Kan man tycka att en vigselförrättare borde prata mer om, typ... jamenintevetjag men kanske brudparet, eller äktenskap i allmänhet, eller kanske slänga in lite goda råd för framtiden...
Och kanske dra ner lite på snacket om sin egen cancer, sitt eget rålyckade äktenskap (träffade frugan i sexan och har varit gifta 49 år) och sin personliga syn på homoäktenskap och kvinnans plats i hemmet.
Det var nog kanske bara jag, och Oskar och Sandra då, dom enda svenskarna på plats, som tyckte det. Eller så var det några fler som höjde på ögonbrynen och i alla fall tänkte att det där var väl ändå kanske lite väl.... Men sa ingenting.
I överlag gick bröllopet bra och allt flöt på. Regnet också. Ceremonin skulle starta klockan fem. Tjugo i öppnade sig himlen och det tokregnade i kanske en kvart. Allt blev dyngsurt, utom bruden, vi brudtärnor och de gäster som hann söka skydd. Men sen dom torkat av stolar och bord så gott det gick, och blåst högtalarna torra med hårtork, så startade vi bara tjugo minuter sent och sen regnade det inget mer.
Bäst: Brudgummens 16-åriga lillebrors tal. Det handlade om kemi och liering av metaller och var helt hysteriskt opassande och kul.
Sämst: Jamen wanna-be prästen som jag inte förstår varför han fick det jobbet.
No comments:
Post a Comment