Här och där

Jag måste påminna mig själv om att jag bor i Idaho. Så att jag inte drar hela USA över en kam baserat på vad alla tokskallar omkring mig tycker. Det är ju orättvist.
Som om man skulle dömma alla svenskar efter Gällivare. (Förlåt Gällivare)
Men ni fattar.
Hur skulle det se ut?
Dessutom försöker jag se det positiva i att iallafall några vettiga personer luftar sina åsikter i pressens kommentarfält. Av 80 kommentarer är kanske 25 förståndiga.
Det är ju iallafall något, tänker jag.
Idaho är lite av en tillflyktsort för rednecks och konservativa, rasistiska republikaner. Och det ju synd, för vi trivs bra annars. Ibland känner jag lite att Men låt puckona bo här då, så kan vi flytta nån annanstans! Men Dylan växte upp här, hans familj och släkt bor här, och skulle vi bo nån annanstans i USA eller världen skulle vi ha långt till precis allt och alla.
Om vi inte bodde i Sverige då förstås.
Varför bor vi inte i Sverige?
Alla frågar.
Tja... att vi inte flyttar precis nu är ju för att det känns lagom lockande att säga upp sig från ett jobb jag kämpade hårt för att få och verkligen trivs med för att starta om, båda två arbetslösa, i ett dyrt (underbart, men dyrt) land.
Flyttar vi så måste åtminstonde en av oss ha ett jobb som väntar. Helst Dylan. Och anledningen till det är ju att jag lovade mig själv sist vi bodde i Sverige att vi aldrig mer skulle göra det om inte Dylan hade nåt att göra. För att ha honom arbetslös, rådlös, språklös och mer eller mindre hopplös, det klarar jag inte av.
Att vara tolk, hejarklack, försörjare och fru samtidigt. Nej tack. Inte igen.  Det betyder inte att vi stängt dörren och aldrig pratar om att flytta tillbaka till Sverige, för det gör vi visst.
Men det är inte så enkelt längre som det var när vi var när vi var studenter med hela livet i en ryggsäck.