Tack för maten

Dylans pappa har hjälpt oss med trädgården hela dan idag igen.

(Det är Memorial Day och långhelg)

Och det är ju hemskt snällt av honom, verkligen, alltså gubben trivs ju visserligen som en mask i blomjorden och nästan spinner när han pratar hönsgödsel och hallonbuskar. 

Men det är ändå väldigt mycket av hans tid och helg han gett åt våra rabatter, vattningssystem och gräsmatta, och det är vi tacksamma över.

Men.

Ikväll kom hans fru över också, för att "hjälpa till". Det innebar att hon skulle laga och bjuda på middag i vårt kök.

Låter snällt, visst? 

Så att vi kunde fortsätta jobba medans hon fixade maten.

Problemet är att hon är lika självständig som en 5-åring; vill men kan inte.

- var har du saltet?

- vilken kniv ska jag skära löken med?

- vilken olja funkar i den här pannan?

- eller ska jag ta en annan panna...?

- vars har du skålar?

Så jag måste gå in och guida henne. Men hon vill inte ha hjälp,

- Nähähädå, jag ska fixa det här ni har ju jobbat hela dan! Tror du såsen behöver tunnas ut?

Men jag kan inte gå ut och jobba heller, hinner inte ens andas mellan hennes frågor.

Sen bjuder hon över lite extra gäster till maten också, 

-visst är det ok?

Dom parkerade precis på uppfarten.

Nu, först nu har alla äntligen farit hem.

Tack och lov.