Näraormenupplevelse

Jag har redan skrivit det på fejjan, men eftersom jag har lite svårt att släppa det tar vi det här också…
Jag sprang precis på en orm!
Och kom undan med blotta förskräckelsen.
Jag vet ju att det finns gott om ormar häromkring, både såna som skallrar och hugger och garanterat en massa däremellan också. Och jag vet att ormar tycker om att sola sig och därför gärna ligger mitt på stigar och stenar och så….
Men på tre år och ganska så många springturer bland djur och natur så har jag aldrig stött på annat än rådjur, rävar och murmeldjur.
Jag googlade precis vad marmot heter på svenska och det heter enligt tre olika översättningssystem tydligen murmeldjur…. Vilket ju är sjukt roligt, låter som något som borde ha platsen mellan enhörningarna och bumbibjörnarna på Skansen. I alla fall…. Ormen, ormen var det ju.
Sist jag såg en orm i fritt, levande och icke överkört tillstånd var jag typ 6 år och det var en snok i Burträsk. Vilket ju är avlägset i både tid och rum... så därför har jag väl som blivit invaggad i nån slags falsk trygghet där ormar lever i glasburar, alternativt ligger platta och uttorkade på vägen… tills nu.
Jag kom springandes på en ca metern bred grusstig och plötsligt, utsträckt i sin fulla längd, tvärs över stigen, låg en grågrön (skitlång) orm och glodde på mig. Jag vände om så snabbt att jag lovar att benen sprang tillbaka samma väg jag kom medan överkroppen fortfarande stod kvar stirrade på ormen.
Räkna med att jag inte kommer springa precis den stigen igen på en halv evighet.