Gamla som glömmer

Min nya chefs pappa är dement.
Det är Dylans mormor också.
Så från att inte ha haft typ nån demens alls i mitt liv så har det nu plötsligt tagit upp en ganska stor bit. Chefen är endabarn och hennes pappa ska (motvilligt) flytta till ett äldreboende om nån månad men han vill inte och bråkar och är bångstyrig ena dagen och snäll och medgörlig nästa. Bristen på syskom och övrig släkt gör såklart att hon måste dra hela lasset själv, och lasset är tungt. Men det gör också att hon får bestämma själv, och slipper ta hänsyn till vad nån annan tycker vore lämpligast.

I min svärfamilj är det tvärtom. Fyra syskon som vägrar ha ett ärligt och allvarligt samtal och vad som har hänt, kommer hända och borde hända, och istället bara ger varandra dåligt samvete och mormor mat några gånger i veckan.
Hon bor ensam.
Hon är ensam.
Men ingen verkar vilja ta tag i det oundvikliga.

Jag känner att jag inte borde lägga mig i. Det är inte min mormor och inte min släkt och det är inte jag som måste laga mat åt henne flera gånger i veckan. Men det är ändå frustrerande att se, och höra, hur dom hela tiden svansar runt elden och verkar hoppas att om dom bara låtsas som ingenting så blir det snart som vanligt igen.
Men det blir ju inte det.