Forbilda, ombilda, omskola, omvägar

Nu när jag sagt till chefen och kollegorna och de flesta studenter jag har att göra med att jag drar efter terminens slut och vi tagit ner alla tavlor från väggarna och jag börjat packa ner sommarkläder i stora plastlådor, så känns det på riktigt och det känns bra.
Att sluta jobbet utan att ha ett annat jobb, det känns inte fullt lika bra, men ändå rätt. Ändå som att det gör inget, det löser sig.
Det får lösa sig.
Jag är inte utan lite oro i maggropen, men tanken på att stanna här, bo kvar här… gör att alla andra alternativ vinner som en schäfer över en chihuahua.

Vi har bott här i tre år nu. Det mer än räcker. Nu är det nog och dags att se nåt nytt, göra något nytt, och slippa alla hjärntvättade mormoner och kyrkans otroligt skrämmande makt över hela detta skitsamhälle. Typ.

Chefen blev för övrigt inte glad, precis som väntat, men ändå tacksam att jag gav henne så pass mycket förvarning. Jag hade ju kunnat säga till två veckor innan och ba 'ahmen tja, jag drar nurå..' men nu har hon ju ändå typ två månader på sig att lösa det här. Jag var lite, lite rädd att hon skulle dra in min konferensresa till Boise, vi far nu i eftermiddag, med motviveringen att vaför ska hon betala för att fortbilda mig nu när jag ändå bara ska ta mina nya fina kunskaper med mig och dra? Men om hon ens tänkte den tanken så sa hon då iallafall ingenting, och nu far jag till Boise.
Hepp hepp.