extremt mycket. Jag ska därför inte påstå att duschen på KOA camping i Green River, Utah var den bästa ever eller nåt. Men den satt fint, det gjorde den.


Den här helgen har vi gett upp, badat, svettats, förbannat väder, vind (framförallt vind), sand (framförallt sand), förbannad puckade hippies och tja…. Haft lite roligt också.
Men inte alls så mycket som jag hoppats.
Och sett extremt lite musik. Typ tre band. Jag vet, helt sjukt.

Vi skulle ju vara volontärer. Men det sket sig, eller alltså vi sa upp oss, eftersom våra chefer var ett gäng fjortisar som var mer intresserade av att sitta i skuggan och äta svamp och röka gräs än att organisera ett femtontal frivilliga arbetare och bestämde att vi tre (jag, D och Austin) skulle gå runt och plocka skräp 8-14 varje dag. Då är det typ 45 grader varmt, om inte varmare, och allt som inte synts sedan solen gick ner är plötsligt upplyst, uppvärmt och alldelens ohyggligt otrevligt att handskas med.

Vi: men alltså på riktigt, det är ju helt orimligt… så vi ska typ göra allt jobb medan dom där nissarna där borta ska jobba 22-04. då är det kolsvart ute, hur ska ni kunna kolla att de jobbar och hur ska de ens kunna jobba?

Puckobrud: eh… alltså, hihi… eh, va?

Vi: nä, skulle inte tro det. vi slutar.

Plus lite mer dialog. Men sammanfattningsvis så gav vi tillbaka soppåsarna och mopprna och sa "glöm det". Vilket jag inte tvivlar på att det lila livet gjorde väldigt fort. Och det var tur att vi gav upp det där för det var verkligen ohyggligt varmt.
Och nu kunde vi ta bussen till floden under de varmaste timmarna på dagen. Men ändå.
Den som kom på att anordna en festival mitt ute i Utahs öken, där det inte är ovanligt att det blir uppemot 45 grader och sandstormar är lika vanliga som ödlor och torra buskar, borde kanske ha tänkt efter en gång till.
Att temat för festivalen var ekovänligt leverne och återvinning, är ju egentligen sjukt kul när man tänker på det.
Eller tragiskt.
En massa folk som skräpar ner ute i öknen och som kräver vatten, elektricitet, bajamajjor och en massa annat som är motsatsen till naturligt förekommande därute och måste slussas dit på en massa lastbilar som drar en massa bensin och ibland inte tar sig fram alls. Det var konstant brist på vatten, solskydd, vindskydd, sandskydd…
Vi hade så vi klarade oss. Oftast. För vi höll konstant utkik efter vattenbilen och såg till att alltid vara långt fram i kön med många flaskor och dunkar. Men på det stora hela var det var långt ifrån njutbart att hela tiden oroa sig för vad som skulle funka och vad som skulle visa sig bli inställt (mycket blev inställt) och när vi på fredag hörde en vakt berätta att vindarna skulle öka markant i styrka till lördag och sen vaknade på lördagmorgon till vindar som släckte all lust att stanna i sandlådan, så gav vi upp, jag och D.
Körde till stan och duschade och gick till en restaurang och åt riktig mat och såg slutet på matchen Portugal-Tyskland. Och så hyrde vi alltså en riktig campingplats på KOA.

Lördagskväll, festivalhelg…vi åt middag på ett litet lokalt ställe där vi kunde se finalmatchen i basketen, sen övervägde vi att hitta på nåt spännande, men var trötta och gick la oss.
Typ tio på kvällen. Hej party.

Nu & Då

Då: Festivalen hette Hultsfred och jag var i tonåren och Ujje Brandelius var kung. Det var örtsalt och pissflagga och bajjamajjor. Bajsmannen. Oasis. En katthora. Vi sov i tält.


Nu: Festivalen heter Desert Rocks och jag har tagit mig genom 20-åren. Jag ska vara volontär och sova i folkabuss med täcke och kudde. Jag gissar att väldigt lite kommer vara som då.

Det var en stor festival som i mesta och bästa fall handlade om musik.
Det här är en liten festival som handlar om grönt leverne och miljövänliga lösningar och det kommer vara workshops och poetry slams och talare. Och så såklart musik.

Efter ett decennium utan festival känns det ju lite märkligt. Men jag ser fram emot det där, tror att det ska bli skoj.
Bajjamajjorna lär ju vara likadana i alla fall.

Lek och Plask

Hört i kön till vattenrutschkanan igår. Två tjejer bakom mig i kön, kanske tretton, kanske femton, men runt däromkring.


tjej 1: åh vad skönt när solen kom fram, har du solskyddsfaktor på dig?
tjej 2: nä, solskyddsfaktor funkar inte på mitt skinn. Jag bränner mig ändå.
tjej 1: nä det klart, det funkar inte på mig heller… men jag tycker om lukten.
tjej 2: åh, jaaa! Det luktar ju rågott, speciellt den där nya sorten med kokosnöt!

Jag hade solskyddsfaktor på mig hela dan igår. Det funkar på mitt skin... Slarvade däremot idag eftersom SPF:en låg i bilen (jag låg inte i bilen) och har lite lätt röda axlar för tillfället.

Igår var vi på Pocatellos svar på UmeLagun och lekte och hoppade och åkte vattenrutschkana. Jag åkte en såndär brant sort som jag egentligen inte törs, en gång, bara för att inte vara helfegis. Men resten av tiden hoppade jag från 1 och 3 meter och åkte den mellansnabba ruschkanan medan D och Austin hoppade från 10:an och höll på.
Men det är faktiskt en av fördelarna med att bli äldre, måste jag säga, att man inte behöver hålla på och hoppa från höjder man inte vill och åka karuseller och vattenrutschkanor man egentligen inte törs, bara för att inte vara en fegis. Bara för att folk inte ska mobba en på bussen tillbaka till skolan.
Nuba, hej jag är 30, jag hoppar från vilken trampolin jag vill, så håll käften!