Jag överlevde forsränningen. Och inte ens med blotta förskräckelsen heller, eller vad det nu heter. Det var inte alls så farligt som jag trott, eller som på de där youtubeklippen där båtarna välter och folk faller som vantar åt alla möjliga håll innan de landar i vitt, forsande vatten och sugs ner under ytan.
Fast lite så var det faktiskt för D föll ut flotten och sögs ner en stund, men sen ploppade han upp som blöt kork och vår guide Justin fiskade upp honom lätt som ingenting. Justin är en äkta vildman, en sån som har kläder och skor på sig för att samhället (och förmodligen hans chefer) kräver det, men annars skulle strunta i sånt tjafs och bara bära höftskynke och mockasiner när han stryper björnar med händerna och ränner forsar fem gånger så svåra som Snake River i en liten handsnidad kajak. Tror jag alltså, han sa det inte rakt ut.
Igår var vi på så lugna vatten att man kunde sitta och fota och prata och bara ibland behövde vi paddla på lite och akta oss för stenar och utskjutande träd. Vi såg bland annat två stycken havsörnar, det var coolt. Igår var även min favoritdag. Idag var det alltså mycket snabbare och mer forsande vatten, på vissa platser lite väl spännande för min smak. Men båten välde i alla fall inte och det är jag ju glad för. Jag är glad att det inte var jag som föll i också.
När vi sen körde tillbaka till Idaho och Pocatello i eftermiddag och Justin frågade vad vi tyckt bäst om sa alla Big Kahuna Drop, eller Champagne Creek eller Lunch Counter eller nåt annat av de riktigt snabba och vilda sektionerna. Och jag fattar ju det, att det var därför folk for liksom… för att ränna forsar. Jag tyckte att själva campingen och naturupplevelsen och tiden på lugna vattnen var klart värt resan, och forsarna var liksom nåt jag fick lov att uthärda på köpet.
No comments:
Post a Comment