Jag sitter i mitt rum i Dorchester Hall på University of Marylands campus. Två sängar, två skrivbord, två garderober, två byråer – men bara en människa. Ska jag ha så tur att jag slipper rumskamrat? Klockan är ändå efter 22 så jag har svårt att tro att nån ska komma ikväll, om det inte blivit strul i resplanerna förstås, försenade flyg eller trafikstockning. Risken finns förstås även att det kommer nån imorgon, men det är i så fall ändå en natt ensam.
Nu vill jag ju inte låta så osocial som jag låter. Jag är bara inte överdrivet förtjust i att sova i samma rum som folk jag inte känner som snarkar, andas som visselpipor, somnar extremt tidigt, somnar extremt sent… i stort sett inte följer mitt sovschema.
Det skulle inte sitta fel med eget rum helt enkelt, men det återstår alltså att se om jag har så tur. Det är ett massivt campus och konferensen i sig verkar inte så blygsam heller, såg kvinnor med röda namnlappar och lila väskor (som vi fick när vi checkade in) lite överallt när jag strosade runt tidigare. Får väl se till att ställa väckarn på tidigt imorgon så jag hittar vart jag ska ta vägen.
Skulle föresten kanske ta och gå igenom den där lila väskan…
Annars är det kvavt som bara fasen här, precis som jag anade och mindes sen förra gången. Och det har redan hunnit spöregna två varv sen jag kom för fyra timmar sen. Får nog införskaffa ett paraply imorgon.
No comments:
Post a Comment